Stockholmsbaserade Hanna Järver har väckt stor uppmärksamhet och det är uppenbart att hennes svenskspråkiga popmusik är mer än välkommen. Lovorden har avlöst varandra. Produktionsmässigt befinner sig musiken i gråzonen mellan indie och kommersialism – en plats som passar Järver alldeles perfekt.
Järver har beskrivits som en av få unga popartister som på allvar lyckas förmedla känslan av att vara ung idag och det är just texterna som är den stora behållningen med Järvers debutalbum So Long. I ärlighetens namn är ljudbilden mest en skön kuliss för att lyfta Örebrodotterns smarta och träffsäkra formuleringar; mjuka toner som väver in upplevelsen av att träda in i vuxenlivet.
Personligen vill jag passa på att lyfta fram Järvers tålamod: hon debuterade redan 2013 med trespårs-EP:n Smutsen. I början av karriären var musiken renodlat elektronisk och mindre poporienterad. Minimalistisk är en talande beskrivning. Inramningen är fortfarande elektronisk, men på debutalbumets förstasingel ”Manna Manna” hörs exempelvis en gitarr och detta ligger inte i linje med tidigare material. Järver har med andra ord tillåtit sig själv att utvecklas i sin egen takt, vilket är relativt ovanligt i vår stressade och ängsliga samtid.
25-åriga Järver, vars genombrott kan tillskrivs 2016 års singel ”Alabamatröjan”, är långt ifrån unik i sitt sätt att känna rädsla eller oro över att vara människa (att befinna sig någonstans på livets tidslinje). Det som gör att denna skiva särskiljer sig från mängden, är att låtarna aldrig blir indiedeppiga, utan tonen, fraseringarna – attityden präglas av en befriande självständighet – skapar en atmosfär som är mer uppiggande än svårmodig. Denna känsla genomsyrar hela skivan.
Främst är det vardagen som skildras, detsamma gäller sistnämnda singel, men till skillnad från tidigare släpp har fokus förskjutits från uppväxten i Örebro till att leva i en storstad. Det förflutna är dock ständigt närvarande och de religiösa referenserna är ett av de tydligaste exemplen. Järver har en bakgrund inom frikyrkan. Denna värld har hon lämnat bakom sig, men låtarna ger fortfarande en sökande framtoning.
”La Neta” är en av låtarna som sätter musiken i en vardaglig kontext; La Neta är nämligen en mexikansk snabbmatskedja och denna restaurang utgör perfekt inramning. Tänk McDonalds för 80-talsisterna.
I det stora hela är So Long perfekt avvägd mellan starka poplåtar som ”Jävla 80-tal” och melankoliska spår som ”Zion” och ”Nu är du Göteborg”. Sistnämnda låt är den bästa poplåt som hämtat inspiration från västkusten på många år. Jag hade dock önskat än mer nerv för att höja betyget ytterligare, men detta är en skiva som får mig att återkoppla till mitt 25-åriga jag (på gott och ont). Svensk popmusik har fått en ny stjärna.
[Cosmos Music, 13 april]