Nya Zeeländska Unknown Mortal Orchestra, med Ruban Nielson i spetsen, ligger bakom några av de senaste årens mest innovativa lo-fi-skivor. Musiken är en sammanslagning av indie, funk, soul och rock, som blivit allt mer influerad av 80-talsinspirerad synthpop. Ljudbilden är inte helt lätt att beskriva, men jag slår till med ”lo-fi-dansant soulfunk med psykedeliska tendenser som ger sken av spruckna högtalare”.
Sedan 2011 års debutalbum har ljudbilden förfinats och nu ligger exempelvis sången längre fram i produktionen. Aktuella och brötiga singeln ”American Guilt” är ett av få undantag, där Nielson valt att skapa mer dist än vad som brukar vara fallet – det fungerar ganska illa om jag ska vara ärlig. Den hårda och raka attityden fungerar långt bättre i ”Major League Chemicals”, där de dansanta elementen får mer utrymme.
Personligen är jag svagare för Rubans mjukare och funkinspirerade stil och ett av skivans bästa spår ”Hunnybee” – tillägnad dottern – ligger i linje med gamla favoriter som ”So Good At Being In Trouble”, ”How Can You Luv Me” och ”FFunny FFriends”. Ett annat måste är singeln ”Everyone Acts Cracy Nowadays”, som skapar sköna vibrationer utifrån små medel. Ljudbilden färgas av stråkar och Rubans popkänsla får fritt utrymme. Fem plus.
En får inte glömma att Ruban är en fantastisk gitarrist och det framkommer bland annat i akustiska ”Chronos Feast On His Children” och ”The Internet Of Love (That Way)”. Dessa låtar är följsamma och ger en avslappnad karaktär som vaggar in lyssnarna i ett kalejdoskopiskt tillstånd. I det stora hela är emellertid Sex & Food långt ifrån Unknown Mortal Orchestras bästa skiva, men det hindrar inte Ruban från att presentera några av sina största stunder som låtskrivare.
[Jagjaguwar, 6 april]