Jag och Dustin Payseur delar erfarenheter. 2008-09, i samma veva som Beach Fossils grundades, exploderade antalet laptopjournalister (musikintresserade som tillbringade oändlig tid framför datorn i jakten på ny musik). Antalet musikbloggar växte lavinartat, den ene nördigare än den andre och med hjälp av MySpace spreds musiken fortare än någonsin.
Under samma period exploderade antalet sovrumsband; några av de mest kända och fortfarande aktiva är Wavves, Best Coast, Real Estate, Wild Nothing, Washed Out och Toro y Moi. Musikerna och musikbloggarna (mp3-bloggarna) tillhörde samma grupp och denna situation kan ha hjälpt båda parter att slå igenom. Idag har nämnda band – utan några undantag – lämnat hemmainspelningarna bakom sig, för att istället producera musiken i studiomiljö – åtminstone i mer ordnade former. Jag gissar att några av hobbyjournalisterna har blivit seriösa musikjournalister.
Beach Fossils är framme vid sin tredje skiva, enmansprojektet har blivit en trio och musiken är mer varierad än på 2010 års självbetitlade debut. Dagens konstellation – bestående av Payseur, Jack Doyle Smith och Tommy Davidson – tangerar emellanåt 60-talets solskenspop, med stråkar, piano och cembalo. Arrangemangen fungerar för det mesta, tidvis är de intetsägande, men i det stora hela övertygar 2017 års uppställning. Beach Fossils har inga ambitioner att förändra, mer förvalta och bandet har skapat några av årets finaste popmelodier.
”Tangerine” – en av gruppens alla singlar – gästas av Slowdives Rachel Goswell och tillsammans skapar de övertygande indiepop med drömsk atmosfär. Låten kan beskrivas som ett slags relationsdrama, där parterna försöker förstå varandra. Ett klassiskt tema.
Skivans mest udda spår, åtminstone för att vara Beach Fossils, är saxofonmellanspelet ”Ride”, som gästas av rapparen Cities Aviv. Soft R’n’B i gränslandet mellan dröm och verklighet. I övrigt är musiken relativt konventionell och det går att dra paralleller till de första inspelningarna – samtliga Beach Fossils-skivor präglas av en charmig och naivistisk grundton (vuxenlivet känns avlägset). Denna skiva är dock det mognaste som Payseur producerat.
Sorgsna ”Saint Ivy”, smyckad med stråkar, piano och flöjt, tonsätter saknad och uppgivenhet på ett övertygande sätt. Avslutande ”That’s All For Now” börjar som janglig indiepop, men omvandlas successivt till country. Transformeringen känns talande för albumet, som präglas av nyfikenhet och en vilja att utvecklas. Slutresultatet är för det mesta övertygande.
[Bayonet Records, 2 juli]