Nya Zeeländska Aldous Harding har ett kroppsspråk som väcker förundran och nyfikenhet. Rörelsemönstret är ryckigt, blicken får mig att tänka på en känslokall android och hade jag inte varit bekant med Harding sedan tidigare, vore det inte helt orimligt att tänka sig att personen på scenen hamnat där av en slump.
Till en början iakttar Aldous publiken under tystnad, därefter inleds ”Ennui” från aktuella skivan Warm Chris. Mimiken är fortsatt stram men rösten är mjuk och svävande. Det råder inga tvivel om att detta är rätt person på rätt plats och medmusikerna kompar med perfektion och finess. Det är alltid svårt att genrebestämma, men låtarna pendlar mellan franskinspirerade chansons till alternativ folkpop.
Ljudbilden pendlar mellan att vara lekfull och nedtonad, och med jämna mellanrum ändrar Aldous röstläge, vilket får henne att påminna om Nico. I ”Leathery Whip”, som påminner om Velvet Underground (vilka nämnda artist har samarbetat med) blir dock röstläget det motsatta, vilket resulterar i en framtoning som ger bilden av en pitchad seriefigur.
Emellanåt bjuder Aldous på ett hemlighetsfullt leende, vilket förstärker intrycket av ett okänt väsen. Det skadar inte att låtarna håller högsta kvalité och bäst mottagande får medryckande ”The Barell”. Publiken ger sitt gillande med en lång applåd.
De snabba numren känns bäst anpassade för den dåsiga eftermiddagspubliken, även om Linné-tältet för stunden känns relativt svalt, och ett av de bästa exemplen är Talking Heads-doftande ”Old Peel” som får publiken att stampa takten.
Jag lämnar området med ett stort leende och förhoppnings blir det fler tillfällen att se denna 30-åriga begåvning från Lyttelton.