Göteborgsbaserade We Live In Trenches är på gång med videon till låten ”Obliteration Age” och denna presenteras allra först på HYMN. Inledningsvis ger medlemmarna sin syn på arbetet bakom, samt låten i sig och därefter följer en längre intervju.
– Låtens text berör vårt förhållningssätt till idén om alla människors lika värde. Den är löst baserad på Judith Butlers teori om att vissa liv är sörjbara medan andra är osörjbara. Är vissa liv mer värda än andras och att man därefter kan behandla människor hur som helst? ”They’re dead where it doesn’t count” är en replik snodd ur TV-serien The Wire som passade bra in på temat.
– Videon fortsätter på inslaget tema och belyser det absurda i effekterna av det nyliberala experimentet som har skapat till synes oändliga möjligheter och tillgångar i överflöd för ett fåtal samtidigt som det har stängt dörrar och skapat utanförskap, otrygghet och orättvisa för alldeles för många.
Videon är gjord av bandets gitarrist Robert som till vardags driver firma där han jobbar med bild som oftast inte är rörlig (RBRT CREATIVE).
Berätta om We Live In Trenches.
– Bandet startades 2007 och genom åren har det kommit och gått en del medlemmar. Robert som spelar gitarr och Ulf som sjunger är de två kvarvarande originalmedlemmarna. Johan trakterade basen mellan 2010-2014 och är åter på platsen sedan 2018. Ny i bandet sen 2018 är Håkan som spelar trummor.
”Ett vuxet raseri som hamras fram ur besvikelser över mänskligheten”
– Rent kommersiellt är We Live In Trenches en katastrof om man utgår ifrån idén om att bli framgångsrik och känd. Dock betyder det inte att vi är emot framgång eller att vi inte vill sprida vår musik. Vi spelar ju live och vi har under årens lopp släppt två fullängdsalbum släppts samt två EP:s. Kärleken till musiken är drivkraften samt att skapandet är ett slags katharsis mot all skit som man bär inom sig. Det ger en mening i tillvaron för oss som håller på med det här.
Vad kännetecknar er musik?
– Ett vuxet raseri som hamras fram ur besvikelser över mänskligheten.
– Det spretar en del mellan våra individuella förebilder, men för att enas om några gemensamma så bör Flipper, Sonic Youth, Discharge och PJ Harvey nämnas. Vi har alla vuxit upp med hårdrock, punk och hardcore men nuförtiden lyssnar vi på allt möjligt.
Ni är aktuella med EP:n Dead Class. När startade arbetet med denna skiva?
– Vi tog en paus 2015 som varade fram till hösten 2018 då vi kom igång med Johan och Håkan i bandet. Vi körde lite gamla låtar och testade lite nya idéer. Johan kom med förslaget att vi borde spela in något nytt eftersom det redan efter någon månad började växa fram en del nya låtar. Så vi gjorde slag i sak och gick in i Welfare Sounds Studio tillsammans med Per Stålberg i maj 2019.
Hur kom ni i kontakt med skivbolaget Welfare Sounds?
– Olle och Per på Welfare är gamla vänner till oss. Håkan som även trummar i Division Of Laura Lee är barndomskompis med Per, så den kontakten fanns innan några av våra band existerade. Men det betyder visserligen inte att man får släppa skivor på Welfare för att man är kompis med någon av dem.
– Vi satt och tjötade i studion om vad vi skulle göra med det färdiga materialet. Skulle vi släppa det själva eller skicka runt för att se om någon nappade? Per sa att han ville släppa det på Welfare men att han ville höra vad de övriga på bolaget hade att säga. Så efter ett antal turer så blev det så till slut att vi gav ut den på Welfare.
Har ni satt upp några målsättningar för We Live In Trenches?
– Nej, inte mer än att skriva låtar och släppa dem. Spela ute så mycket som är möjligt för oss. En målsättning kanske blir att skriva en bok om hur mycket som gått snett för det här bandet men att vi ändå harvar på.
Kan ni beskriva processen fram till en färdig låt?
– Fram till förra plattan Life Crisis var det främst Robert och vår gamla trummis David som tog fram själva ramarna för låtarna. Därefter repades det och arrades om fram och tillbaka tills vi var nöjda. Robert får ibland låttitlar i huvudet som presenteras för Ulf som baserar en text på nämnda titel.
– Till Dead Class har Robert haft tre idéer och Ulf en som vi tillsammans arrangerat. Det gyllene snittet som vi jobbat med de senaste tio åren är att det alltid går att sänka tempot för att få låten att tappa sin bredbenta rockiga karaktär för att istället låta lite dum och trög.
Är ni ett studioband eller händer det mesta i replokalen?
– Det mesta händer i replokalen. Vi har inte råd att vara i en studio för att skriva. Men visst sker mycket av slutprocessen i studion. Man kanske spelar fel någonstans och upptäcker att det var bättre än vad som var tänkt, eller att man upptäcker att vissa delar blir väldigt nakna så att man får kasta in en saxofon eller en samplad bomb för att fylla ut. Saxofon har vi använt, men ingen bomb än så länge. På nästa släpp kanske.
Vad är det som lockar med att spela in låtar?
– Det finns någon slags dragning till att dokumentera sina alster samt att plocka fram nyanser som inte riktigt går att få med vid en livespelning. Här kan ljudteknikern om denne är dedikerad i sin sak bli en ytterligare kugge i att lyfta fram ett bands karaktär. Låten blir vad den blir vid en inspelning, det är vad som blev vid just den sessionen. Man vet inte riktigt vad man kan förvänta sig. Alla är kanske inte på topp och när man tryckt på inspelningsknappen så spänner man sig för att inte göra fel och då kan allt möjligt konstigt hända.
– Live ger publiken en extra skjuts som kanske präglar framträdandet, den delen saknas vid ett inspelningstillfälle och det är en aspekt som kan vara avgörande för hur låten tar sig uttryck.
När är det som roligast att vara en medlem i We Live In Trenches?
– När vi alla är tillsammans och gör det vi gör bäst. Står på en scen och skadar människors öron och hjärnor. Harvar fram nya låtar eller spelar in dem. Eller bara hänger och lyssnar på musik, kanske dricker en kopp eller något annat gift.
Går det att koppla er musik till Göteborg på något sätt?
– Den främsta kopplingen är att vi bor här och inspireras av annan musik med ursprung i stan. Union Carbide Productions har exempelvis spelat en viktig roll för vårt sound. Vår första replokal låg på Gazaremsan vid Backaplan, men den fick vi lämna då området skulle fräschas upp.
– Promenaden över den öde parkeringen utanför Coop mellan replokalen och Hjalmar Brantingsplatsen en sen kväll med kastvindar och horisontellt regn skulle kunna vara visualiseringen av hur vi låter. Det nämndes i en recension av vår förra platta att vår musik förvandlade Bästkusten till Pestkusten. Det är kopplingarna som vi kan göra.
Vad händer framöver?
– Vi hade väl hoppats på att få spela live nu när EP:n släppts, men så blev det inte på grund av pandemin. Så vi drar vårt strå till stacken och håller oss hemma. Det är det minsta vi kan göra för att inte bidra till mer spridning av viruset eller till att vårdpersonalen ska gå sönder ännu mer. Så vi jobbar på varsitt håll eller håller avstånd i replokalen för att skapa nya låtar. Vi tänkte att vi ska spela in igen, förhoppningsvis nästa år.
We Live In Trenches består av Ulf Stöckel, sång, Johan Meiton, bas, Håkan Johansson, trummor, och Robert Samsonowitz, gitarr.