På fredag startar Svartedalen, Sveriges naturskönaste och mest avslappnade festival. Bland bokningarna hittas Avantgardet, Easy October, Holy Now och Västerbron. Förutom dessa akter hittas även gråtdisco-projektet Det Brinner. HYMNs Daniel Andersson stämde av med Matilda Sjöberg som återfinns bakom artistnamnet.
Det Brinner är ett soloprojekt med bas i Göteborg. Mer exakt Majorna. Matilda, ensam medlem, spelar även i duon Steget och har varit verksam på de svenska scenerna under många år. Det Brinner är dock ett relativt nytt projekt, men singlar som ”Sanna sanningen” och ”Mareldens skimmer” visar att det finns mycket att bygga vidare på.
Min bild av Matilda, efter att ha hört henne på radio och i andra sammanhang, grundas på rakhet och mycket glädje. Och nedanstående intervju bekräftar denna bild.
”Att spela utomhus ger en speciell frihetskänsla som är svår att beskriva, men det är liksom samma som att glida omkring på ett festivalområde med sina vänner”
Svartedalen. En av scenerna är belägen i en teaterlada i ett vackert naturreservat. Hur mycket påverkas dina liveframträdande av miljön och omgivande förutsättningar?
– Jag tycker alltid att det är underbart att spela på festivaler, för att det oftast är just utomhus. Att spela utomhus ger en speciell frihetskänsla som är svår att beskriva, men den är liksom samma som att glida omkring på ett festivalområde med sina vänner. Man känner sig mäktig och fri på ett helt ljuvligt sätt.
Festivaler är ett bra sätt att skapa oförglömliga musikminnen. Har du själv några speciella minnen?
– Jag är en riktig festivalräv. Älskar att bo i tält och att vara på både svinstora festivaler som Roskilde eller småfestivaler som Svartedalen. Det spelar ingen roll hur många som besöker festivalen för alla delar familjekänslan, vi hör liksom ihop och det ger en fet gemenskapskänsla som är svår att få känna på annan plats.
– Jag kommer aldrig glömma när jag fick dansa till Aphex Twin på Roskilde för många år sedan. Vilket jävla geni alltså. Har aldrig i hela mitt liv hört någon som kan bygga en så stor vacker fantasivärld med ljud, varken efter eller innan det. Sedan var HAIM sjukt bra på Way Out West för ett par år sedan. Att man äntligen kan få se asgrymma kvinnliga musiker gå loss på även stora scener är så jävla gött och verkligen på tiden!
Såg också den spelningen. Knäckande. Har det blivit många konserter för dig i sommar?
– Jag har spelat massor som Det Brinner, med Emma Knyckare, Ljudgården. Jag och Nils har även fått götta oss i Steget-gig, så jävla kul. Sedan såg jag Icona Pop på Bråvalla. De är så otroligt duktiga, hängivna, röjiga och roliga. Det var fan en fröjd att se.
Det Brinner är som bekant ett soloprojekt. Vad har den stora skillnaden varit gentemot exempelvis Steget?
– Skillnaden med att göra saker ihop och ensam är ändå rätt uppenbara. Som med allt i livet. Ihop kompromissar man och kan utveckla och hitta nya vägar på grund av att man samarbetar. När man är ensam gör man exakt det man själv vill bara, och det kan också utvecklas till väldigt grymma grejer. Båda två lägena är viktiga att få utforska tycker jag. För att ta reda på vem man är. Eller vill bli.
”Artistnamnet kommer först ifrån att det brann så mycket i Göteborg, då vårt samhälle bara blir mer och mer segregerat och till slut flippar det”
Berätta om artistnamnet.
– Det känns som världen står i brand hela tiden. Vi lever i en sån kaostid. Artistnamnet kommer först ifrån att det brann så mycket i Göteborg, då vårt samhälle bara blir mer och mer segregerat och till slut flippar det. Sedan är det också så att jag alltid får höra från folk att jag är hetsig. Att det alltid brinner i knutarna och att jag har sådan glöd, gnista och eldar på utav helvete. Så det kändes fett. Sedan är ju eld så jävla vackert och coolt. Så himla livsviktigt och samtidigt helt jävla livsfarligt.
Gråtdisco. En genre som du själv myntat. Många definitioner behöver handböcker för att rönas ut, men denna genre säger det mesta. Hur kom du fram till denna stil? Och på vilket sätt speglar gråtdisco dig som person.
– Detta är faktiskt inte sant. Det är min vän Elin som beskrev min musik som gråtdisco, men jag tyckte direkt att det va extremt rätt ord för vad Det Brinner är, så jag hakade på och nu får jag frågor om det. Haha.
– Jag väljer aldrig vad jag ska göra för musik utan det blir bara. Jag är inte utbildad nog till att vara så duktig att jag kan välja, så tyvärr är svaret enkelt. Jag gör det som känns gött och funkar. Men det är klart att det speglar den jag är, ska man lipa är det lika bra att göra det till ett fett beat på ett dansgolv på en grym klubb. Ligga hemma och gråta i kudden till Lars Winnerbäck går fetbort, säger Matilda och betonar fet med tyngd.
Kommer du ihåg ditt första möte med disco? Begreppet eller musiken.
– Disco för mig som begrepp är mellanstadiedisco-feeling. Skulle man få dansa tryckare med den man var kär i, under sista dansen och hur var det egentligen coolast att dansa. Jag är från landet som ni märker… haha.
– Discomusik var länge negativt laddat för mig. Jag tänker först på Abba, som jag tycker är ganska uppgjord och trist musik. Men som tur var fick man ju även höra disco från andra länder där de hade göttigare sväng. Donna Summer är ju exempelvis underbar. Sedan görs mycket disco idag som är otroligt fet. Daft Punk. Genier. Och det har vi den tiden att tacka som fan för.
Du har släppt en EP och en singel. Vad är nästa steg?
– Nästa steg är att spela runt om i hela landet. Självklart även fortsätta släppa låtar. Jag har hur många som helst som bara behöver spelas in, så snart släpper jag singel och även en EP till!
– Håll utkik… Det Brinner ju!
I samband med intervjun passade Sayam S. Chortip att ta några snygga bilder i och utanför Matildas studio. Foton som ger en glimt av Det Brinner 2016. Ett par dagar innan avfärd mot Svartedalen och Bokenäs.