Göteborgsbandet Vita Bergen, centrerade kring duon William Hellström och Robert Jallinder, EP-debuterade 2014. Skivans öppningsspår ”Curtains”, med akustisk gitarr, Arcade Fire-storslagenhet och pampig sång, gav dem tidigt fart på karriären och de slutsålda spelningarna avlöste varandra (speciellt utomlands).
Bandet har fortsatt att utveckla sin episka ådra, men på nya och andra skivan Retriver är arenapopen mer framträdande än någonsin; singlarna ”Nixon” och ”Under The Sun” förenas i en vilja att nå toppen, med en ljudbild som tangerar The Killers, The War On Drugs och nämnda Arcade Fire – addera somrigheten och tonläget hos Anton Tuvesson från Two Year Vacation. Synthdrömmiga ”J” drar ner på tempot.
Jag gillar band som fullföljer sin linje, driver musiken till sin spets och medlemmarna i Vita Bergen håller inte tillbaka. Problemet är att de flesta melodier ekar tomt. Det är inget fel på pondusen, produktionen glittrar och glimmar, men att lyssna på musiken via hemmastereon ger inte särskilt mycket. Låtarna fungerar förmodligen bättre live, inför en svettig, småfull publik som kan alla texter. I ensamhet blir ljudbilden aningen ensidig. William har dock en av Sveriges mest behagliga röster.
Det finns emellertid stunder som känns i både kropp och själ; nedtonade ”Transmission” bjuder på vackert vemod, stråkar som fångar rymden i Berwalldhallen och sången känns sakralt intim. En av årets mest storslagna poplåtar.
Avslutande ”Black Satellite” ligger på samma nivå, där samspelet mellan orgeln, pianot och den akustiska gitarren skänker ett behagligt lugn. Mer depp än party.
Vita Bergen undviker dock att bli mascaradeppiga, likt många andra Göteborgsakter, istället är musiken utåtriktad och polerad. Skräddarsydd för de internationella scenerna. Slutsats: det är bandets lugna partier som imponerar på mig. Låt gå att jag framstår som en tråkig festförstörare, han som hellre sitter framför Netflix än skrålar med i megafeta refränger. Alla är vi olika.
[Woah Dad!, 2 juni]