Detta är tredje gången som jag ser Iggy Pop sedan punkikonen gjorde comeback med Iggy & The Stooges. Roskilde 2004 – mitt första möte med Ann Arbor-giganten – är fortfarande den starkaste upplevelsen och i sanningens namn kunde jag ha varit utan årets minst sagt stela framträdande. 2004 hade Iggy uppnått 57 år, idag är han 71 år. Redan för 14 år sedan kämpade han för att ta sig ner från scenen och idag är det ett mirakel att han kommer upp från fotodiket. Han lyckas dock och det är denna vilja att leverera som får en att orka en hel spelning med årets upplaga.
Nu vill en emellertid ha lite mer valuta för pengarna än att titta på när punkfarfar gör sina patenterade arm- och benövningar. Inledningen med ”I Wanna Be Your Dog” är helt ok och det glimrar till emellanåt när de äldsta låtarna tillåts att härja fritt. Ett plus för ”Some Wierd Sin”. Ett stort minus för trötta versioner av ”The Passenger” och ”Lust For Life”. Jag gäspar ikapp med publiken som inte är särskilt stor.
På Roskilde 2004 stod David Bowie högst upp på affischerna, men han fick ställa in och istället blev nämnda spelning en av höjdpunkterna. I år passade Iggy på att ge tillbaka genom att spela ”The Jean Genie” och det värmde ett gammalt The Thin White Duke-fan. Bowie inspirerades av sistnämnde när han skrev låten i början av 70-talet.
Under de första 15 åren av sin karriär utstrålade Iggy råhet och galenskap, men dessa dagar är sedan länge förbi. Det ska sägas att det är mer eller mindre omöjligt att väcka samma irritation 2018 som 1969, men det hade varit kul om lite av dåtidens nerv kunde infinna sig. Jag skulle säga att ”I’m Sick Of You” och ”T.V. Eye” nådde närmast, men att se dagens Iggy ger mest medlidande. Inte rädsla. Nu för tiden är höftvickandet mest en konsekvens av ålderdom.
En sista tanke: det måste finnas bättre låtalternativ än ”nya” och meningslösa ”Skull Ring”. Jag hade röstat på ”Tight Pants”.