Svenskamerikanen Jacques Labouchere har turnerat mil efter mil, land efter land och morgondagens spelning på Studio HPKSM i Göteborg – Connecticut-sonens hemstad sedan länge – utgör startskottet på kommande Europaturnén. Under kvällen firas Laboucheres tredje album Piece, inspelad tillsammans med Thomas E. Frank och utgiven på egna bolaget Never Grow Old Records.
Västra Kyrkogården i Sandarna breder ut sig över 45 hektar och till skillnad från andra delar av centrala Göteborg är inramningen stillsam och harmonisk; på avstånd hörs 11:ans spårvagn, men det blir mest en påminnelse om att livet pågår som vanligt utanför grindarna.
– Jag kan inte koncentrera mig på ett café, det blir för mycket intryck, förklarar Jacques och rättar till hatten, en klassisk modell med brett brätte. Jag behöver lugn för att kunna tänka ordentligt och den här platsen känns perfekt.
Vi går längs en allé omgiven av höga lindar – planterade vid förra sekelskiftet – och det känns som att tiden stått stilla. Jacques kunde inte ha valt en bättre mötesplats.
– Om vi hade träffats på ett fik så hade jag säkert sprungit på en massa vänner… Det blir bättre så här.
Jacques pekar mot en parkbänk och skämtar, med allvar i rösten, att han tillbringat otaliga timmar på liknande bänkar runt omkring i Göteborg. Under intervjun blir det tydligt att 39-åringen från Sharon, en småstad på 2500 invånare, har upplevt både tung misär och euforisk lycka. Hemlösheten tillhör det förflutna och idag är Jacques tvåbarnsfar.
– I samband med att jag fick mitt första barn och släppte min första musik för ungefär åtta år sen så var det mesta bra, men jag har även varit på botten. Ibland har jag inte tagit mig ur sängen.
Anledningen till Jacques skiftande humör beror på bipolaritet och han förklarar att sjukdomen tillhör hans vardag, men han vill inte definieras utifrån sin diagnos.
– Jag vill leva i nuet! Jag blir lätt distraherad och det händer alltför ofta att jag missar i kommunikationen. Nu för tiden föredrar jag att sjunga och spela in musik.
Han fortsätter:
– Under perioder har jag självmedicinerat och det mesta har varit fullt kaos. Vi växer alla upp, men mycket har varit frustrerande.
Det slår mig att Jacques är helt öppen med sina erfarenheter. Han håller inte tillbaka. Jag antar att musikskapandet fungerar som en livsnödvändig ventil och albumtiteln på förra albumet Bi-polar Baby Strollers från 2010 talar sitt tydliga språk. På nya skivan, som är långt mer nedtonad och sparsmakad, återkommer han också till sin manodepressivitet, men det är främst en skildring av uppväxten i närheten av Appalacherna. Omslaget till albumet förstärker skivans intentioner.
”Skivomslaget handmålades i vattenfärg av Sarah Hutchinson Burke som arbetat med Adam Ficek från Babyshambles”
– Skivomslaget handmålades i vattenfärg av Sarah Hutchinson Burke som arbetat med Adam Ficek från Babyshambles. Jag tycker inte om att blanda mig i konstnärers tolkningar av ett arbete, men när jag beskrev en speciell del av Appalacherna som angränsar till Massachusetts, så återgav hon området med nästan identisk exakthet. Det var på pricken.
Höstsolen når fortfarande högre än de närliggande hustaken och i likhet med de rödgula färgerna på omslaget präglas omgivningen av en intensiv och föränderlig atmosfär. Temperaturen är förhållandevis mild.
– Det är skönt att dessa platser finns, men samtidigt går det inte att komma ifrån all skit som sker runt om i världen, konstaterar Jacques, samtidigt som han visar upp sin ena jackärm; på ärmen syns en uppochnedvänd amerikansk flagga.
Jacques är inte sen med att kommentera det politiska läget och Donald Trumps maktskifte beskrivs som en mardröm.
– Jag brukade skämmas för min bakgrund, men det är inte ens nationalitet som beskriver dig som person… Som inflyttad, kom hit som 28-åring 2006, har jag ständigt blivit frågad om mitt ursprung och det tenderar att påverka det egna jaget – det är lätt att fastna i andras nationalistiska ideér förknippade med olika platser.
Själv har Jacques flyttat mer än de flesta; han lämnade tidigt Sharon, reste omkring i USA – bodde i mellanstora städer som Boston och Washington DC – för att som tonåring landa i London.
Vi sätter oss på en parkbänk. Det dröjer inte länge förrän Jacques möter en bekant i 30-årsåldern – de småpratar en kort stund.
– Jag ber om ursäkt, skattar Jacques.
Jacques har ett starkt rättspatos; han stödjer antirasistisk evenemang och agerade support till Arlo Guthrie – Woody Guthries son – vid hans spelning på Pustervik 2012. Under kvällen firades Woodys 100-årsdag (han avled 1967). På nya skivan är de politiska ställningstagandena nästintill obefintliga, om en inte räknar avslutande ”Utöya”. En dramatisk och drömsk produktion som har formen av en kärlekssaga.
– Skivan är inte politisk, men i samband med att jag växte upp under Gulfkriget började jag intressera mig för 60- och 70-talets motståndskultur… Woodstock med mera.
Under 90-talet blev Jacques även uppmärksammad på den amerikanska DIY-kulturen och han framhäver bland annat Dischord Records och alternativbandet Fugazi. Anton Newcombe bakom The Brian Jonestown Massacre är ett annat namn som kommer på tal.
– Under den här tiden fick man göra allt själv och det har jag tagit med mig. Det fanns inte ens mobiltelefon. Sen 2016 har jag bokat fyra Tysklandsturnéer på egen hand och jag sköter det mesta själv. Jag har även bokat åt andra… Hjälpte Den Stora Vilan med en Tysklandsturné. Och under en period ville alla ligga på rätt indiebolag, men nu finns det andra vägar.
Bella Union och Stockholmsbaserade Lazy Octopus nämns som påtänkta bolag, men Sebastian Fors från sistnämnda etikett påpekade att det vore lämpligast att ge ut skivan själv. Och så blev det i slutändan. Äkta DIY.
På tal om Den Stora Vilan, både Thomas E. Frank och Christian Dyresjö finns med på albumet.
– Ja, de har inspirerat mycket, bland annat för sätten de arbetat med sina nya projekt. Thomas släppte ju sitt soloprojekt förra året och Christian sysslar med Skuggfolk. Jag har mycket att tacka Thomas för produktionen, han är ett geni. Jag har inte alls samma tekniska kunnande, så han fick fria händer, även om jag kom med vissa ideér.
Albumet präglas av en varm känsla.
– Ja, vi ville fånga en direkt och analog känsla, svarar Jacques. Förra skivan var långt mer producerad, upptempo med mestadels rock- och poplåtar, även om det fanns några lugnare spår. Och vi ville ha en tydlig livekänsla.
En skiva som Jacques framhäver som extra betydelsefull är The Beach Boys-klassikern Pet Sounds från 1966.
– Pet Sounds är en av mina absoluta favoritskivor och musiken blev extra relevant när jag upptäckte att Brian Wilson också hade problem med sin mentala hälsa. Han kunde sova bort dagar.
Andra influenser som Jacques talar sig varmt om är The Byrds, Donovan, George Harrison, men även moderna artister som Evan Dando, Brent Radermaker, Kevin Morby och Angel Olsen. Han nämner även Grateful Dead – ett band som Jacques upptäckte via sin syster.
Det är lätt att imponeras av ”The Other Side”. Fina naturskildringar. Influeras du mycket av naturen?
– ”The Other Side” är faktiskt influerat av att jag återvände till ett album som jag nästan inte lyssnat på sen 8-årsåldern, det vill säga 30 år, och det hänger samman med att min syster följde Grateful Dead och hade alla dessa bootlegs från deras konserter. Albumet heter American Beauty.
– Jag växte upp och spenderade många somrar i New Englands bergsområden och jag vill verkligen påstå att några av låtarna på Piece är influerat av naturen. Jag fick ta del av årstidernas skiftningar, årstidernas alla färger. Jag har även influerats en hel del av att läsa poeter som Robert Frost och Thoreau. Deras författarskap har förmågan att fånga naturens själva essens på ett sätt som jag bara kan drömma om.
Vad handlar låten om?
– Låtar som ”Call Me Connecticut”, ”The Other Side” och ”Something Like A New Place” handlar om att återvända till en idealistiskt period i mitt liv, till naiviteten, när tillvaron var lugn och trygg. Det existerade inte så mycket kaos eller oro.
Jacques förklarar att han skrev låtarna i ett brytningsskede där han ifrågasatte sig själv; han drömde sig bort, men allt som behövdes fanns mitt framför ögonen.
Hur kom du på ”a capella”-partiet?
– Jag har alltid varit ett stort fan av harmonier och då speciellt Pet Sounds. Den mänskliga rösten är ett instrument som klarar sig bara på egen hand, utan några andra instrument och borde på så sätt behandlas med samma noggrannhet i inspelningsprocessen – rösten kan både höja och sänka dynamiken.
”Let It Out” är begåvad med med en underbar gitarrslinga. Har du lyssnat mycket på traditionell country?
– Tack! I detta fall måste jag lyfta fram Thomas. Jag har lyssnat på några traditionella countryartister som Chet Atkins och Willy Nelson, men desto mer på Gram Parsons, The Flying Burrito Brothers, Emmylou Harris, Johnny Cash, Lee Hazlewood och The Byrds album Sweetheart Of The Rodeo. Som du märker är dessa några av de mest etablerade artisterna, har med andra ord mycket kvar att lära om country. Där jag kommer ifrån handlar det mesta om bluegrass.
”Jag skriver bara ner det som kommer ut ur mitt huvud och sen sätter jag samman pusselbitarna tills de skapar mening”.
Vad har inspirerat texterna på skivan? Vi har bland annat pratat om naturen.
– Texterna på Piece är inspirerade av minnesbilder, att släppa taget och slå sig fri, att fokusera på sig själv och egot, och att minnas de som förlorats längs vägen och att komma ihåg de människor som format dig som person. Jag brukar inte sätta mig ner och tänka: ”OK! Den är låten kommer att handla om detta och i denna låt måste jag säga detta för att understryka detta”. Jag skriver bara ner det som kommer ut ur mitt huvud och sen sätter jag samman pusselbitarna tills de skapar mening. Sen hoppas jag att tankegångarna träffar någon som har haft likande föreställningar, känslor.
– Jag skriver även utan att följa några speciella riktlinjer och jag kämpar mest med refrängerna. Jag beaktar ingen speciell process.
Vilka är de största skillnaderna mellan dina två tidigare skivor?
– Jag vill påstå att den största skillnaden är produktionen; som nämnts är denna skiva mer analog, mindre producerad, med fler instrument och sångspår… Och vi har varit ett mindre team, vi var endast tre personer, där både oplanerade och oväntade gäster kom förbi studion. Allt fick ta sin tid och det fanns ingen stress. Vi satte inte upp något releasedatum.
Det pratades tidigt om en uppföljare till Jacques andra album, men saker och ting kom emellan.
Hur kommer det sig att det dröjde så länge innan Bi-polar Baby Strollers fick sin uppföljare?
– Det har gått nästan 8 år mellan Bipolar Baby Strollers och Piece, och under den här tiden har jag fått två barn, arrangerat omfattande Europaturnéer och jag har haft återkommande spelningar på olika ställen i New York, vilket hängde samman med att jag försökte lista ut om det vore rätt att flytta tillbaka till USA med familjen eller inte. Sen har jag även varit involverad i olika band och arrangerat klubben Growing Up In Public med bas i både Stockholm och Göteborg. Klubben är uppkallad efter min favoritskiva med Lou Reed.
– Jag hade klubben på Kontiki i Göteborg och det var många lokala band som hade sina första spelningar där, minns Jacques.
Allra närmast väntar egna releasespelningen på HPKSM, men i och med förverkligandet av Piece har Jacques delvis skiftat fokus mot nästa skiva. Han avslöjar att det finns tjugo nya låtar och att hälften av dessa kommer att hamna på nästa album.
– Förhoppningsvis kommer nästa skiva i slutet av året eller i början av nästa.
Vad säger magkänslan inför releasespelningen?
– Jag har inga egentliga förhoppningar eller oroskänslor, men vill såklart att det ska bli en bra kväll med vänner och kära som jag inte kommer att se på ett tag. Jag är lite nervös men mest exalterad över att få spela med ett fullskaligt band, där målsättningen är att supporta varandra för att få ut det bästa av spelningen. Jag känner mig lyckligt lottad som har dem vid min sida och förhoppningsvis kommer jag att få en push inför kommande turnén.
Likt alla som arbetar med kreativa yrken infinner sig en osäkerhet emellanåt och Jacques berättar att han haft en smygande oroskänsla ända sedan i måndags. Han förklarar att känslorna dök upp från ingenstans. Med start den 1 november är siktet inställt på Spanien, Italien, Holland och Tyskland.
”Förmodligen är det mitt undermedvetna som återigen frågar mig om detta är rätt och varför jag utsätter mig för detta hela tiden”
– Förmodligen är det mitt undermedvetna som återigen frågar mig om detta är rätt och varför jag utsätter mig för detta hela tiden.
För att summera Jacques egna ord om känslan: det kan vara en medelålderskris som leder till en framstressad hjärtattack. Prognos: oavsett all stress och förlorad sömn på grund av konstant jobb, så känns magkänslan helt ok. Att Jacques ger tummen upp känns tryggt och detsamma gäller faktumet att morgondagen spelning arrangeras av Woody West (Jacques samtliga releasefester har supportats av Woody-Kim). Imorgon återfinns även Nashville-baserade Brad Lauretti aka This Frontier Needs Heroes på scen.
Tankar inför turnén? Du blir borta ett tag.
– Jag kunde inte vara mer exalterad och min enda plan är att satsa helhjärtat för att få varje spelning så bra som möjligt. Jag vill även besöka alla platser med öppet sinne och förhoppningsvis hinner jag lära känna lokalmiljöerna och de som bor där… Få ett fördjupat perspektiv och på så sätt se saker utifrån deras synsätt, att få höra deras historier och upplevelser.
Jacques berättar att det blir mellan 28-29 spelningar och han förklarar att han alltid strävat efter att låta musiken ta honom till olika platser och äntligen känner han sig lyckligt lottad för denna möjlighet. Resandet har alltid varit en del av hans kringflackande liv, men nu har han nått en punkt i livet där omständigheterna och förutsättningarna är bättre än någonsin.
Vad saknar du mest när du är på turné?
– Min familj, mina vänner och Göteborg.
Nu får vi se när hattkungen, som Jacques kallas emellanåt, landar på hemmaplan igen.
Kommande spelningar tillsammans med This Frontier Needs Heroes: