Den 14 januari 1977, drygt ett år efter Station To Station, valde Bowie att presentera sitt 11:e studioalbum. Idag är det med andra ord 40 år sedan omvärlden mottog Low, ansett som en av musikhistoriens modigaste och mest fängslande skivor, som både utmanade och förbryllade. Kritiken var minst sagt blandad, där många tyckte att Bowie gick vilse i sitt sökande efter nya ljud, medan andra uppfattade skivan som något helt nytt. 2017 har de negativa åsikterna mer eller mindre tystnat helt.

En sak är säker. Low gav inte upphov till några hitsinglar som ”Fame” eller ”Golden Years”, låtar som präglades av Bowies fascination av amerikansk populärkultur, vilket lade grunden för blue-eyed soul-albumet Young Americans från 1975. Uppföljaren Station To Station präglas inte av samma lättsamhet och upphovsmannens nya persona The Thin White Duke framstod som minst sagt frånvänd (till skillnad från Ziggy Stardust som gjorde allt för att underhålla sina fans). Båda skivorna har dock omslag från Nicolas Roegs The Man Who Fell To Earth. Bowie spelade huvudrollen, utomjordingen Thomas Jerome Newton. Ett namn som återkommer i videon till aktuella ”No Plan”.

Kopplingen till soulen utraderades emellertid inte helt. I mångt och mycket går det att klassificera Low som elektronisk R&B; trummisen Dave Davis och gitarristen Carlos Alomar, med ett förflutet inom nämnda genre, gjorde så att soulkulturen mötte den tyska krautrocken. Kraftwerk och Neu! – Bowies senaste fixering – satte sina tydliga spår. Och Brian Enos ambientmästerverk Discreet Music från 1975 formade mycket av de kommande åren.

Arbetet med Low påbörjades i Château d’Hérouville studio [Hérouville, Paris], men färdigställdes i Hansa Tonstudio [Berlin]. Avslutningsspåret ”Subterraneans” går dock att spåra tillbaka till Los Angeles, en stad som Bowie precis lämnat bakom sig – tillsammans med Iggy Pop – för att bli kvitt sitt drogmissbruk. Och sina demoner. Problemen var många, men kreativiteten var inte ett av dem. Under denna period färdigställdes Iggys solodebut The Idiot och i oktober samma år släpptes ”Heroes” (andra delen i Berlintrilogin). I december sammanstrålade Bing Crosby och Bowie för att spela in ”The Little Drummer Boy/Peace On Earth” – ett omaka par som fick många att höja på ögonbrynen.

Skivans öppningsspår ”Speed Of Life” är den låt som mest påminner om Kraftwerk. Från början var tanken att lägga på sång, men idén skrotades. Ett av låtens kännetecken är användandet av Chamberlin, som kan beskriva som en föregångare till mellotronen. Till varje tangent finns en magnetisk bandslinga kopplad med förinspelat ljud av exempelvis instrument eller ljudeffekter. Instrumentet konstruerades av Harry Chamberlin redan 1946. Bowie skapade framtidens musik med dåtidens instrument. Eno, som mer eller mindre handplockades, satte tonen med synth och minimoog.

Enos inflytande väger tyngst på ”Warszawa”, som inleder b-sidans instrumentala partier, där känslan av utanförskap färgar varje ton. Bowie hade varit i Polen som hastigast 1973, men klev aldrig av tåget. 1976 stannade han en hel eftermiddag. Bowie och Iggy Pop såg en stad märkt av Andra Världskriget, kulhålen fanns fortfarande kvar och fattigdomen var påtaglig. Erfarenheterna tog de med sig till producenten Tony Visconti.

”Warszawa” formades när Bowie var på rättegång mot sin före detta manager. Eno fick fria tyglar och slutresultatet är minst sagt häpnadsväckande. Låten går emot rockens alla konventioner och är på så sätt lika rebellisk som punken. Musikstilen framför andra 1977.

Kören som återfinns på låten sägs vara influerad av en pojkkör från Balkan. Varför inte?! Och ”texten” är en lek med ord.

Sula vie dilejo
Solo vie milejo
Cheli venco deho (x2)
Malio
Helibo seyoman
Cheli venco raero
Malio, malio

Grundstämningen är mörk, som att vara på en begravning eller procession, där inramningen är högtidlig och formell. Arbetstiteln New Music Night And Day ger en hint om de produktionsmässiga målsättningarna. ”Warszawa” är ljudet av natten.

Skivans andra singel ”Be My Wife” är en av de mest lättsmälta låtarna på albumet, men stämningen är densamma. Älskar nedanstående mening.

I’ve Lived All Over The World
I’ve Left Every Place

Bowies hållning är minst sagt krass och han gör inget för att upprätthålla en rock ‘n’ roll-attityd. Istället framhävs en känsla av anonymitet och isolation. Ian Curtis från Joy Division knockades fullständigt. The Walker Brothers comebackskiva Nite Flights från 1978 hade aldrig sett dagens ljus utan Berlintrilogin. Och det är rörande att Bowie återanvände munspelet som hörs i ”A New Career In A New Town” för att förstärka ”I Can’t Give Everything Away” från avskedsalbumet Blackstar. Tårdrypande.

Lunda-rapparen Samuel Stenberg Sylla aka Conakry minns sitt förflutna i nya låten ”Pojkrum”, men samtidens strömningar är minst lika påtagliga. Videon – regisserad av Christofer Nilsson – fångar Conakry på en öde hållplats, långt från händelsernas centrum, ändå mitt i blickfånget. Och Conakry förtjänar omgivningens uppmärksamhet (poesibakgrunden ger honom både slagkraft och djup). Hiphop-året 2017 börjar på topp.

I likhet med Parham, en av Göteborgs bästa rappare, står vardagen i fokus, där det privata får fritt utrymme. Conakry spelar med öppna kort.

Kommande EP:n Återfall, åter faller släpps i vår.

Arizona-bördiga Courtney Marie Andrews korsar Emmylou Harris, Joan Baez och Joni Mitchell – en kombination som borde vara omöjligt att göra till sin egen, men Courtneys lätta arrangemang sätter sig meddetsamma. Hon känns lika självklar som sina förebilder.

Kraften sitter i rösten, tonen är varm och självklar, vilket får en att känna sig som ett med musiken. Jag har aldrig besökt Courtneys hemstat [nuvarande hemstad är Seattle], jag spelar inte gitarr, ändå känns musiken som min egen. Samtliga låtar på Honest Life – sjätte albumet – har en lugnande inverkan, som att de skrivits direkt efter stormen, när allt lugnat ner sig och vardagen håller på att ordna upp sig. Minnena är svåra, men det finns fortfarande mycket kvar att leva för.

Honest Life tog sin form i Belgien, under en europaturné, med hemlängtan som främsta inspirationskälla. Bakgrunden gör att de ljusa Laurel Canyon-stämningarna sätts i en ny kontext; även om låtarna spelades in på hemmaplan, skivan är egenproducerad, har inte musiken tillkommit som ett svar på omgivningens country- och folkmusikströmningar. Detta kan vara en av anledning till att skivan står stadigt på egna ben, trots de uppenbara referenserna.

Den vemodiga inramningen påminner om att plötsligt överväldigas av nostalgi – för ett kort ögonblick blir det förflutna en del av nuet, en doft tar dig tillbaka till barndomen, tryggheten som gått förlorad finns inom räckhåll. ”Uppvaknandet” sätter sig som en klump i magen. Courtney bryter inte ny mark, men hennes texter är allmängiltiga och de flesta kan relatera till olycklig kärlek.

Öppningsspåret ”Rookie Dreaming” fångar allt som jag nämnt, men utan att bli deppig, självömkande eller svart, mer upplyftande och tröstande. Courtney kan beskrivas som en mer hoppfull Judee Sill, en av 70-talets alla bortglömda singer-songwriters (lyssna på underbara ”The Vigilante” från 1973). En överdos tog hennes liv 1979.

För den stora massan är Courtney helt okänd, men ett ständigt turnerande sedan 16-årsåldern och samarbeten med Damien Jurado – spelat gitarr i hans liveband – har gjort henne till ett aktat namn. Ryan Adams är ett stort fan.

Honest Life släpptes redan förra året i USA, men nu är det dags för den europeiska publiken. Och den 18 mars besöker Courtney Pustervik i Göteborg. Det blir garanterat en kväll att minnas och bokningen är ytterligare ett bevis för Woody Kims fingertoppskänsla. Eldsjälen bakom långlivade Gbg-klubben Woody West. Vi ses på västkusten (dagen innan spelar Courtney i Malmö).

Stockholmsbaserade Siri Karlsson – bestående av Maria Arnqvist och Cecilia Österholm – sätter fantasin i gungning. Duons fjärde album Shake Shake Love omkullkastar alla uppfattningar om tid och rum; skivans 10 spår formas till en musikalisk resa, som startar i en avlägsen dåtid, men som slutar i en främmande framtid. Ljudbilden blandar traditionell folkmusik, med naturen som inspirationskälla, och avantgardistiska synthkulisser. Kollisionen skapar gnistor och den musikaliska upplevelsen ger en modern och utforskande känsla. Djupt fascinerande.

Shake Shake Love spelades in i Berlin och de elektroniska elementen fångar samma metalliska aura som präglar David Bowies klassiska 70-talsalbum Low och ‘Heroes’. Bowie tittade ut över Berlinmuren, såg soldater med laddade vapen och det okända gav honom inspiration till att skriva några av sina bästa låtar. Maria och Cecilia inspirerades av Bataclan-massakern.

1989 revs Berlinmuren och de flesta trodde att muren som fenomen hade förlorat sin roll. 2017 finns det ungefär 70 murar världen över (målet är att stänga ute de som anses inkräkta på den inhemska säkerheten). Siffran har skjutit i höjden sedan 80-talet. När jag hör skriken som präglar delar av Shake Shake Love infinner sig en ångestframkallande hopplöshet, samtidigt hörs andra tongångar. Det är ljudet av styrka och hopp. Siri Karlsson uppmanar till gemenskap.

Enligt Maria och Cecilia finns det bara ett sätt att tackla omvärldens våldsspiral – det är att visa omtanke. Vi behöver ruska om världen med kärlek. Fyra spår har fått titeln ”Shake Shake Love”. Det sägs att det sista som överger människan är hoppet och Siri Karlsson får mig att bli starkare. Kraften i duons låtar får en att vilja utmana sina egna brister, musiken blir en ventil för att bli kvitt dagens negativism och stress. Och låten som skänker total harmoni är ljusa ”Boogie”. Minns ni introt till barnprogrammet Sagostunden från 80-talet? Jag får samma känsla. Nu kan allt bara bli bättre. Det gäller att kämpa.

Synthmagikern William Onyeabor, född och uppvuxen i Nigeria, har avlidit i sitt hem 70 år gammal (16 januari). Onyeabor tillbringade största delen av sitt liv i Enuga – relativt nära gränsen till Kamerun – där han spelade in all sin musik mellan åren 1977-1985. Därefter blev det tyst.

Jag fick beskedet om Onyeabors bortgång via en HYMN-bekant och vid tidpunkten lyssnade jag på Manu Dibangos discoklassiker ”Soul Makossa” från 1972. Ansedd som en av de första discotolvorna – en låt som fick klubben The Loft [New York] att koka över i början av 70-talet. Dibango kommer från Kamerun, men discotraditionen skulle bli ännu större i grannlandet Nigeria, speciellt i huvudstaden Lagos. Beläget vid kusten nära Benin. Orlando Julius‘s singel ”Disco Hi-Life” från 1979 tillhör en av stadens bästa produktioner.

Onyeabor, som nådde vissa framgångar under sin aktiva karriär, verkade utanför rådande trender. Blandningen av funk, afrobeat, elektronika och disco stod för något eget.

Min första kontakt med Onyeabor kom via Strut-samlingen Nigeria 70 (The Definitive Story of 1970’s Funky Lagos) från 2001. ”Better Change Your Mind” från 1978 skiljde sig radikalt från övriga spår. En antikrigslåt som präglades starkt av en melankolisk synthmelodi.

”Better Change Your Mind” återkom på Luaka Bop-samlingen World Psychedelic Classics 3: Love’s A Real Thing från 2005. Under den här tiden visste väldigt få något om Onyeabor, men saker och ting skulle klarna omkring 2014. Det ryktades om att han studerat filmvetenskap i Ryssland och att han raderat alla sin gamla låtar. David Byrne – grundare av Luaka Bop – ville ta reda på sanningen och efter att skivbolaget lanserat samlingen Who Is William Onyeabor? 2013, inleddes efterforskningen på allvar.

Det visade sig att Onyeabor bodde kvar i Enuga, att han tillbringat tid i Sundbyberg och att han såg sin musikaliska karriär som avslutad sedan länge. Den som träffade den mytomspunne synthmagikern är svensk och heter Eric Welles-Nyström. Han har berättat om sitt detektivarbete vid flera tillfällen och hela historien tål att uppmärksammas om och om igen. Läs. Onyeabor intervjuades även av Lauren Laverne på BBC Radio 6 2014.

Onyeabors musik är både tidlös och fast förankrad i 70-80-talets elektroniska ljudbild. Musiken har ofta en repetitiv känsla, dansanta rytmer blandas med fladdrande ljud, vilket skapar en lekfull och bekymmersfri inramning. Texterna pendlar mellan banalitet och allvar. ”Body & Soul” från 1980 är talande.

When I play my kind of music
I’m playing for your body and soul
When I sing my kind of song
I’m singing for your body and soul
If you find yourself feeling happy
Better come and dance my music now
If you find yourselves in trouble
You better come and dance your troubles away
I say dance

Tre år innan Body & Soul (albumet med samma namn) debuterade Onyeabor med fullängdaren Chrashes In Love. Musiken har inte hunnit få sin karaktäristiska och utsvävande karaktär, men låtarna tillhör ändå det bästa som spelades in i Nigeria under denna period. Musiken är inte lika drabbande som Fela Kutis klassiska skivor No Agreement och Zombie från samma år, men albumets fem spår har åldrats med värdighet.

Bland Onyeabors mest hyllade inspelningar hittas ”Atomic Bomb”, ”Good Name” och ”Fantastic Man”. Skivomslaget till Anything You Sow från 1985, Onyeabors sista skiva, får illustrera låtarnas ljudbild. Ord är överflödiga.

Luaka Bop jobbade i åtta år för att sätta samman samlingen Who Is William Onyeabor? och därefter har etiketten gett ut Onyeabors samlade katalog. En kulturgärning som hyllats av bland annat Damon Albarn, Dam Funk, Oneohtrix Point Never, Four Tet och Hot Chip. Nedanstående hyllning är ett sätt att ge tillbaka.

Onyeabor har kallats för världens funkigaste man. En hedrande titel. Hur som helst är alla hyllningar ett bevis för att hans musik kommer att leva kvar för alltid. Nedanstående spellista samlar 15 av Onyeabors bästa låtar.

Innan ni somnar i natt kan jag rekommendera dokumentären Fantastic Man från 2014. Ni kommer att landa på kudden med ett leende på läpparna.

Malmöbandet Hater släpper sitt debutalbum You Tried den 10 mars, en skiva som hamnade på HYMNs lista över kommande släpp att se fram emot. Daniel Andersson vill inte vänta längre.

Jag längtar efter vårsolen, brytningspunkten då vinden går från kall till varm, med resultatet att vinterjackan hängs tillbaka längst in i garderoben. Men mest längtar jag efter Haters debutalbum You Tried, som har potentialen att bli ett av PNKSLMs bästa släpp. Och det vill inte säga lite. Skivor med Sudakistan, Boys och ShitKid har snurrat flitigt på skivtallriken.

I slutet av förra året kom den övertygande popsingeln ”Mental Haven” och nu har bandets senaste singel ”Had It All” premiärspelats på indieinstitutionen Gorilla vs Bear. Chris Cantalini konstaterar att nämnda album är det bästa han hört i år. Visserligen har året bara börjat, men ändå.

Caroline Landahl – bandets sångare – tar stor plats med sin självklara framtoning. Rösten är rock ‘n’ roll-raspig, men inte på ett påfrestande sätt, utan sången och den indieskramliga ljudbilden kompletterar varandra perfekt. Inget effektsökeri, medlemmarna litar på sitt kunnande och att en bra låt, är en bra låt. Hater kan bli indiemusikens nästa affischnamn.

En annan av mina favoritlåtar är ”First Time”, som finns med på förra årets debut-EP Radius. Detta spår kommer inte att finnas med på albumdebuten, men bevisar att medlemmarna haft en tydlig idé redan från början. Mesig indiepop med attityd. Motsägelsefullt, men det är denna kontrast som ger musiken sin dragningskraft.

Förra året tvingades Hater att ställa in sin spelning på Klubb HYMN. Glädjande nog gör de ett nytt försök den 18 mars. Platsen är Oceanen/Göteborg och kvällens andra bokning stavas Many Voices Speak. Båda är aktuella med spelningar på Where’s The Music? i Norrköping den 2-4 februari.

De Förenta staternas 45:e president Donald Trump har haft svårt att hitta artister till sin installationsceremoni – Barack Obama har däremot skinit ikapp med giganter som Beyoncé, Bruce Springsteen och Pete Seeger. Och antalet anti-Trump-låtar blir bara fler och fler. Frågan är hur många av dessa som egentligen borde ha sett dagens ljus? Kvalitén är minst sagt varierande.

När började vi svenskar bry oss om bokningarna till de amerikanska presidenternas installationsceremonier? Bill Clinton ärades med både Michael Jackson och Fleetwood Mac, George W. Bush lockade till sig Ricky Martin. De stora mediauppbåden noterade, men de skrev inte spaltmeter. Nu är situationen annorlunda och de senaste årens installationer har analyserats in i minsta detalj. Analysera är kanske en överdrift.

Jag tycker att Donald Trump är det värsta som kunde hända en demokrati i gungning och visst är det kul att småskratta åt alla artister/band som ställer in sina åtaganden. Problemet är att de inte vågar ställa upp – istället för att åsikter ventileras, sitter människor i sina hem och surar över medias bevakning. Effekten blir givetvis att dessa osynliggörs i opinionssiffrorna. Detta är ingen nyhet. Dessvärre blir de bara fler och ingen av dessa är artister.

Mediabevakningen gör att både små och stora artister ser sin chans att synas genom att släppa anti-Trump-låtar. Den bakomliggande orsaken är bra, Trump har visat sig vara minst sagt okonventionell, men ur en musikalisk synpunkt är det svårt att hitta några riktiga höjdpunkter.

Sam Cookes ”A Change Is Gonna Come” och Sex Pistols ”God Save The Queen” ruskade om både politiskt och musikaliskt. Curtis Mayfield regerade i slutet och början av 70-talet, skrev låtar om förtryck och orättvisor, med en mjuk framtoning som menade allvar. Genomslaget visste inga gränser. En av mina personliga favoriter är ”We The People Who Are Darker Than Blue”. Vid samma tidpunkt undrade Marvin Gaye vart det amerikanska samhället var på väg.

Vi lever i en tid där möjligheterna till gemensam kamp är större än någonsin, men vi är för splittrade och jag-centrerade för att verkligen bryta vardagens invanda mönster. Vi kan brusa upp vid en presidentinstallation eller uppmärksammad flyktingkris. Därefter blir det tyst. Eldsjälarna fortsätter att jobba i det fördolda. Just nu matas vi med smaklöst dåliga låtar som Arcade Fires ”I Give You Power”. Ett samarbete med soulikonen Mavis Staples.

Staples tillhör en av USA:s främsta protestsångare. Jag älskar The Staples Singers ”When Will We Be Paid”, för att inte glömma soloinspelningen ”We Shall Not Be Moved” från 2007. Arcade Fire-samarbetet står sig slätt.

Det är svårt att hitta några riktiga guldkorn i kategorin anti-Trump-låtar. Gorillaz nya singel ”Hallelujah Money” är exempelvis mest yta. Videon är snygg, men låten ger inga större utslag på känslobarometern. Detsamma gäller blippiga ”Smoke ‘Em Out” med CocoRosie (bilden). Anohni gör dock sitt bästa för att höja kvalitén, men singeln är ingen ”Drone Bomb Me”.

Nu ska jag fördjupa mig i projektet 30 Days, 30 Songs, som sammanställde 30 anti-Trump-låtar innan presidentvalet. Vem vet, spellistan innehåller kanske några framtida klassiker. Jag vill ha fler låtar som YGs ”FDT” eller ”Land Of The Free” med Joey Bada$$.

Idag startar projektet Our First 100 Days, där olika artister släpper varsin anti-TRUMP-låt de närmaste 100 dagarna. Först ut är Way Out West-aktuella Angel Olsen, som bidrar med lågmälda ”Fly On The Wall”. Personligen ser jag fram emot Whitneys bidrag. Kampanjer och beställda protestlåtar ger dock sällan bra resultat. 

Dags att presentera den fjärde delen i följetongen 100 låtar från världens alla hörn och på bilden syns iranska ikonen Googoosh. Efter revolutionen 1979 förbjöds hon att sjunga, men sedan 2000-talets början har Faegheh Atashin – hennes födelsenamn – återvänt till världens scener.

Nedanstående spellista inkluderar allt från tjeckoslovakisk disco, tropicália och latinamerikansk doo-wop. Olika genrer som samsas på en och samma plats. Varje låt speglar den egna kulturen, men det går inte att negligera influenserna utifrån. Allt hänger samman. Manna Deys ”Aao Twist Karen” från Bollywood-fimen Bhot Bangla är ett utmärkt exempel. En färgsprakande version av Chubby Checkers ”Let’s Twist Again”.

Vid nästa tillfälle kommer upplägget att vara lite annorlunda – vi kommer nämligen att samla ett flertal kulturprofiler som delar med sig av sina egna favoriter. 25 låtar var. Dessa personer avslöjas längre fram.

Legendariska krautbandet Can är ett av de mest inflytelserika banden genom alla tider – de blev en länk mellan 70-talets progressiva rockmusik och dåtidens avantgardism. Idag kom beskedet att bandets trummis Jaki Liebezeit avlidit 78 år gammal. Han dog i sviterna av lunginflammation.

Jaki började sin karriär som frijazzmusiker och den attityden präglar stora delar av hans musikaliska gärning. Övriga bandmedlemmar – Holger Czukay, Irmin Schmidt och Michael Karolin – beskrev Jakis trumteknik som ett utslag av att hans motsatta sidor, ”hälften människa, hälften robot”. Tekniken fick namnet Motorik.

Jaki var aktiv som musiker ända fram till sin död och han samarbetade bland annat med Brian Eno, Michael Rother och Burnt Friedman. Återföreningskonserten The Can Project stod på dagordningen och skulle ha genomförts i april.

Cans debutalbum Monster Movie släpptes 1969 och har sedan dess nått kultstatus. Ursprungstanken var dock att ge ut Delay/Prepared to Meet Thy PNOOM som första skiva, men skivbolagen visade inget intresse (omvärlden fick vänta på albumet ända till 1981). En av mina favoritlåtar från dessa inspelningar är ”Thief” (ett spår som tolkats av Radiohead).

Nedanstående lista består av åtta Can-låtar och och jag har valt ett spår från samtliga skivor som gavs ut mellan åren 1969-1976. Dessa år sammanfaller med bandets storhetstid.

1. ”You Doo Right” (Monster Movie, 1969)

Cans debutalbum Monster Movie släpptes under namnet The Can. Ett förslag som kom från bandets dåvarande sångare Malcom Mooney. Avslutningsspåret ”You Doo Right” är den låt som påminner mest om de kommande åren och är en 20 minuter lång färd in i det okända. Oavsett uttryck så präglas Cans musik alltid av en medryckande känsla. Jakis trummor är hypnotiserande.

2. ”Mother Sky” (Soundtracks, 1970)

Soundtracks är inget regelrätt album, mer ett samlingsalbum. Samtliga spår är hämtade från olika filmer. På denna skiva samsas Mooney och Damo Suzuki om sånginsatserna, där sistnämnde hörs på gitarrmonstret ”Mother Sky”. Psykedelisk rock som banat väg för Six Organce Of Admittance och Acid Mothers Temple. Det är först nu som Jaki sätter sitt klassiska trumljud. Är ni nyfikna på filmen? Den heter Deep End och regisserades av Jerzy Skolimowski.

3. ”Mushroom” (Tago Mago, 1971)

Tidigare i karriären kunde en höra tydliga influenser av Velvet Underground, exempelvis ”Father Cannot Yell”, men på 1971 års album Tago Mago har medlemmarna kringgått alla regler, för att upprätta nya. Jag hade gärna varit en fluga på väggen i Inner Space Studio. Namnet på studion härstammar från gruppens första bandnamn. Det är även namnet på Cans sista skiva från 1979 (ett album som släpptes efter bandets splittring).

4. ”Vitamin C” (Ege Bamyasi, 1972)

Jakis trumkomp är jazzigt och oemotståndligt funkigt. Ett av Cans finaste och mest lättsmälta stunder. En annan låt av samma kaliber är 1974 års ”Dizzy Dizzy”.

5. ”Bel Air” (Future Days, 1973)

Atmosfäriska ”Bel Air” uppnår musikalisk perfektion (utan att bli utstuderad). Låten inleds med lätta jazztoner från Jaki, Damo sjunger försiktigt och mjuka synthljud svävar långsamt förbi. Vid 4.30 höjs tempot och det är bara att slå följe. Future Days blev Damo Suzukis sista skiva med bandet.

6. ”Chain Reaction” (Soon Over Babluma,1974)

1974 års Soon Over Babluma är Cans sista mästerverk, och håller nästintill samma klass som föregångarna Tago Mago, Ege Bamyasi och Future Days. Dansanta härdsmältan ”Chain Reaction”, där Jakis trummor leder vägen och utgör puls, fungerar lika bra nu som då. Det första partiet präglas av en elektronisk och discoliknande känsla. I likhet med många andra Can-låtar skiftas tempo med jämna mellanrum.

7. ”Half Past One” (Landed,1975)

Under andra halvan av 70-talet gick Can på tomgång och Holger Czukay lämnade bandet redan 1977. Splittringen blev slutgiltig 1978-79. ”Half Past One” är helt ok och präglas av en mer kommersiell framtoning. Främsta överraskningsmoment – en flamenco-gitarr.

8. ”I Want More” (Flow Motion,1976)

”I Want More” är Cans enda stora hit och klättrade på Englandslistan. Ett värdigt avslut på denna lista.

Malmöbaserade rapparen Cora Onori – även känd som Cora Electra – debuterade förra året med singeln ”7”. En låt om psykisk ohälsa. Hiphop på svenska, om att fixa vardagen och allt däremellan. För Sydsvenskan berättade Cora nyligen att detta är en av de första vintrarna som hon inte funderat på att ta livet av sig. Dessa berättelser är oerhört viktiga för alla andra som tänker i samma banor.

Nyligen släppte Cora sin debut-EP:n Kobra och två av skivans låtar, ”空気中の城 (Castles In The Sky)” och ”Stuck Home Syndrome”, har bivit en 7 minuter lång musikvideo. Filmen är regisserad av Moncef Henaien. Titta ovan.

För tillfället är Cora i Chile, Valparaiso, för att bland annat spela in ny musik.

En artist har etablerat sig på allvar när andra återskapar samma ljudbild. Ty Segall gräver djupt i 60- och 70-talets populärkultur och han förvaltar arvet bättre än de flesta. Från sitt soliga Kalifornien återskapar han dåtidens bästa rocklåtar för en ny samtid. Och nu kommer band som Hair, vars musik ger starka ekon av Laguna Beach-artistens samlade låtkatalog – en katalog som är uppe i nio album (plus oräkneliga samarbeten).

I likhet med debuten från 2008 delar denna skiva namn med upphovsmannen själv. Är albumet en återgång till rötterna? Svaret är båda ja och nej. Det handlar inte om att återvända till de första årens skakiga hemmainspelningar, Segall har däremot tonat ner de hårdaste fuzz-inslagen. Uttrycket skiftar mellan akustiska och tyngre rockgitarrer – ljudbilden hamnar mittemellan 2012 års Twins och 2013 års Sleeper, där slutresultatet blir en slags ”Greatest hits”. Addera folkrock-samarbetet Hair tillsammans med White Fence.

Ty Segall har skrotat det hemliga kompbandet The Muggers, tonat ner de mest galna inslagen, för att satsa på snyggt producerade låtar. I förra veckan gjorde Segall ett hemligt gig tillsammans med The Freedom Band och klippet – liksom skivan – visar att det handlar om melodiska rocklåtar av klassiskt snitt. Kompbandet består av bekanta namn som Mikal Cronin, Emmett Kelly, Charles Moothart och Ben Boye. Musiker som kan förverkliga Segalls idéer. Och visst känns Nudie-skjortan passande till låtar som country-flirtande ”Talkin'”.

På albumet finns två låtar med kopplingar till namnet The Freedom Band. Andra spåret ”Freedom” kan beskrivas som en kamp mellan det akustiska och det rockiga och är oemotståndlig i sin vilja att röra sig framåt. Efterföljande låt är döpt till ”Warm Hands (Freedom Returned)” – ett episkt spår som klockar in på 10:21. Musiken varierar mellan akustiska partier, proggrockiga utflykter och intergallaktiska jazzimprovisationer. Det fungerar sjukt bra. Jag kommer att tänka på David Bowies ”Cygnet Committee” från 1969. Inte för att de är särskilt lika, men låtarna får en att hålla koncentrationen under lång tid. Vändningarna är många.

De grundläggande influenserna är samma som tidigare. Marc Bolan är ett exempel, John Lennon ett annat. I stort, som vid samtliga releaser, är skivan emellertid ett utslag av Ty Segalls högst personliga rockcirkus, som återkommer med jämna mellanrum varje år. Vi får se vad som händer nästa gång.

Vänersborgsbaserade Co SONN spelar garagerock. En genre som lockat rastlösa ungdomar att starta band ända sedan mitten av 60-talet. Och det har inte uteslutande varit en amerikansk företeelse; i länder som Japan, Tyskland, Brasilien, Argentina, Iran, Frankrike och Spanien har musikstilen influerat otaliga band (som varit mer eller mindre framgångsrika). Ibland har det ljudbilden skruvats till ett par varv, eller vad sägs om Isabelles ”Amstramgram”.

Jacques Dutroncs ”Hippie Hippe Hourrah” är ett annat exempel – älskar kyrkklockorna. Låten har spelats in av Black Lips (finns med på albumet Let It Bloom från 2005).

Men Sverige har också haft en massa bra garageband och Pughs ”Här kommer natten” är fortfarande en av de bästa låtarna som någonsin spelats in. Det är inte garagerock i traditionell mening, men betydelsen går inte att underskatta. Att sjunga på svenska fanns inte på kartan.

Enmansprojektet Co SONN förvaltar arvet på bästa sätt. Ett smutsigare HOLY.

Jag frågar – via mailen – vad som inspirerat till musiken och svaret blir andra människor och musiker i Vänersborg. Kreativa personer oavsett inställning till samhället och världen i stort. Pekpinnar förstör mer än hjälper.

– Garage kom jag nog in på genom svensk progg, gammal skit som Träd Gräs och Stenar, Bo Hansson och folk som öste.

– Och man behöver inte vara duktig för att spela in låtar, det hör inte till att låta äkta. Garagerocken är verkligen det enda som jag tar seriöst.

Låtarna håller sig inom ramen för traditionell garagerock och senaste skivan Bend präglas av en skräpig antiproduktion som tilltalar i dessa tider av påkostade ljudkulisser. Öppningsspåret ”No Luck” har ett charmigt driv och får en vilja botanisera än mer bland obskyra garagesinglar. Andra låten – tillika titelspåret – har en monoton atmosfär som är minst lika tilltalande.

En annan favorit är stökiga ”Dough”. Och avslutande Restad Guld” fångar en tidlös och psykedelisk inramning. Grundstämningen är vemodig.

På sin bandcamp beskriver Co SONN sin musik som garage, punk, lo-fi, noice och psychedelic. En bra innehållsförteckning.

Den 4 februari gästar Alice b Klubb HYMN på Oceanen. I ryggen har Alice en omfattande samlingsbox, men på scen blir det inga utsvävningar, endast gitarren och rösten – en röst som förtrollat publiken ända sedan 2012 års självbetitlade debutalbum.

Alice Marie Botéus har musiken som ledstjärna; vid sidan om solokarriären agerar Onsala-dottern sångare och låtskivare i shoegaze-bandet School ’94, med jämna mellanrum syns hon bakom skivspelaren och när tillfälle ges arrangeras festen på egen hand. Senast tillsammans med Luxury-grundaren Rasmus Hansén (soloskivan Så unga släpptes på nämnda skivbolag, liksom School ’94-tolvorna Like You och Bound).

Jag behöver inte göra en omfattande enkätundersökning för att belysa Hanséns inflytande över dagens Gbg-scen. Luxury har under de senaste 10 åren arrangerat de bästa festerna och släppt den bästa indiemusiken. Agent blå‘s nya singel ”(Don’t) Talk To Strangers” befäster positionen. Men vilken roll har Rasmus spelat för Alice?

”Men Rasmus trodde på mig, och har blivit en väldigt nära vän som bara finns där jämt, älskar honom verkligen”

– Rasmus har betytt väldigt mycket, det var lite som att han gav mig hopp igen när jag skulle få släppa min andra skiva. Det gick ju ändå fyra år, det var inte alls så jag hade planerat det. Jag tänkte ju släppa en varannat år, jag hade ju materialet men inte resurserna. Det kändes lite hopplöst där ett tag faktiskt, att jag kanske bara skulle skita i allt och bara fortsätta lägga upp SoundCloud-skisser och börja en utbildning eller något. Men Rasmus trodde på mig, och har blivit en väldigt nära vän som bara finns där jämt, älskar honom verkligen.

Alice ger ett ödmjukt och varmt intryck. Hon är öppen med sina känslor och denna attityd speglar även hennes aktuella och andra soloalbum Så unga – ett album som dröjde fyra år efter den hyllade debuten. Under den här tiden har Alice hunnit spela med Håkan Hellström på Ullevi, hyllats av Pitchfork och skiljts från sin dåvarande flickvän. Alice har själv kallat Så unga för en ”sorgeskiva”.

Det har med andra ord hänt en hel del de senaste åren, inte minst musikaliskt. 2012 års självbetitlade debut har en relativ rak popådra, rotad i Göteborg och präglad av ungdomlig rastlöshet. Singeln ”I den här staden” från 2011 är ett bra exempel.

På senaste albumet är 80-talets indiescen tydligare än någonsin – en referens som stämmer väl överens med School ’94. Under nämnda årtionde etablerade sig indiegenren som fenomen, där dysterkvistar som Harvey Williams – Another Sunny Day, Blueboy och The Field Mice – fick fritt utrymme. Öppningsspåret ”Vakna” ger samma skimrande och vemodiga stämning.

Är det svårt att hålla isär soloprojektet och School ’94? Jag tycker att de ligger relativt nära varandra musikaliskt, luftigt 80-tal. 

– Nej inte alls, i början var det kanske lite förvirrande att både skriva text på svenska och engelska men rent musikaliskt så har det inte varit svårt. Vi är ju fyra personer som alla är delaktiga i varandras grejer när vi gör låtar, vi gör liksom musiken tillsammans. Det är skönt att kunna jobba på det sättet vid sidan av att sitta ensam hemma med gitarren, det är verkligen helt olika grejer.

– School betyder extremt mycket för mig och har hjälpt mig jättemycket på ett personligt plan, att utvecklas genom musiken och projektet gav mig självförtroende att börja tro på mig själv igen som musiker.

Vid en mängd tillfällen har jag sett Alice på olika Gbg-klubbar. Det är uppenbart att livemusik och klubbvärldens umgänge lockar, medan andra delar undviks till varje pris. Alice har i tidigare intervjuer berättat att klubbsfären kan göra henne obekväm, medan andra delar känns som ett andra hem. En sak är dock säker, spelar Rome Is Not A Town, finns Alice på plats. Delar av hennes kompband består nämligen av medlemmar därifrån.

Det måste vara grymt att ha medlemmar från Rome Is Not A Town i bandet. Ett av Göteborgs bästa liveband.

– Jag vet, är megastolt över att det är så. Det är ett av mina favoritband att se live. Inte bara för att det är just dem utan för att de är så fruktansvärt bra också.

”Jag går ju på en del småspelningar här och var och hoppas på att se något som jag gillar”

Försöker du hålla dig uppdaterad när det kommer till lokala band?

– Ja, eller jag tror det. Men på sistone har jag inte riktigt brytt mig så mycket, eller sett så mycket som jag tyckt varit gött faktiskt, men ibland så. Jag går ju på en del småspelningar här och var och hoppas på att se något jag gillar. Då brukar jag vara rätt bra på att sprida ordet, då vill jag att alla andra också ska höra det.

Hur gör du själv för att fånga publiken?

– Hm, tja… Jag fokuserar nog främst på att berätta texter mer än att ha ett ”ösigt gig”, jag är ju väldigt låst vid min plats där framme eftersom jag sjunger nästan hela tiden i varje låt. På Så unga har jag medvetet lite fler instrumentala luckor för att kunna lämna mikrofonen och gå runt lite grann, skrattar Alice.

Den 4 februari blir det som sagt en solospelning, tillsammans med Stockholmsbaserade Matilda Wiezell från gruppen Melby. Det blir med andra ord två spelningar med artister som ofta omger sig med andra begåvade musiker.

Antar att skillnaden är stor om en jämför med en fullbandsspelning?

– Ja, det blir ju mer frihet, jag kan ändra setlisten 10 ggr innan jag går upp på scen, repa när jag känner för det och öva på att lära känna låtarna som de är med bara mig och gitarr. När jag är ensam så går jag mycket på vad det är för ställe eller stämning.

Alla som har någorlunda koll på Alice b’s musikkarriär, vet att hon spela in covers med jämna mellanrum. Det har bland annat blivit fina versioner av Niki & The Dove, Thåström och Veronica Maggio. Kent-tolkningen ”Vad två öron klarar” är en av de mest omtalade.

Det var många som gillade din version av Kents ”Vad två öron klarar”. Är det läskigt att spela in andras musik? Kan tänka mig att fans är lite kinkiga.

– Ja, det var himla roligt. Jag har inte direkt en tanke på vad folk ska tycka om covers, det är mer en kul grej att göra när jag har tråkigt hemma. Bara en tolkning. Kanske för vissa en slakt, för andra inte. Så som det blir.

Finns det någon aktuell låt som du kan tänka dig att tolka?

– Hm… Måste nog fundera lite. Kanske Ryan Adams ”To Be Without You”, fast göra om texten till svenska. Tror att det skulle kunna gå på något sätt.

Föreställer mig låten på svenska, hade gärna hört Alice närma sig låten på dess egna villkor. Det hade varit kul om hon höll fast vid den sensomriga country-känslan. Blir påmind om att jag inte lyssnat på Ryan Adams sedan Gold-skivan från 2001. Hur som helst vore det roligt att höra förstnämnda låt tolkas på Oceanen. Spinner vidare på coverspåret.

Skulle du kunna tänka dig att ställa upp i Så mycket bättre?

– Ja absolut, däremot verkar det ju svinjobbigt att bo så tätt inpå massa främlingar och spela in hela dagarna, men att tolka andras låtar på det sättet verkar väldigt kul!

Svaret förvånar inte särkilt mycket. Alice är känd för att ha integritet. Själva skapandet är helt enkelt viktigare än att nå rätt folk, det finns inget självändamål med att umgås i rätt sammanhang. Alice håller sig gärna på sin kant, där den kreativa friheten går före storbolagens ”hjälpsamma hand”.

”Jag lyssnar på musik från morgon till kväll och står inte ut med tystnaden”

Vad symboliserar musik för dig?

– Oj, stor fråga! Musik symboliserar… Typ allt som finns, svårt att direkt sätta ord på det såhär men musik är liksom allt som finns för mig och om det inte är det, vill jag att det ska vara det. Jag lyssnar på musik från morgon till kväll och står inte ut med tystnaden.

Kan du minnas den första låten som verkligen gjorde avtryck på dig? 

– Jag minns när jag blev helt besatt av låten ”Hedonism” med Skunk Anansie, jag var typ 6-7 år? Spelade upp den för min barnvakt flera gånger. Jag har väldigt lätt för att bli helt uppslukad av något som jag gillar. Skulle kunna göra en spellista med alla låtar som jag spelat sönder, det är för många. Men jag tycker synd om mina grannar, de hör ju om jag fått dille på någon låt för jag spelar den säkert 100 ggr om dagen om och om igen.

Blir du någonsin trött på att skriva låtar, arrangera och så vidare? Vad gör du vid dessa tillfällen?

– Oh ja, flera gånger, de stunderna eller tiderna känns ju helt förjävliga faktiskt, då brukar jag i protest ställa undan mina musikgrejer bara för att inte bli påmind om att jag inte pallar eller kan. Lägga det på hyllan liksom och försöka prata sans med mig själv. Jag pratar mycket med mig själv.

”Det blir på något sätt en slags slarvig 10-årsbox med inspelningar från 2005-2016”

Du släpper en minst sagt matig samlingsbox idag, döpt till Mega (skisser 2005-2016). Ett bevis på att musiken tar upp det mesta av din vakna tid.

– Det var en ganska sjuk idé från Rasmus, vi snackade om det och jag kände lite såhär, varför inte? Det blir på något sätt en slags slarvig 10-årsbox med inspelningar från 2005 till 2016. Så inte ens 10 år. Ja du hör ju, det är en väldigt spontan grej, men jag har ändå suttit hela hösten och valt ut låtar till den. Det har varit extremt rörigt i huvudet och samtidigt mycket oro för ”vad andra ska tycka”, det är ju en ganska kaxig sak att göra. Ingenting är ju färdigt eller särskilt bra inspelat. Det är bara skisser, mig och mina tankar.

Hon tillägger:

– Det känns skönt att släppa det också och gå vidare, se på allt med lite perspektiv och bara ”ah det var så jag hamnade här, fett”.

Det har pratats om ny musik i olika sammanhang, men när jag frågar om 2017 blir svaret inte särskilt uttömmande.

– Ingen aning.

En sak står dock utom alla rimliga tvivel – lördagen den 4 februari står Alice b på Klubb HYMNs scen på Oceanen. Men dessförinnan går det även att se Alice på Filmfestivalen. Filmfönstret på NK/Östra hamngatan får nämligen besök imorgon (andra bokningar under filmveckan är bland annat Ikhana, Kristoffer Åström och Pale Honey).

Jag har alltid gillat artister som glittrar. Och på skivomslaget till aktuella skivan Silver Tears – debuten In The Blazes släpptes 2015 – skimrar Aaron Lee Tasjan mer än de flesta. En outlaw-inspirerad artist som skriver vackra och tidlösa countryfolklåtar.

Silver Tears släpptes i slutet av förra året och nu har skivan gett honom en biljett till Skandinavien. Med start idag gör Ohio-sonen hela 7 Sverigespelningar. Uppstarten sker i Uppsala på Katalin och avslutas den 5 februari på Southside Pub i Stockholm. Däremellan hinner Aaron att spela på klassiska Pustervik i Göteborg. Vid denna spelning – den 2 februari – gästar även Ellen Sundberg.

Ovanstående album pendlar mellan finstämda countrylåtar, för att i nästa stund vara FM-gungande och Traveling Wilburys-charmig. Pressbildernas glammiga framtoning härstammar möjligtvis från tiden som gitarrist i legendariska New York Dolls, eller så vill Aaron skapa en kontrast mellan bakgrundens hotfulla och mörka moln. Jag får inget bra svar, upphovsmannen håller sig på sin kant.

Den första låten som jag hörde från nämnda skiva är singeln ”Little Movies” och Aaron berättar att titeln kommer från en textrad på denna låt.

– Jag gillade mest hur meningen lät, konstaterar Aaron kort. Textraden kommer tidigt i låten.

Aaron Lee Tasjan är relativt okänd i Sverige, även om nöjesjournalisten Fredrik Virtanen kallat honom för ett geni i Aftonbladet. På frågan vad han tycker om ett sådant uttalande, blir svaret att det inte går att förhålla sig till ett sådant påstående.

”Om jag skulle bekräfta hans uttalande, skulle jag hata mig själv”

– Om jag skulle bekräfta hans uttalande, skulle jag hata mig själv. Om jag förnekade, skulle jag hävda att journalistens åsikt är felaktig. Det är med andra ord en fråga som jag inte kan relatera till.

Han har heller ingen större lust att prata om sig själv och sin egen bakgrund. Det visar sig emellertid att Aaron har bott en längre tid i New York, spelat i olika band som glamrockbandet Semi Precious Weapons – producerade av Tony Visconti – där kostymen återigen får sin förklaring. Aaron slutade dock redan 2008. Det är som soloartist som framgångarna kommit.

Nya skivan har fått ett bra mottagande. Är du överraskad?

– Jag har inte tänkt på det, men jag är oerhört tacksam för att folk vill lyssna på mina skivor. Det är en av anledningarna till att jag håller på med musik. Kan lika gärna passa på att tacka, vilka ni än är.

En av mina absoluta favoritlåtar är nämnda singeln ”Little Movies”, men även ”Memphis Rain”. Tidlös musik. Är det svårt att få till den rätta känslan? Och videon är riktigt snygg. 

– Tack! Kul att höra. Jag skrev den när jag var hög på LSD, så jag kommer inte ihåg så mycket. Vet inte om den var svår att skriva, men det var kul…

”Hard Life” får mig att tänka på Harry Nilssons ”Coconut”. Har du lyssnat på honom? Det går även att höra spår av Stealers Wheel.

– Jag har lyssnat en hel del på Harrys musik och vissa grejer är verkligen bra. Det finns bara en bra låt med Stealers Wheel, övriga låtar är ren skit. Går inte att lyssna på. I grunden ska det vara enkelt att skriva låtar, om det tar för lång tid, då har du förmodligen hamnat fel… Om du inte är lika bra som Leonard Cohen… Men jag kan inte tänka mig att någon skulle kunna komma upp till hans nivå.

Aaron berättar att musiken varit det viktigaste ända sedan tonåren. Han gick på en musikskola i New York och blev sedan kvar under lång tid. 2013 flyttade Aaron till Nashville. Och han ser sig främst som en låtskrivare – gitarren har funnits med ända sedan 11-årsåldern.

”Det kommer förmodligen att vara ganska kallt och jag kommer att dricka en hel del öl”

Nu är det dags att besöka Sverige. Vilka är dina förväntningar?

– Det kommer förmodligen att vara ganska kallt och att jag kommer att dricka en hel del öl. Människor från Skandinavien brukar var väldigt trevliga, så jag ser fram emot att festa med dem.

Avslutningsvis. Din trummis Dan Baily har spelat med svenska First Aid Kit. Har du lyssnat på dem? 

– Nej!

Ett tydligt svar som får avsluta denna intervju. Nu får musiken tala för sig själv och det ska nog gå alldeles utmärkt.

Kommande spelningar:

Katalin/Uppsala den 27 januari (support The Black Lillies och Ellen Sundberg)

Rootsy Music Convent/Avesta den 28 januari (support Chip Taylor och The Black Lillies)

Folk å Rock/Malmö den 1 februari (support Ellen Sundberg)

Pustervik/Göteborg den 2 februari (support Ellen Sundberg)

Bakfickan/Falkenberg den 3 februari (support The Black Lillies)

Scandic Hotel/Örebro den 4 februari (support The Black Lillies)

Southside Pub/Stockholm den 5 januari

Alexander Palmestål bakom Gbg-projektet Mythologen – med ett förflutet i duon Pistol Disco – har påverkat dig mer än vad du tror. I sin roll som grafisk designer har Palmestål skapat ett stort antal snygga och fängslande skivomslag, hans Höga Nord-affischer pryder med jämna mellanrum hela Göteborg och remix-jobben har spelats i högtalarna utan din vetskap. Å andra sidan är det högst troligt att du missat allt som jag nämner – Palmestål gör nämligen inget för att smeka omgivningen medhårs. Och denna skiva har han gjort helt för sin egen skull, ett sätt att bearbeta en mörk period i livet.

Det mesta på Mythologens debutalbum har Palmestål producerat själv, men han har fått assistans av Merely (Team Rockit). I grunden handlar det om klubbmusik, aningen förvriden, men med kopplingar till Madchester och andra dansanta avarter. De flesta låtar präglas av en tydlig technopuls.

Som en ingång till Mythologens ljuduniversum har upphovsmannen släppt en industritung remix av The Radio Dept.-singeln ”Swedish Guns”. Det råder ingen tvekan om att Johan Duncanson och Alexander Palmestål delar samma intresse för slitna housetolvor, politik och välproducerad popmusik. The Clash beskrev nedanstående remix som ”rather special” och det är bara att hålla med.

Mythologens fullängdsdebut, bestående av 8 låtar, pendlar mellan ambient och grovhuggna danstoner. Öppningslåten ”Jungle Beats” inleds med en sampling, monotona beats rör sedan musiken framåt och som lyssnare går det inte att stå still. I sin helhet mixar Mythologen dub, acid house och minimaltisk techno på ett imponerande sätt.

”Gone” fortsätter på inslagen linje, men är mer kraftfull. Ljudbilden präglas av mörker, men samtidigt framträder en strimma ljus, som till en början döljs av stroboskop-hetsiga synth och trumljud. Den officiella videon förenar det lätta och tunga på ett fantastiskt sätt (regisserad på egen hand).

Ibland råder ett tillfredsställande kaos, som i ”Praise”, vars inramning påminner om Kindness i upplösningstillstånd. Inledningen utgör motsatsen till Iberia – Palmeståls tropiska dansprojekt tillsammans med Maja Milner från Makthaverskan. Avslutningen skapar en katedralliknande atmosfär. En stämningsfull kontrast.

På andra håll som i avslutande ”Bright Summer Day” förenas dock det varma med det kalla; omsvept i en Roedelius-sömnig produktion, hörs ett taktfast beat som håller låten på rätt kurs. En snygg avrundning på ett riktigt bra album.

Atlanta-trion Migos har slagit igenom på bred front, åtminstone på hemmaplan, där musiken, slangen och dansrörelsen ”dab” satt dem på kartan. De är troligtvis inte upphovsmakare till sistnämnda fenomen, men det går inte att blunda för inflytandet. Migos är i blickfånget.

I Soulja Boy-samarbetet ”Yeen Heard” återfinns meningen ”I’m havin’ dab/ Yeah, that mean that I’m swaggin” och singeln ”Look At My Dab” talar sitt tydliga språk. Fotbollsspelare som Neymar och Pogba är kända utövare. Och nu senast nådde Migos förstaplasten på Billboard-listan med singeln ”Bad and Boujee”. Den bästa låten på trions andra studioalbum Culture. Offset, Quavo och Takeoff har påverkat den amerikanska kulturen mer än de flesta och Donald Glover gav dem nyligen epitetet ”The Beatles Of This Generation”.

Mitt första möte med Migos skedde via Drake-remixen av ”Versace” från 2013. Fram till dess – gruppen bildades 2009 – hade trion släppt flera mixtapes och det skulle bli fler. Produktiviteten är imponerande, men studiodebuten Yung Rich Nation släpptes först 2015. Strax innan releasen arresterades medlemmarna för vapen och droginnehav, där Takeoff dömdes till fängelse. Det blev ingen promotionturné.

Debuten håller hög klass, men saknar riktigt bra låtar. Musiken flyter, men det finns inga singlar som nämnda ”Versace” eller snygga ”Fight Night”. Sistnämnda låt klättrade högt på Billboard 2014 (Migos näst högsta listplacering).

Culture har ”Bad and Boujee”, som gästas av Lil Uzi Vert, vars debutsingeln ”Money Longer” blev en av förra årets stora succéer. Ljudbilden är klaustrofobisk, där producenten Metro Boomin fångar en ödesmättat stämning, baserat på tidstypiska synth och trap-influenser. Boomin är personen som anlitas om en ska göra trap.

En annan favorit är ”What The Price”, färgad av en solnedgångs-liknande bluesgitarr och sedan är det bara att följa med. Låten är nedtonad och ett samplat beat sätter ordningen. I bakgrunden hörs ett piano. ”Deadz” tillsammans med 2 Chainz är råare, medan flöjtpräglade ”Get Right Witcha” har ett sanslöst flow. Skivan är varierande, vilket kan bero på antalet producenter, samtidigt är inga låtar malplacerade. Migos har skapat en helhet som engagerar. Vissa partier har dock svårt att matcha de bästa, men dessa stunder är lyckligtvis sällsynta.

Foto: Samuel Isaksson

Malmöbandet Hater växer efter varje release och aktuella singeln ”Had It All” har gjort att kvartetten spås en lysande framtid. Sajten Gorilla vs. Bear konstaterade nyligen att kommande debutalbumet You Tried – släpps den 10 mars – är en av få anledningar att lyssna på indiepop. Det är svårt att hitta argument som motsäger denna åsikt.

På fredag gästar Hater Where’s The Music? i Norrköping och den 18 mars spelar de på Klubb HYMN tillsammans med Many Voices Speak (en annan av festivalens bokningar). Ingen av medlemmarna har tidigare besökt Östergötlands forna textilmetropol, som under ett par dagar fylls till bredden av intressanta band och artister. De har bättre koll på Göteborg – platsen för dagens intervju.

Jag träffar bandet mitt i maten. Ordagrant. Stämningen är uppslupen, men min förkylning gör medlemmarna aningen avvaktande. De är för tillfället [precis avslutad] på turné med The Radio Dept. – ett band som sällan spelar live och vars musik inspirerat Hater. Caroline Landahl, Måns Leonartsson, Adam Agace och Lukas Thomasson vill inte missa den här chansen.

”För egen del är The Radio Dept. en stor inspirationskälla”

– För egen del är The Radio Dept. en stor inspirationskälla, säger Måns. Speciellt de tidigare skivorna och jag har nog tagit med mig deras vemod när jag gör egen musik. Deras senaste album Running Out Of Love är ett av förra årets bästa… Om inte det bästa.

– The Radio Dept. är ett av mina favoritband sedan jag var yngre, inflikar Lukas.

Nämnda vemod är påtagligt och präglar stora delar av debuten. Det finns en sorgsenhet över musiken, men de undviker att låta onödigt dramatiska. Texterna kretsar kring vardagliga upplevelser och att saker och ting kan vara aningen problematiska. Titeln på albumspåret ”Cry Later” känns passande. Jag förstår kopplingen till The Radio Dept.

Hur kommer det sig att ni sitter på Pustervik som förband till ett av era favoritband? 

Blickarna vänds mot Caroline.

– Jag arbetar på ett museum i Malmö och en av de jag jobbar med är barndomskamrat med Johan [Duncanson] och vi pratade om musik, sedan hörde han av sig till dem. Uppenbarligen gillar de oss.

En kan säga att ni är The Radio Dept.-godkända. Det borde kännas bra. Få band äger samma integritet.

– Ja, det kan man säga, skrattar Lukas. De har alltid gått sin egen väg.

Debutalbumet, liksom samtliga singlar och debut-EP:n Radius, ges ut på Stockholmsetiketten PNKSLM. Ett av de senaste årens mest inflytelserika småbolag, där band och artister som ShitKid (nyligen klar för Roskilde), Sudakistan, Boys och Magic Potion släpper sin musik. Ingen av medlemmarna hade dock någon större koll på skivbolaget innan de bestämde sig för att höra av sig.

Och varför blev det PNKSLM Recordings av alla skivbolag?

– Vi skickade EP:n till 10 olika bolag och om ingen nappade, så skulle vi ha gett ut den själva, säger Lukas. Vi ville inte vänta, hoppas och så vidare. Det skadar bara skapandeprocessen.

–  PNKSLM svarade först, tillägger Måns. Planen var att vänta en vecka.

– Det var ganska kaxigt att säga så från början, konstaterar Caroline.

– Frågan är hur vi hade gjort om ingen svarat, inflikar Adam.

– Då hade vi väntat en vecka till, repliker Lukas.

– I efterhand känns det sjukt kul att vi sa så, skrattar Caroline.

– Det förstör kreativiteten att bara sitta och vänta. Det har vi lärt oss från gamla band, säger Lukas.

– Ja, och det finna en massa gamla inspelningar som bara dammar, säger Måns.

Foto: Samuel Isaksson

Hur kom ni fram till ljudbilden? Samtliga släpp kännetecknas av en speciell återhållsamhet och det gäller även debuten. 

– Det är ljudet av var vi befann oss just då, säger Måns. Vi skrev skivan på ungefär en månad, det blev som det blev.

– Jocke [Joakim Lindberg] som mixade oss har givetvis också en viktig roll, säger Adam.

– Men vi sa faktiskt att vi ville ha ett lite slickare sound, poppigare, förtydligar Lukas. Lite torrare. Pop känns lite missvisande.

– Vi ville inte vara garagiga, påpekar Måns.

Den sista meningen är talande för bandets framtoning; i grunden handlar det om melodiösa och sångbaserade låtar – framförda av Caroline Landahl – som sätter sig efter första lyssningen. På sätt och vis är bandet ganska anonymt, det är inte en grupp där gitarristen försöker överglänsa trummisen. Musiken präglas av en okonstlad anti-attityd. Jag vill inte påstå att medlemmarna saknar personlighet eller image, men musiken står i första rummet.

– Vi är inte coola, konstaterar Måns. Vi har vänner som är coola och det är ingen idé att sträva efter något som man inte är.

Och texterna följer samma linje som musiken.

Vem skriver texterna?

– Vi gör det mesta tillsammans, vi är ett demokratiskt band, säger Lukas.

Det visar sig dock att Caroline skriver majoriteten av texterna, men att övriga ger förslag och kommer med feedback. Speciellt när albumet skulle spelas in.

”När vi skulle spela in skivan hade vi inte tillräckligt många texter. Det blev lite stressigt”

– När vi skulle spela in skivan hade vi inte tillräckligt många texter, skrattar Caroline. Det blev lite stressigt. Vi satt och skrev i panik.

– Exakt så! Mycket av texterna kom till under själva inspelningsprocessen, inflikar Måns. Men vi fick till skivan… Spelade in den på fyra dagar, ute på landet. Tror att det var i juli förra året.

– Ja, i slutet måste det ha varit, bekräftar Caroline.

Albumet har med andra ord varit klart under en längre tid, men pressningen och mixningen har tagit tid. Och sedan ska alla komma överens.

– Samtliga ska säga sitt, lyssna och komma med idéer. Ett slags pappersarbete. Det tar tid att vara demokratiska, konstaterar Måns.

Vad är det som gör er till en fungerande enhet?

– Vi kommer lite från olika håll, konstaterar Måns. Det kan vara vara en fördel.

– Och vi kommer väldigt bra överens, säger Adam. Vi vill ungefär samma saker och vi är väldigt snälla mot varandra.

– Vi är bra på att prova oss fram, säger Caroline.

– En sak som förenar oss är nog sättet vi vill skapa på. Vi har nämligen ingen tydlig plan från början, att så här ska det bli, säger Lukas. Vi spelar musik och så jobbar man tills det blir bra. Det finns med andra ord ingen tydlig mall, att det ska bli på ett visst sätt.

Medlemmarna har känt varandra länge och de har spelat tillsammans i andra projekt, men Hater är relativt nystartat. Konstellationen har bara funnits i ett år. Samtliga har ett förflutet i bandet Kust. Albin Spenner – sångare i nämnda band – är dock inte med längre.

– Vi spelade någon form av postpunk, säger Adam. Det blev några år.

Det går att hitta vissa musikaliska kopplingar till Kust, men det mesta skiljer sig åt. Att Caroline tagit över mikrofonen är ett stort plus – det ger musiken ett större djup. Mer pondus.

En sak som förenar medlemmarna är intresset för design, konst och illustration. Kust gav också dessa signaler.

Berätta om skivomslaget. 

– Jag hittade en fotograf och vi fick köpa bilden, säger Caroline.

– Vi vet inte riktigt vad det ska föreställa, säger Måns. Foto, sirap och myror.

– På baksidan finns ett träsnitt som Caroline har gjort, inflikar Adam.

Foto: Samuel Isaksson

Förra sommaren tog allt fart på allvar. I början av juli hade Aftonbladet premiär för debut-EP:n Radius och senare samma månad spelade Hater på Gbg-festivalen Festival Del Mar Asperö. Jonathan Eklund på Gaffa beskrev spelningen som ”en mental oas mitt i allt helvete runtomkring”.

På kommande skivan har medlemmarna valt att satsa på nya låtar. Inga spår från nämnda EP.

– Ja, vi satsade på att spela in nytt, säger Adam.

”Vi har börjat repa mer och Adam har köpt en kompressor. Vi har börjat bli riktiga proffsmusiker”

Om en gör en tidslinje sedan Festival Del Mar Asperö. Vad har hänt?

– Vi har börjat repa mer och Adam kar köpt en kompressor, säger Lukas. Vi har börjat bli riktiga proffsmusiker.

– Jag har nästan pajat din förstärkare, säger Caroline och tittar på Lukas.

– Vi gör det lite mer på heltid nu, säger Lukas.

– Det har blivit mycket, men vi måste ändå jobba vid sidan om, konstaterar Måns. Det kommer vi inte undan.

– Ja, det är kris, säger Caroline med glimten i ögat.

– Men en kul kris, påpekar Lukas.

– Det har blivit mycket saker för första gången, säger Måns med ett leende. Vi har bland annat spelat utomlands för första gången, i London förra året. Det var grymt,

Hur märker ni att det börjar gå bra?

– Skivbolaget är superpeppade, säger Adam stolt, samtidigt som han ger ett rastlöst intryck. Det är uppenbart att de väntat länge på att ge ut albumet.

– Det är skitkul att intresset är på topp, säger Måns. Och nu är det snart dags.

PNKSLM är bra på att förvalta sina band. De hjälper till så att banden och artisterna syns på de största internationella magasinen och bloggarna (Stereogum, The FADER, KEXP, The Line of Best Fit, DIY, Wonderland och nämnda Gorilla vs. Bear). Och det handlar inte bara om att tjäna pengar.

Och till helgen blir det Where’s The Music? i Norrköping. 

– Ja, det ska bi grymt kul, säger Caroline. Det ser vi verkligen fram emot.

Det kommer förmodligen att bli ett hektiskt 2017 för Hater och i samband med albumreleasen den 10 mars spelar de på Grand i Malmö och Klubb HYMN (18 mars) i Göteborg. Nedräkningen startar nu.

På lördag spelar Matilda Wiezell från Stockholmsbandet Melby solo på Klubb HYMN i Göteborg. Samma kväll uppträder Alice b. För att rikta extra ljus mot Matilda stämde vi träff för en fotografering vid Ersta Terassen i Stockholm. Alexander Tillheden bakom kameran.

HYMNs Daniel Andersson passar även på att ställa några snabba frågor inför helgens spelning. Intervjun avslutas med en spellista.

Vad kommer publiken att få höra på lördag?

– Publiken kommer få höra ett urval av låtar skrivna från 2014 och framåt. Texterna handlar om olycklig kärlek, besatthet och en söt hund. Om en önskan att förstå, nå fram. Mina texter kan bli ganska arga och förebrående, på grund av konflikträdsla. Det är lättare att (inte) konfrontera genom text.

Vilka är dina framtidsplaner?

– Mina framtidsplaner är ganska vaga just nu, men jag hoppas få tid att spela in eget material i år, som förhoppningsvis kan släppas i höst eller nästa vår. I alla fall en singel eller EP. Annars kommer jag förmodligen fortsätta lägga upp låtar på SoundCloud. Och givetvis att fortsätta med Melby.

Vad är den stora skillnaden mellan att spela solo och i band?

– Jag började med att spela själv, och har först nyligen vant mig vid hur det är att spela i band. Nu har jag mer scenisk erfarenhet av att spela i band, så det finns fortfarande mycket att vänja sig vid vad gäller att spela solo. Det känns mer självutlämnande, eftersom jag inte kan luta mig tillbaka på medmusiker på samma sätt. Sedan har jag en kompmusiker med mig nu, så ett litet band har jag ändå med mig.

– Men det känns som att texterna betyder mer i solo-sammanhanget, och sättet jag själv spelar på skiljer sig ganska mycket från sättet Are [gitarrist i Melby] spelar. Jag är ju självlärd, och eftersom jag aldrig tagit en lektion blir det mycket att jag härmar teknik, utan så pass mycket koll på teorin som typ Are har. Antar att många singer-songwriters är självlärda kompgitarrister? Jag vet ju inte alltid vilka ackord jag spelar. Sedan är det rent volymmässigt en stor skillnad mellan solo och band, solo blir tystare, och på så vis svårare att maskera. Älskar dock att spela i band.

– Fick ett tips av Aldous Harding, efter hennes spelning på Brooklyn Bar, att tänka såhär innan jag går upp på scen: ”Nothing really matters, but its all worth it, and you know something the audience doesnt know”. Vet inte om jag kommer tänka så men kan ju försöka…

Nedanstående Spotifylista är ett utslag av influenser och vad Matilda har för personliga favoriter. Matilda påpekar att det inte varit lätt att välja låtar, men att alla är tagna ur hennes lyssnar-historia.

Är det någon av låtarna som betytt mer för din solokarriär än övriga?

– ”My Only Child” sticker väl ut iom att den framförs acapella på inspelningen, förutom ett larm precis i början. Jag tolkar texten som en slags påminnelse att våga tro på sina egna övertygelser, trots andra människors ofta konservativa föreställningar och rädslor. En sång om att typ ”vårda sitt inre barn”, skrattar Matilda.  Jag minns att jag lånade Nicos Desertshore på biblioteket i Sickla, och det var så jag upptäckte den.

The Tarantula Waltz – ett alias för Markus Svensson – presenterade sig för omvärlden utan större gester. Debutalbumet från 2007 präglas av återhållsamhet; Markus står tillbaka, för att inte ta plats. Grundstämningen är vemodig och inramningen utmärks av en svartvit estetik, där ljuset har svårt att tränga igenom. 2017, det vill säga 10 år senare, har Markus valt att kliva fram i rampljuset. Han målar sig vit i ansiktet, omslagen görs färgglada och rösten ges plats. Markus tillåter sig att experimentera och ljudbilden vidgas. The Tarantula Waltz spränger sina egna gränser.

Jag antar att spelningar utomlands och möten med artister som The War On Drugs har påverkat utvecklingen, men samtidigt har Markus kvar ena foten i Sverige – med hjälp av Kristian Matsson, mer känd som The Tallest Man On Earth, har ljudbilden nyanserats, men utan att mista vemodet. Gråskalan har dock tonats ned genom en färgsprakande och levande produktion. Musiken har blivit utåtvänd.

Öppningsspåret ”MDMA By The Sea” sätter tonen omedelbart, ruskar om och välkomnar till en värld full av känslor. Minnen glider förbi likt bilder i ett panorama. En lekplats tonar fram, en bild som leder fram till upphovsmannens egna föräldrarskap. Hopp, oro och förtvivlan framträder omvartannat.

Markus har hittat rätt i de flesta avseenden och framför allt engagerar skivan från början till slut. Jag gillar de missanpassade samplingarna, där hiphop möter folkpop, vilket sätter det egna lyssnandet på prov. Visserligen kan jag tycka att ”Turnstiles” är småtråkig, men redan tredje spåret ”Love Is Falling Apart In Each Others Arms” skapar gåshud. Närvaron är total, rösten växer i takt med ljudbilden och en får lust att sjunga med. Det händer inte alltför ofta. Dessvärre hamnar vissa spår i skymundan av de bästa.

10 år efter debuten har The Tarantula Waltz format sitt eget uttryck och jag älskar att de två avslutande låtarna ”Hjalmar” och ”Stockholm Hold You Son” ger mer än vad som först verkar vara fallet. Åtminstone inbillar jag mig det. Rösten i förstnämnda låt tillhör Hjalmar Mehr (1910-1979), som var en socialdemokratisk politiker, som främst är ihågkommen för att ha förstört stora delar av Stockholm (bland annat Klarakvarteren). Han var inblandad i Almstriden. I ”Stockholm Hold Your Son” sjunger Markus att han saknar Klara utan att ha träffat henne. Texterna är genomgående riktigt bra.

Jag avslutar den här recensionen med ett citat signerat Markus: ”The world is coming to an end, the Antarctic ice is melting faster than ever. We’re fucked.” Berättat för Consequence Of Sound förra året. Det har inte blivit bättre sedan dess, men The Tarantula Waltz nya skiva Blue As In Bliss övertygar på de flesta punkter. Albumet ger hopp om framtiden.

På lördag spelar Alice b och Matilda Wiezell på Klubb HYMN på Oceanen i Göteborg. En av kvällens DJ:s är Samuel Järpvik från hyllade soloprojektet Järpvik. Vi passade på att ställa Vänersborgssonen mot väggen.

En låt som fick mig att vilja börja göra musik:

– ”Territorial Pissings” av Nirvana. Med enbart tre ackord visar Kurt att det är möjligt även för en icke virtuos att skriva en låt som berör.

Nämn en låt som överraskat positivt det senaste halvåret:

– ”Är det nu det börjar?” av Andreas Mattsson. Vid en första anblick så kan man tycka att den Bo Kaspers Orkester-doftande produktionen är väldigt skrämmande. Men jag tror det är just den skräcken som gör det så kittlande. Fortsätt lyssna!

En låt från samma år som jag föddes:

– ”Always On My Mind” av Pet Shop Boys. Jag växte upp med en Elvis-fanatiker som storebror. Långt långt senare i en Toyota på roadtrip i Bohuslän dyker dessa britter upp på ett blandband. Den speciella nedgången på sångmelodin i slutet av refrängen (eller bryggan eller vad det är) förvånade mig och den blev i samma sekund en klassiker i mina ögon.

En låt som alltid gör mig glad:

– ”I Was Dancing In The Lesbian Bar” av Jonathan Richman. Om ni tvekar så googla och kolla in första livevideon som dyker upp. Denna charmanta herre får i alla fall mig att dra på smil-banden.

Denna låt kan jag inte undvika att spela som DJ:

– ”Främmande natt” av John Holm. Det har hänt mig, kanske två gånger, att denna låt spelas när man är ute på klubb. Båda gångerna har jag fått euforiska känslor och känt mig tvungen att springa och berömma the DJ. Jag hoppas på att få någon att känna likadant!