Det mesta som spelas på klubben, hörs i radio eller uppmärksammas av musikjournalister är svensk eller engelskspråkig musik. Men det finns givetvis en uppsjö av fantastiska band och artister som sjunger på sina modersmål. Dessa ska vi uppmärksamma genom att låta olika musikpersonligheter tipsa om sina favoriter. 25 låtar var. Inga låtar på engelska.
Denna gång är det Karl-Jonas Winqvist som bidrar med 25 låtar från världens alla hörn och alla som lyssnat på Kalejdoskop på SR vet att First Floor Power-grundaren drivs av en nyfikenhet som spränger de anglosaxiska musikbarriärerna. Hans skivbolag Sing A Song Fighter debuterade med att ge ut Idrissa Soumaoro & L’eclipses Le Tioko-Tioko från 1978. Förutom att bidra med fantastiska låtar, svarar Karl-Jonas på några frågor om nyligen återförande First Floor Power, som spelar på Inkonst den 27 maj.
När började du intressera dig för musiken som återfinns på listan?
– Jag har alltid tyckt om att leta efter bra grejer oavsett musikstil och kultur. Så när jag började göra programmet Kalejdoskop för SR P2 för fem år sedan så fick jag legitima skäl att fortsätta att sitta uppe på nätter och plöja musik.
Du är aktiv på flera plan. Radio, skivbolag och så vidare. Nu är det dags att återuppväcka ditt band First Floor Power, som är ett av det tidiga 2000-talets mest hyllade indieakter. Hur gick tankarna innan allt spikades? Processen fram till själva återföreningen.
– Den gick vansinnigt snabbt. Jenny [Wilson] ringde och sa ”det är 20 år sedan vi bildades, ska vi göra en Malmö-konsert för att fira det?” och vi var alla överens om att det kändes spännande och dagen efter var konserterna bokade.
Har du lyssnat något på First Floor Power under de senaste åren? Jag kikade på videon till ”Time Time” från 2001. Hur är det att se tillbaka på sin egen karriär?
– På sistone har jag lyssnat för att minnas delar av låtar och så. Blir varm i hjärtat när jag hör vissa av låtarna. Men att se sig själv i videor är mer komplext.
Detta är kanske en efterkonstruktion från min sida, men när jag kikar på exempelvis liveklipp från er karriär, så hör jag bland annat balkan-influenser. Hur mycket påverkade andra traditioner än de svenska, brittiska och amerikanska?
– Inte alls omöjligt att något var Balkan-inspirerat. Vi hade ingen tydlig influens-källa utan lagade till soppan utan recept så att säga. Slängde i allt vi älskade.
I dokumentären It’s Hard To Smile When You Have A Black Tooth In Your Mouth från 1998 säger du att det är viktigt att man inte är förutsägbar, att man måste anstränga sig. Är detta ett resonemang som fortfarande känns giltigt?
– Nej, jag anstränger mig inte för att vara oförutsägbar längre. Herregud, tänk att fortsätta med sånt år efter år. Nu behövs det, skönt nog, inte då det är självklart för mig att sätta mig i situationer och sammanhang som känns spännande och utmanande och därigenom undvika att göra slentrianmässiga saker.
– Jag tror att jag vid det uttalandet syftade på att vi inte ville låta som några andra, vilket för en del band runt omkring oss då inte var en självklarhet. Men det var också ett slags försvar – vi visste inte hur man gjorde för att låta som annat… Jag kan vara duktig på att spela musik som jag själv gjort, men är eländigt usel på att ”plocka ut andras låtar”. Jag jobbade vid tiden för dokumentären på en skivaffär i Malmö och slogs dagligen av hur många skivsläpp mest strävade efter att låta och se ut som förebilderna. Men att vara oförutsägbar för sakens skull är inget jag eftersträvar idag. Och det var det nog inte då heller, låtarna kom alltid i första hand.
Tänker ändå att detta resonemang präglar exempelvis Sing A Song Fighter.
– Jag är säkert förutsägbar på en massa sätt. Men jag vill inte efterlikna eller kopiera någon annan utan följa mitt brinnande intresse för musik hit och dit, ner i diket- upp i trädet och vidare mot skyn.
Den 27 maj spelar ni på Inkonst i Malmö. Har pulsen hunnit börja stiga ännu?
– Jo. Ska bli oerhört kul. Och spännande. Som att stiga in i en tidsmaskin.
Sex bonuslåtar på engelska.