Trivselbandet Real Estate lämnade hemstaden New Jersey för att spela in sitt fjärde album In Mind i Los Angeles (producerad av Cole M.G.N.). Ljudbilden har dock inte genomgått några större förändringar; det handlar fortfarande om musik för verandan, omgiven av en prunkande trädgård, där inget stör eller distraherar – musik att åldras till. Jag föreställer mig ett 70-årigt jag, barnen har blivit stora och allt som existerar är ljudet av ”Holding Pattern” eller ”Two Arrows”. Sistnämnda låt är skivans centralspår och ett av få exempel på nytänkande.
”Two Arrows” förenar det gamla med det nya. Låten inleds med att Martin Courtney sjunger om att vara sysslolös, gitarrerna förenar The Byrds-psykedelia med The Velvet Undergrounds avskalade estetik, men inramningen bryts med ett långt reverbindränkt autro. Bandets nye gitarrist Julian Lynch, som ersatt Matt Mondanile, gör ett hypnotiskt framträdande. Alla som missat Lynch soloskivor Born2Run, Terra och Lines har mycket att upptäcka. En annan favorit är ”Diamond Eyes”, som påminner om The Beach Boys i skarven mellan 60- och 70-tal.
Allt är med andra ord inte som vanligt även om det mesta är sig likt. En annan skillnad är användandet av synthar och att Courtneys röst vävs in i en knappt hörbar autotune-förvrängning. På förstasingeln ”Darling” blir det knappt märkbart, men Real Estate är de små förändringarnas band. Det hade varit minst sagt förvånande om de hade gjorde en Neil Young anno Trans från 1982 – medlemmarna är inte redo att äntra The Computer Age.
Real Estate är svårslagna när det kommer till att skriva melankolisk janglepop och det är nästintill omöjligt att inte dras med i bandets musik. Samtidigt tryter tålamodet emellanåt, det går inte att sitta på verandan allt för länge, mönster behöver brytas och In Mind innehåller ett par låtar där omvärlden börjar distrahera. Lämnar gungstolen för tv-soffan. Veranden finns dock kvar och jag återvänder så fort andan faller på.
[Domino, 17 mars]