Charlotte Gainsbourgs senaste skiva Rest – femte albumet sedan debuten 1986 – är ett sorgearbete. 2013 avled Gainsbourgs halvsyster Kate Barry efter att ha omkommit i en fallolycka och denna tragiska händelse satte djupa spår, vilket gjorde att de följande årens skrivarprocess blev både plågsam och ångestframkallande, men samtidigt nödvändig för att bearbeta det som hänt. Förutom systerns bortgång bearbetas även förlusten av Serge Gainsbourg. En ikon inom fransk kultur och tillika Charlottes pappa.
Mot ovanstående bakgrund står det klart att en stimmig festival kan vara den minst lämpliga platsen för Charlottes melankoliska sånger (eller chansons). Medan jag väntar på att scenens neonljus ska tändas blir jag än mer pessimistisk; det är stekhett, tälttaket tycks pressa sig neråt och det blir nästan en klaustrofobisk känsla när publiken strömmar till. Jag hinner tänka att vara på festival är som att brinna i helvetet.
Mitt i denna minst sagt patetiska självömkan äntrar Charlotte scenen; samtliga bandmedlemmar är klädda i ljusa jeansskjortor och huvudpersonen själv bär en rock i samma fabrikat. Det är casual för hela slanten. Jag tänker ”äntligen” när första låten startar och det visar sig snabbt att förra skivans elektroniska och Daft Punk-svala disco fungerar alldeles utmärkt – ”Ring-A-Ring O’Roses”, ”Deadly Valentine” och ”Sylvia Says” fångar studioversionerna in i minsta detalj och publiken framme vid scenen kan inte ta miste på den avslappnade stämning som sprids från scenen.
Charlotte pratsjunger och kanaliserar på så sätt både sin far och hela den franska poptraditionen – det fungerar lika bra nu som då. På denna punkt har det inte hänt något sedan den kontroversiella debutsingeln ”Lemon Incest” från 1984, där far och dotter sjöng tillsammans på skiva för första gången. 7 år innan Serges död 1991. Jag får rysningar i kroppen när minneslåten ”Lying With You” spelas och detta är med största sannolikhet ett av ögonblicken som jag kommer att minnas när festivalen slår igen på lördag natt.
En vanlig invändning är att Charlotte tenderar att vara introvert, men jag tycker att hon håller sig på rätt sida gränsen under stora delar av spelningen. Emellanåt kan det bli lite jämntjockt, men i slutändan är jag mer än nöjd med fransyskans efterlängtade konsert.