Staffan Hellstrand är en av Sveriges rockgiganter, vars karriär sträcker sig över flera årtionden och nu är denna ikon aktuell med Rörelsen på Cirkus i Stockholm. Daniel Andersson blev nyfiken och ville höra mer om detta projekt.
Du medverkar tillsammans med Pernilla Glaser och gäster på Rörelsen en serie kvällar på Cirkus nya scen Livemodern i vår. En politisk soaré med samtal och musik. Vad innebär det?
– Det är en rolig, spännande och givande blandning av diskussioner och musik. Pernilla Glaser bjuder in två nya samhällsdebattörer sex söndagar i vår och för samtal om samhällsengagemang och möten mellan människor. Jag i min tur spelar själv och bjuder in en ny musikalisk gäst varje gång. Det är Moa Lignell, Johan Johansson, Ellen Sundström och många andra.
Hur uppstod samarbetet med Pernilla Glaser?
– Genom en gemensam bekant, en granne faktiskt. Vi kände inte varandra innan.
Det står i beskrivningen av Rörelsen att ni vill väcka tanke och uppmuntra till medvetenhet och engagemang. Vad var källan till denna ambition?
– Det predikas för mycket och samtalas för lite. Det är just i mötet och samtalen mellan engagerade intelligenta människor i olika åldrar och med olika bakgrund som diskussionerna blir intressanta.
– Men det här är mest Pernilla och hennes gästers insats.
Vad spelar du för låtar på kvällarna och hur väljer du dem?
– Jag försöker huvudsakligen välja låtar som speglar samhället och mänskliga öden. Sen beror det förstås på vilka gäster jag har. De spelar ju också sina sånger. Det är bara några låtar per kväll så vi väljer ganska noggrant.
Vill du berätta lite för våra läsare om dina gäster?
– Det är bara folk jag känner och har jobbat med. Moa Lignell, Iiris Viljanen, Cecilia Thorngren, Adrian Modiggård, Johan Johansson, Anna Maria Espinosa och Ellen Sundberg.
Kan du berätta om ett tillfälle då du fått en väckelse känsla av att lyssna på musik. Att nu jäklar måste jag engagera mig i samhället?
– Svårt att säga, men Bob Dylans tidiga politiska texter, som jag som tonåring hörde nästan 10 år efter de gavs ut grep mig, minns jag.
”Har aldrig gillat plakat-texter men det finns ju mängder av bra politiska sånger”
Vilken är din politiska favoritlåt?
– Har aldrig gillat plakat-texter men det finns ju mängder av bra politiska sånger. Några av tusentals jag kommer på nu är Kjell Höglund – ”Desertören”, Robert Wyatt – ”Shipbuilding”, The Clash – ”I’m So Bored with the USA”. Men som sagt listan är lång.
Hur har din syn på musik och skapande förändrats med åren?
– Inte så mycket faktiskt. Jag är fortfarande på jakt efter de bra melodiska hookarna och någonting passionerat att sjunga om.
Vad är den största skillnaden med att vara artist 2023 kontra 1993?
– Frånvaron av skivförsäljning har påverkat förutsättningarna att försörja sig på musik. Samtidigt kommer ju nya forum fram hela tiden framför allt för yngre artister. Jag tror också att mer långsiktiga satsningar på artister från skivbolagens sida har försvunnit helt med tanke på de nya förutsättningarna. Det är lite snabbare och mer kortsiktiga strategier numer. Tävlande i Mello, Idol etc tar väl också större plats nu än 1993.
Och som av en slump är det 30 år sedan ”Lilla fågel blå” släpptes – ett svenskt rockanthem. Vad har du för förhållande till singeln idag?
– Just det, har jag inte tänkt på. Det är kul att ha gjort en sån låt. Kan inte påstå att jag älskar när jag behöver repa in den med nåt band men att framföra den live är alltid lika kul.
Förutom de återkommande kvällarna på Livemodern på Cirkus i Stockholm ska du spela med The Nomads i sommar. Vågar vi hoppas på ny musik också?
– Ja, det finns långt gångna planer och mycket ny musik färdig!