Teg Publishing, som ger ut Mattias Alkbergs musik och litteratur, har publicerat ett meddelande där de förklarar sin medverkan på årets Bokmässa – pågår v.39 – i Göteborg (Alkberg besöker Pustervik samma helg). Som bekant finns en debatt om Fria Tiders närvaro. Ett av argumenten är att de inte vill ge nämnda tidning fritt spelrum, samtidigt som de förstår att vissa väljer att bojkotta mässan – oavsett strategi anser båda lägren att Bokmässan gjort fel som välkomnat en antidemokratisk publikation. Och det viktigaste är att visa sin ståndpunkt. Tillvägagångssättet är oviktigt.
Själv ska jag arbeta som moderator under mässan och det har gett mig liknande huvudbry om att delta eller stå utanför. Jag har dock nått fram till en linje som överensstämmer med ovanstående; Bokmässan borde ha agerat annorlunda från början och jag hoppas att framtida upplagor blir fri från människor som kämpar för ett samhälle där vithet prioriteras framför mångfald. Det sägs att världen har krympt och det ger slutsatsen att vi alla måste trängas tillsammans. Mina förhoppningar är att Alkbergs musik fortätter att sätta ovanstående problematik i fokus. Han behövs. Och att vara på plats är inte detsamma som att stödja. Jag kommer att vara öppen med min hållning.
Luleåsonen är en av vår tids främsta samhällsskildrare och enligt Alkberg vore det bättre med artificiell intelligens än den främlingsfientlighet som upptar och förpestar dagens svenska befolkning. Moderaterna vill förbjuda tiggeri och menar indirekt att fattigdom är detsamma som kriminalitet. Kass människosyn är dock inget nytt – att nedvärdera andra är mer regel än undantag.
Åtminstone artificiell intelligens – upphovsmannens tjugoåttonde album sedan The Bear Quartets vingliga debut –färgas av stora som små funderingar och ljudbilden mixar 13th Floor Elevators-garage, sammetsöm jazz, rockabilly, trivsam rock, samhällskritiska ballader och indiepop. Musiken är lättillgänglig, med blinkningar bakåt i historien, fri från olika målsättningar att hålla sig relevant för sakens skull. Den kalla och karga atmosfär som präglade autotunedränkta Personer från 2015 är utbytt mot en trivsam framtoning. Men även om recensenter börjat jämföra Alkberg med Ulf Lundell, Håkan Hellström och Ted Gärdestad, är inte detta ljudet av en artist som strävar efter att bli folklig. Han är alltför ärlig.
Oavsett musikalisk inriktning är det texterna som utgör den stora behållningen. Jag kan le åt Del Shannon-slingan som hörs i bakgrunden av ”Gummistövlar”, men det är den makabra och absurda texten som gör starkast avtryck. Singeln ”Obeskjuten” tar upp nämnda problem med rasism och att flyktingar måste stoppas redan vid Öresundsbron. En annan favorit är stillsamma ”Relativt Norrbotten”, om att vara en del av något men ändå stå utanför, där vardagen rullar på dag efter dag, men med en inneboende strävan att sätta guldkant på tillvaron.
Vid flera tillfällen slår det mig att melodierna och refrängerna är starkare än någonsin. Hade dessa hamnat i händerna på en kommersiell artist så hade låtarna hamnat etta på världens alla listor; ”Långsam och fet” – en av Alkbergs mest personliga låtar – ljuder av popperfektion och detsamma gäller energiska ”Vem vill kramas”. Sistnämnda spår är ett av flera som gästas av Amanda Werne aka Slowgold och hennes närvaro skapar en extra dimension. Skivan får extra stjärnglans och fulländar ett av årets bästa album.
[Teg Publishing, den 15 september]