De senaste veckorna har jag följt småkronorna i JVM och Bitch Hawks debutalbum är som en stenhård crosschecking; samtliga spår känns i i hela kroppen och medlemmarna är taggade till tänderna. Sångaren Fred Burman – bekant från poppunkiga Satan Takes A Holiday – pressar stämbanden, formligen pulvriserar och massakrerar, vilket kompletterar ljudbildens korsning mellan hardcore, trash, speed metal och alternativrock. De maniska trummorna får en att tappa andan av utmattning.
Öppningsspåret ”Death!” ger ett forcerande intryck, andas tidigt 80-tal och visar redan från start att detta är en skiva som vägrar vika sig – övertygelsen är hundraprocentig och det är imponerande att ta del av kvartettens förmåga att skapa något vitalt ur musik som har otaliga föregångare. En detalj som särskiljer materialet från flera andra band i samma genre är melodikänslan; musiken är konstant medryckande och låtarna känns bekanta redan från start. Samtliga spår övertygar stort.
Emellanåt sänks tempot, men i nästa sekund är det återigen dags att kliva in i bandets vildsinta och psykotiska moshpit – härifrån finns ingen återvändo (låttiteln ”White Knuckles” får symbolisera gruppens attityd). Bitch Hawk förenar skicklighet och finess med otyglad urkraft; Muhammad Ali och Mike Tyson i samma person. Missa inte bandet på Where’s The Music? i Norrköping.
[Adrian Recordings, 5 januari]