Stockholmsbaserade E. Björklund – med ett förflutet i Delsbo Beach Club, – är på gång med softa debutsingeln ”Jag ser bara fel”. En låt som präglas av snygga gitarrer, vemod och en stark pophook. Texten är personlig och produktion genomsyras av en lätthet som imponerar.
”Jag ser bara fel” är ett spår med flera ansikten och alla som söker bra indiemusik behöver inte leta längre – detta är nämligen decembers bästa DIY-release.
LYSSNA NEDAN!
Hur är det att solodebutera?
– Det känns som en naturlig väg för mig att gå. Jag har sedan många år tillbaka skrivit låtar i olika former och i olika konstellationer. Men denna gång så säger jag inte att låtarnas ursprung kommer från band såsom Delsbo Beach Club eller Blodmyren utan de kommer direkt från mig, alltså Erik Björklund.
– Jag kommer inte kunna att gömma mig bakom bandnamnet utan om jag ska gömma mig någonstans får det bli bakom mitt egna namn och där och då börjar man inse att det inte finns någon poäng att gömma sig. Det är lika bra att möta sanningen och stå för den man är, det man skapar och det man tycker om.
– Och när man står vid det vägskälet mellan att gömma sig bakom något eller att stå för den man är så inser man ganska snabbt att poängen med att gömma sig för sig själv eller att bry sig för mycket vad andra anser om en är en ganska meningslös syssla. Därav blir solodebuten i det långa loppet väldigt givande och ett stärkande element i att man kan själv så länge man bara vågar möta den man faktiskt är.
Vad är den största utmaningen med att inte ha ett band i ryggen?
– Nu har jag inte riktigt släppt på filosofin kring att ha ett band i ryggen. På denna skiva medverkar mina gamla bandmedlemmar i Blodmyren. Men jag tänker att den största utmaningen när man är själv är att det är lätt att bli lat och göra saker halvdant. För när man är två eller fler som skapar så är det lättare att få ett kritiskt öga på saker och ting och därav pressa sig själv till att göra det som kanske var lite sämre till något som är lite bättre.
– Också när man arbetar själv så börjar det oftast med att man spelar in något parallellt med att man har en dålig dag och sen börjar de negativa tankarna sätta igång och plötsligt har man stängt ner sitt musikredigeringsprogram och återkommer inte förrän tre månader senare. Efter tre månader så lyssnar man på det man gjort då och inser att det bara var i negativa tankar som cirkulerat hos en själv och hade man då haft ett band i ryggen som pressat och peppat en till att göra klart projektet hade man snabbare upptäckt att man bara var överdrivet självkritisk mot sig själv.
– Så det är nog det största. Att man lätt tappar tilliten till sin egen förmåga att skapa själv då man ofta vistas ensam i tomma rum när man skapar själv.
Berätta om ”Jag ser bara fel”. Låten har en melankolisk ådra.
– Denna låt handlar om dagen då jag slutade orka med livet och mig själv när jag gick i årskurs 9 på min grundskola i Umeå. Den handlar om dagen då jag gick hem från skolan mitt under rådande lektion och la mig ner i soffan och sov där i fyra månader och missade resten av terminen, min skolavslutning och förlorade all kontakt med mina vänner. Den beskriver känslan som jag hade då. Det vill säga att jag var så upptryckt mot väggen i mina känslor att jag bara såg mina egna fel och att jag inte vågade lita på att jag bara var normal som kände så.
– Nu i vuxen ålder har jag förstått att jag var känslomässigt utbränd och det enda jag behövde var det jag gjorde då. Men där och då var det inte så kul.
– Men med allt det tråkiga som beskrivs ovan så känner jag mig glad för erfarenheten. Det har format mig till den jag är idag och det är jag glad för. Jag har klivit vinnande ur det då jag idag är bättre kompis med mig själv idag än någonsin tidigare och jag har mycket att tacka till erfarenheten ovan för det.
– Det musikaliska i låten är det samspel som jag, Hans Nilsson och Markel Ulriksson hade mellan varandra då. Det blev en blandning av indierock av det tyngre och mer melodiska slaget.
Hur är det att sjunga och skriva på svenska?
– Det är en fantastisk känsla att sjunga på svenska. Det är ju det språk som jag pratar dagarna i ända. Och det finns så mycket vackert man kan säga genom sitt språk. Just när jag skriver, pratar och sjunger på svenska så har jag ett enormt ordförråd. Ett ordförråd som jag inte vågat använda mig av förrän nu. Och känslan av att upptäcka något som man haft inom sig hela sitt liv är fantastiskt. Precis som jag varit inne på tidigare så relaterar det stort i att upptäcka och våga vara sig själv.
– Men vägen till att skriva på svenska kantas av just det. Att jag inte riktigt vågat vara sig själv. När jag var yngre och lite ny till musiken och skrivandet så började jag med engelskan för det är ju det som alla mina idoler och alla coola personer gjorde. Men nu har jag insett en sak: jag är inte cool, jag är ju bara mig själv och mer än så kommer jag aldrig att bli.
Vilka är dina främsta inspirationskällor?
– För att summera mina främsta inspirationskällor kring denna musik så tänker jag att det görs enklast i form av låttitlar. Jag influeras sällan helt av en artist utan det är mer vissa låtar av en artist som får hjärtat och hjärnan fånga upp information. Här har vi några artister vars låtar som har influerat mig under denna period:
Jussi Björling – ”Sommarnatt (Serenad)”
Sonya Hedenbratt – ”Världen är vacker”
Blå tåget – ”I miljonärskvarteren”
Per Myrberg – ”Lite lat”
Ola Magnell – ”När jag dör”
Agnetha Fältskog – ”Doktorn!”
Attentat – ”Unga & många”
Razika – ”Aldri”
Levande Död – ”Igel av kaliber”
Hurula – ”Arvet”
Mando Diao – ”I solnedgången”
Är ”Jag ser bara fel” talande för albumet som släpps nästa år?
– Rent textmässigt så är den absolut talande för det album som kommer. Det är mycket självterapi av genomgångna dramatiska scenarion som man har varit med om genom åren plus en låt som handlar om att cykla runt i Stockholm och en cover på Nordpolen. Genre och musikmässigt skulle jag säga att det är lite mer blandat. Men det är ju samma musiker som lirar på samtliga låtar så det finns ändå ett genomhängande tema via det skulle jag säga.
Blir det några spelningar i vinter?
– Det blir det absolut. Men världen av musik är kantad av osäkra löften och osäkra kort. Så man vet aldrig när, var eller hur. Men spelningar det kommer det bli. Främst i Stockholm då det är här jag huserar. Jag kör på hårt och lovar detta. Främst efter nyår!