Förra året släppte Göteborgsbaserade Ill Wicker sitt andra album Untamed. En skiva som bär tydliga drag av 60- och 70-talets brittiska och progressiva folkpopvåg, där namn som Pentangle, The Incredible String Band och Comus blandade äldre traditioner med dåtidens pop och rock. Ill Wicker befinner sig i samma miljö, men 50 år senare.
Ill Wicker är dock inte ensamma om att återvända till folkmusiken. Idag är exemplen många, däribland Sara Parkman, Maxida Märek och Siri Karlsson, vars musik inspireras av dåtiden för en ny samtid. Frilansjournalisterna Adrian Hörnquist och Henrik Svensson har till och med lanserat musiksajten Svensk Folkmusik. Ett måste för den intresserade.
Sjumannabandet Ill Wicker – med Emil Riddarstolpe i spetsen – inkapslar 70-talets progg, blir ett med 60-talets frisinnade och experimentella traditioner, samtidigt som de fångar delar av den tidiga krautrocken. Men de undviker att bli kopierande eller vördnadsfulla traditionalister. Musiken har en personlig prägel, som gör att låtarna undviker att bli musikaliska parenteser. Ett spår som ”Silent Impulse” har ett härligt driv och får mig att tänka på Amon Düül II.
Idag blev det offentligt att bandet spelar på årets Festival Del Mar Asperö och dagen till ära premiärvisar HYMN videon till låten ”Twelwe Men”. En intervju är på sin plats. Videon hittar ni efter nedanstående samtal med sångaren och låtskrivaren Emil Riddarstolpe.
”En stor inspiration till vår musik är ju progg- och acidfolk från 70-talet och kanske i synnerhet den engelska”
Ljudbilden får det att låta som att ni kommer från en karg plats i norra Storbritannien. Vad har ni för inspirationskällor?
– En stor inspiration till vår musik är ju progg- och acidfolk från 70-talet och kanske i synnerhet den engelska. Men sedan spelar vi alla svensk ”traditionell” musik också vilket sätter prägel på soundet.
Det är mycket stämsång. Vad tycker ni själva karakteriserar er musik?
– Jamen som du säger, rösterna och instrumenteringen. Men även den alltid gedigna ansatsen att vilja göra en fin present av varje låt och sätta den i den rörelse dit den själv vill, samt att kärnan i varje saga vi berättar är något som är förankrat i den ruttna samhällsutveckling vi lever i.
I sommar spelar ni på Festival Del Mar Asperö. Vad har ni för relation till festivaler?
– Att vi antingen är det speciella inslaget i en hårdrocksfestival eller det flummiga nytänket på en folkfestival, skattar Emil. Och förstås att det är så underbart mysigt att spela för en publik där folk redan öppnat sina sinnen och kan ta upp musik på ett sätt som en önskar kunde vara för alla. Hela tiden.
Hur omvandlas Ill Wickers ljudbild på scen? Är det svårare att fånga ljudbilden på skiva än live?
– Vi kan låta så olika live, ibland bär det iväg till folkrock och ibland mycket intimt och finstilt samspel. Jag tycker vi är duktiga på spela på den scen som bjuds och ställa om för vad som passar stunden. Skivinspelningar är ju alltid svårt, men vi har fått enormt mycket positiv energi i studion av vår fina David Svedmyr som har styrt inspelningen, det har gjort det svåra så mycket enklare.
Jag får en känsla av att ni kan leva ut era vildaste folkrocksfantasier på scen?
– Ja, som jag nämnde tidigare, ibland händer det. När vi spelar på ett rockställe och Adam [Grauman] får plugga in sin kontrabas i en ampeg-rigg så brukar det bli rökare av vissa låtar.
På tal om fantasieggande. Omslaget till er senaste skiva Untamed väcker nyfikenhet? Hur gick tankegångarna och vem har gjort omslaget?
– Vi träffade Mattias Frisk som har gjort omslaget, när han ställde ut några grejer på festivalen Heavy Days In Doomtown i Köpenhamn. Det var någon bild han hade med sig som kändes lite åt rätt riktning. Sedan fick vi se denna och tyckte att den påminde om vår musik. Det är det sunda förnuftets sista utpost som håller på att krossas av dess motsats förkroppsligat. Väldigt snygg bild, han har gjort många snygga omslag!
Tänker ni mycket på det grafiska?
– Ja det gör vi väl, men gillar nog att hålla det enkelt också. Men det är en enorm energiutgjutelse att göra en skiva, då tycker vi det är viktigt att det får en skrud som känns rätt också. Så visst läggs det tid på hitta passande motiv, absolut.
Syftar titeln på musiken? Jag får en otyglad känsla när jag lyssnat på låtar som ”The Charm On Your Chest”.
– För mig är den låten en androgyn förälskelsesaga, den självupptagenhet som uppstår och sedan sätter bara lyssnarens fantasi ramar för vilka som syns i spegeln. Den är ganska erotisk har jag jag tyckt någon gång, det är kanske det som gör dig otyglad?
”Den är ganska erotisk har jag tyckt någon gång, det är kanske det som gör dig otyglad?”
Vad är den vanligaste nämnaren i era texter? Vad vill ni fånga?
– Jag älskar gamla folksagor och ockultism. Det är väl att kunna ladda dessa världar med våra känslor, fantasier och aktuella samhällsskildringar istället för att fortsätta sjunga de ack så vackra, men ack så omoderna balladerna om riddare och jungfrur.
Berätta om videon.
– Adela Clementson som har gjort videon ville gärna göra en video och fick fria händer. Hon har verkligen gjort en bra tolkning av låten, fångat det mörka och det vackra i sina fina animationer!
Varför valde ni ”Twelve Men” som singel?
– Det kommer sig egentligen av att Adela fick välja vilken låt hon ville göra som video. Vi har ju inte släppt någon fysisk singel utan det fick bli detta format.
Vad händer framöver? Förutom att ni spelar på Festival Del Mar Asperö.
– Vi ska blan annat annat spela på Urkult i sommar och med Kebnekajse här på Göteborgs egna Truckstop Alaska i mars. Vi har också börjat göra ny musik ihop och är peppade på att få sitta och mysa med det när vi möts, låta kreativiteten få gro lite igen efter ett litet avbrott vi haft i skapandet. Hoppas att den smältdegeln ska få bli något som vi kan dela med oss till andra inom en inte alltför lång framtid, skrattar Emil.