Att titta sig i spegeln en söndagsmorgon är inte alltid det roligaste. Tunga ögonlock, barnens ständiga klagan har satt sina spår och vågen säger att att kosten – en företeelse som hitintills varit en bisak – blir att tänka på i framtiden. Jag är ändå vegetarian, det får räcka för stunden. Och att välja större klädstorlek är ingen större uppoffring (en har ju ändå passerat det magiska 30-strecket med marginal). Att lyssna på Franska Trions åttonde skiva Los Angeles sätter ord på alla dessa vardagliga bekymmer. Matti Ollikainen är ärlig, på gränsen till att vara skrämmande uppriktig – det känns i maggropen att ta del av ”Bingohallen” och ”Allting är sig likt”.
Musikaliskt handlar det om klassiskt skolade pianolåtar, med influenser av jazz och pop, där Mattis röst fångar tonläget hos en man som passerat sina bästa dagar. Livspusslet saknar allt för många bitar. Samtidigt har situationen resulterat i några av upphovsmannens bästa låtar; emellanåt infinner sig en känsla av dödspredikan, orden vrålas fram, salivet sprutar och det är som att Matti tagit på sig alla människors bottenlösa ångest. Vackra pianotoner blandas med uppgivna textrader som ”kan man någon gång få bli gammal och vis”.
Albumets titelspår fångar känslan hos en gammal 40-talsfilm och från att ha uppmärksammat Franska Trion på avstånd, har jag plötsligt omkullkastas av en skiva full av socialrealism. På näthinnan visas Louis Malles Tag mitt liv från 1963. Det går att ta på svärtan.
Som åskådare är det naturligt att fängslas av det annorlunda; personligen har jag alltid beundrat David Bowie och hans schizofrena kamp om att både passa in och stå utanför (i ett samhälle som ständigt prioriterar det normala). Jag får liknande tankar när jag lyssnar på Los Angeles. Avslutande ”Empty Space” gör mig salongsberusad och när låten ebbar ut ligger jag utslagen mitt på golvet. Jag tänker att Matti måste ända ha det sämre än jag, sedan går jag och hämtar barnen på dagis.
[Mattias Ollikainen, 25 september]