New York-bandet Woods är framme vid sitt tionde album och det är få moderna folkrockband som betytt mer för genren än gruppens profilstarka musiker med sångaren och låtskrivaren Jeremy Earl i spetsen. De är ett av de bästa livebanden som finns. Kevin Morby är idag framgångsrik soloartist. Morby lämnade bandet 2013 och vid denna tidpunkt hade gruppen hunnit släppa lo-fi-klassiker som Songs Of Shame och At Echo Lake, för att därefter förfina uttrycket med blås och tydligare jazz och funk-influenser. Förra årets Woodsplatta City Sun Eater In The River Of Light visade att medlemmarna hade förmågan att utvecklas.
Love Is Love skrevs direkt efter det amerikanska valet och har inspirerats av det vakuum som uppstod efter att Donald Trump segrat. Men istället för att fokusera på ilska valde bandet att fokusera på kärlek – visserligen får även de mörka tongångarna en hel del utrymme och det bästa exemplet är 10 minuter långa ”Spring Is In The Air.”
Utgångspunkten gör att ljudbilden hamnar väldigt nära sina rötter i 60-talets hipperörelse och när musiken inte riktigt präglas av samma egensinnighet som tidigare, blir låtarna trötta och fantasilösa. Musiken får inte fäste, med undantag för nämnda ”Spring Is In The Air” (bär spår av både mellanöstern och psykedelisk jazz). Inramningen är suggestiv och ger en drone-liknande atmosfär.
Skivan är endast 30 minuter lång och ändå går vissa spår på tomgång. Titelspåret mässar om kärlek, men budskapet har gått fram innan låten ens startat. Givetvis är bandet mer mångbottnad än så, vilket borde framkomma än mer. Sedan fattas melodierna som utmärker favoriter som ”Bend Beyond” eller ”Be All Be Easy”. Detta är Brooklyn-bandets klart svagaste skiva.
[Woodsist, 21 april]