Emellanåt är Kamasi Washington med band – dagens uppställning inkluderar pappan Rickey Washington på sopransax – en levande orkanvind, men de kan även skapa stiltje och lugn. Skiftningarna är många hos den moderna jazzens främste förgrundsgestalt.
Den väldige amerikanen från Los Angeles är dock långt ifrån nyskapande: han utgår snarare från legendarer som John Coltrane och Sonny Rollins. Musiken andas även blaxplotaion, funk och soul. Kamasis influenser spänner således mellan 50- och 70-talet. Ett aktuellt band som Shabazz Palaces har som mål att tänja på gränserna, medan 37-årige Kamasi är fullständigt nöjd med att förvalta arvet efter nämnda ikoner. Och jag är övertygad om att de godkänner sin arvtagare.
Kamasis musik är organisk i dess klassiska bemärkelse och det kräver skickliga musiker. Med jämna mellanrum ger bandledaren sin fulla välsigne till var och en att visa upp sig, skapa eget utrymme och det märks att samtliga medlemmar trivs med upplägget. De skickar uppmuntrande blickar och stämningen är avslappnad (den ständigt leende trombonisten Ryan Porter är ett talande bevis).
Jag faller pladask för Miles Mosley – likt Kamasi har han nära kopplingar till Kendrick Lamar – vars kontrabas elektrifierar omgivningen och urladdningen mynnar ut i ett funkigt kaos som får publiken att tappa andan. Ovationerna vet inga gränser. Pianisten Brandon Colemans lektion är inte lika underhållande.
Även om fokus ligger på att få till ett rytmiskt och svårslaget sväng, med Kamasis tenorsax i centrum, tar huvudpersonen tillfället i akt att predika om allas lika rättigheter. Vi ska se människors olikheter som något positivt och inte vara rädda för det som är annorlunda. Detta borde vara ledord inför det svenska valet som stundar. Innan bandet inleder ”Truth” förklarar Kamasi att fem instrumentalister ska spela fem melodier samtidigt för att på så sätt skildra världens mångfald. Slutresultatet är bländande.
En annan favorit är Freddie Hubbard-tolkningen ”Hub-Tones” från senaste skivan Heaven And Earth, men det starkaste kortet från nämna album är kraftfulla öppningsspåret ”Fists Of Fury”. På sång hittas Patrice Quinn, som kanske inte är världens mest karismatiska sångerska, men med en tillräckligt stark röst för att bära upp låtens inneboende stridslystenhet (dock endast symboliskt). Vanligtvis förkroppsligar Kamasi kärlek, men i denna låt framträder ett annat personlighetsdrag. Han övertygar i båda rollerna och det är denna variation som gör spelningen till en av festivalens bästa.