Årets upplaga av Way Out West går in på sin andra dag och i likhet med torsdagen omvandlar solen huvudområdet till en stekhet smältdegel med lite plats för skugga. Appen påminner om att dricka vatten, men varnar inte för att spela rundpingis vid Azalea-tältet. Jag gör endast sistnämnda – passar dock på att dricka gratis Oatly på pressområdet. I grunden är det som att festivalen aldrig pausats. Det är fortfarande ett jippo-land för reklamare.
Oavsett inramning är Way Out West en av Sveriges bästa festivaler och det finns mycket att upptäcka, beundra och konsumera. Det är svårt att inte imponeras av bredden på bokningarna; intrycken blir således många och att smälta både Nick Cave och Little Simz inom loppet av några timmar är inte helt lätt.
Alla som varit på festival kan nog känna igen denna problematik som går under namnet ’springa mellan olika scener utan att se något’. Personligen har jag som grundregel att försöka se så många hela spelningar som möjligt, men i backspegeln kan jag konstatera att detta misslyckades (även denna gång).
Mali-födda Oumou Sangaré blir mitt första stopp och hennes spelning på Azalea övertygar med snygga gitarrslingor och övertygande sång. För alla som är sugna på kuriosa; Oumou sjunger på Herbie Hancocks album The Imagine Project. Det handlar med andra ord om en begåvning som är väl värd att upptäcka.
Innan spelningen är över beger jag mig till Linné-tältet för att se Dublin-bandet Fontains D.C. och detta en grupp som tillhör ett av mina måsten under årets upplaga. Aktuella skivan Skinty Fia är en gotisk och postpunkig dröm för alla som gillar tunga gitarrer, släpig sång och medryckande melodier.
Sångaren Grian Chatten äntrar scenen i nedtonad casual-stil och hans svarta adidasbyxor med matchande linne kan inte vara mer brittiskt. Musiken dundrar och spelningen inleds med mörka ”In ár gCroíthe go deo”. Kan förövrigt konstatera att årets Way Out West bjuder på ett stort antal bokningar från nämnda öar – bland annat Black Country, New Road, nämnda Little Simz och Arab Strap.
Trots att det är tidigt under dagen blir det snabbt fullt i tältet och detta bevisar att årets festival har lockat mycket folk. Och alla verkar uppskatta vad de ser.
Efter spelningen vandrar jag planlöst ut i vimlet och utan att jag hinner reflektera försvinner all uppfattning om tid och rum och plötsligt står det 2004 i almanackan. I huvudet snurrar Kings Of Convenience och deras hit ”Misread”. Det visar sig att de flesta har satt sig i skuggan, medan jag står i gassande sol med solsting som resultat.
Jag missade norrmännen när de var som störst, men både Erlend Øye och Eirik Glambek Bøe bjuder på skimrande melodier och Simon & Garfunkel-stämningar. När bandet utökas en bit in i konserten tillåts ljudbilden att växa och duon levererar bland annat på medryckande bossa och dansanta spår som ”Boat Behind” och ”I’d Rather Dance With You”.
Innan Chance The Rapper går på scenen passar jag på att käka och det blir korta stunder framför Arab Strap och Little Simz.
Chicago-rapparen Chance The Rapper tillhör en av mina favoriter och spelningen inleds på bästa sätt med konfetti, fyrverkerier och bra stämning. Öppningslåten ”No Problem” skapar eufori och det som på förhand känns om en given femma, tappar ganska snart fart och även om Chance är mer begåvad än de flesta, blir helhetskänslan lidande.
Det är svårt att hitta orsaker men att exempelvis ha en video i bakgrunden som ska fungera som substitut till gästartister känns sådär. Tänker på videon till singeln ”I’m The One”, där bland annat DJ Khaled, Justin Bieber och Quavo medverkar.
På skoldiscot – härligt att en kan återupptäcka ungdomen i sig – värmer jag upp för att komma i stämning inför Jamie xx och att dansa till Isaac Mays omarbetade dansversion av Bitty McLeans ”Walk Away From Love” är inte helt fel.
Jamie xx levererar fredagsstämning deluxe och kalaset inleds med en uppdaterad version av Bobby Barnes klassiker ”Super High On Your Love” och därefter den egna singeln ”Let’s Do It Again”. Det är svårt att hitta en mer passande bokning som kan få både unga som gamla att dansa tillsammans. Och festen upphör inte förrän Nick Cave tar ner publiken på jorden med sin svärta och ångest.
Nick Cave tillhör en av vår tids största artister och detta bevisar han med råge under kvällens avslutande spelning. Det går rysningar längs ryggraden när 64-åringen tar i från tårna eller spelar med lätta fingrar på pianot. Cave pendlar mellan att vara mjuk och nästintill besatt. Det är ingen idé att bli långrandig – istället rekommenderar jag Louise Rydins recension.
Way Out Wests andra dag går mot sitt slut och det går inte att vara annat än nöjd. Bra väder, helt ok mat och bokningar som är svåra att matcha på andra festivaler.