Oxfordbandet Ride är tillbaka på skiva efter 20 år, men i ärlighetens namn får vi backa ända till 1990-1992 för att hitta musik värd namnet. Uppbackade av legendariska skivbolaget Creation, som en del av dåtidens shoegaze-våg – sammankopplade med Slowdive, My Bloody Valentine och Lush – utpekades bandet som Storbritanniens nya indiehopp. På många sätt infriades förväntningarna.
Sångaren Mark Gardener poserade vant i lugg och gitarristen Andy Bell fungerade som kvartettens nav (Bell blev sedermera basist i Oasis – den senare och trötta upplagan). 1990 släppte bandet tre inflytelserika EP-skivor och monumentala debutalbumet Nowhere. Uppföljaren Going Blank Again från 1992 visade att bandet hade mer att ge, men därefter tog det stopp – uppföljarna Carnival Of Light och Tarantula är på gränsen till meningslösa. 1996 upplöstes Ride och tiden i rampljuset blev kortvarig. I likhet med nämnda kollegor har dock lusten att spela tillsammans återvänt.
En av snackisarna inför bandets comeback, är återföreningen med skivbolagslegenden Dick Green – grundare av Wichita Recordings – som 1983 startade Creation tillsammans med Alan McGee och Joe Foster. Green och McGee gick skilda vägar 1999 och det resulterade i Wichita. Ride är således tillbaka i nygammal skrud, både ljudmässigt och skivbolagsmässigt, redo att vara en del av shoegaze-vurmen 2017. Och som extra 90-talskrydda mixar Alan Moulder; han mixade debuten och producerade uppföljaren.
Ride har alltid fokuserat på popmelodier – rundgången och disten har kommit i andra hand. ”Like A Daydream” från 1990 är ett av de bästa exemplen. Bland de nya låtarna ligger somriga ”Cali” närmast, med en refräng som påminner om Felt, snyggt avvägd mellan shoegaze och pop. Texten är lättsmält, men låtskrivandet har aldrig varit bandets starka sida. Och det stämmer fortfarande. I detta fall är enkelheten ett vinnande koncept.
Weather Diaries är en helt ok comeback, men de bästa låtarna varvas med trötta stunder som saknar pondusen och energin från bandets första år. Albumet öppnar dock starkt med storslagna ”Lannoy Point”, där både harmonier och produktionen – Bells gitarr skapar rymd – visar att medlemmarna är att räkna med. Kan också rekommendera förstasingeln ”Charm Assault”, som på ett skönt sätt förenar jangle och riff utan att hamna i den förrädiska fällan ”gubbgung”. Texten är en känga åt de styrande i landet.
Allt är dock inte som förr. 2017 års Ride har nämligen adderat elektroniska inslag till sin ursprungliga formula och denna förändring går att spåra till producenten Erol Alkan: DJ, klubbarrangör och ena halvan av Beyond The Wizard’s Sleeve. Det är kul att bandet vågar experimentera, men inslagen är knappt märkbara och gör varken eller.
Min största invändning är att skivan tenderar att bli långtråkig. Avslutande ”Impermanance” ska vara finstämd, men musiken har svårt att engagera. Ofta går de långsamma partierna lite väl långsamt och en önskar att produktionen kunde vara mer spännande – vissa harmonier är mer sövande än drömska, vilket borde ha fungerat som en varningsklocka för alla inblandade. ”Home Is A Feeling” har alla förutsättningar att bli en klassisk godnattvisa. Dessa tendenser sänker helhetsintrycket, men topparna ger ändå ett godkänt betyg.
[Wichita Recordings, 16 juni]