![Foto: Samuel Isaksson]()
Foto: Samuel Isaksson
Göteborgsbaserade Elina Ryd har en aura som påminner om Marissa Nadler. Båda fångar en beslöjad känsla – musiken och rösten svävar fritt – där ljudbilden omfamnar, griper tag och vaggar in lyssnaren i ett stilla lugn. På fredag släpps Elinas solodebut Falla. Utgiven på eget bolag.
Elinas popuniversum kan liknas vid en drömsk frizon, obunden av tid och rum, befriad från samtidens trender och skiftningar. Aktuella singeln ”Dagar” rör sig fritt mellan samtid och dåtid, sången är sval och ljudbilden präglas av stämningsfulla och vackra pianotoner. Texten är nostalgisk, formad av en speciell dag som tillhör det förflutna. Minnet är starkt, men samtidigt smärtsamt. Alla dagar är förgängliga. Musiken påminner om orkestrerad folkpop.
I övermorgon släpps Elinas svenskspråkiga solodebut; musikkarriären har dock pågått länge och inkluderar en mängd samarbeten och bandkonstellationer. Bland projekten hittas Midnattsorkestern, Blue Naná, Red Hot Mamas och Secnec. En imponerande lista, som ger bilden av en ständigt skapande person. Sömnbrist borde vara ett problem.
Och förutom att spela i band har Elina en gedigen utbildning, som bland annat består av musikvetenskap på GU, en 3-årig musikerutbildning på Artisten och jazzstudier på Fridhems folkhögskola.
Elina påpekar att möten, tidigare erfarenheter och vunna kunskaper har gjort solodebuten möjlig. Och nu har hon landat i sig själv, format sitt eget uttryck och på så sätt blivit en självständig artist.
”Jag har alltid haft mycket idéer, men det är först nu som bitarna fallit på plats”
– Jag har alltid haft mycket idéer, men det är först nu som bitarna fallit på plats. Vissa texter har funnits med länge… Nu har de tagit form, fått en bra plats, ett sammanhang. De flesta låtarna är emellertid nyskrivna och har kommit till vid pianot.
Vad beror denna nyfunna säkerhet på?
– Jag måste inte låtsas, det har blivit naturligt att uttrycka sig från själen och hjärtat. Det låter klyschigt, skrattar Elina. Men sant. Sedan är jag mer säker, har mognat. Jag vågar släppa loss mer, ta chanser. Det finns inte lika mycket som håller mig tillbaka längre.
Vi sitter på ett café nära Domkyrkan i centrala Göteborg. Klockan har passerat fem på eftermiddagen och det är förvånansvärt tomt i lokalen.
– Det är skönt att ha hittat sin stomme och nu planerar jag redan framåt. Målet är att köra på denna linje som artist. Att släppa musik i mitt eget namn.
![Foto: Samuel Isaksson]()
Foto: Samuel Isaksson
Förutom att ha en gedigen utbildning och lång vana av att spela i band, sträcker sig musikintresset långt tillbaka i tiden.
– Sången har funnits med i hela mitt liv, ända sedan barndomen. Jag har alltid sjungit.
Och musikintresset finns inom släkten; Elinas morfar Sven Geys var exempelvis en uppmärksammad swinggitarrist. Dessvärre hann de aldrig träffas, men hon lyssnade regelbundet på hans kassettinspelningar som barn. Han dog ung i ett finskt fängelse. Elinas bild präglades av nämnda kassett och olika tidningsurklipp.
”Jag var den av syskonen som lyssnade mest på det där bandet och jag gillade det verkligen”
– Han var verkligen otroligt virtuos och omtalad som ett musikgeni. Jag var den av syskonen som lyssnade mest på det där bandet och jag gillade det verkligen. Jag tyckte det var häftigt att det var min morfar som spelade och jag fantiserade och drömde om hur det skulle ha varit att musicera tillsammans med honom… Kanske var det på grund av just honom som jag fick upp ögonen för jazzen och faktiskt valde att förkovra mig inom den traditionen i några år.
Elinas syster Elise Ryd är också musiker och spelar i framgångsrika rock/metal-bandet Amaranthe.
Är jazzen en genre som du identifierar dig med? Det verkar finnas många olika intressen i din familj.
– Jag identifierar mig egentligen inte alls med jazzen som genre, i alla fall inte nu längre.
Andra influenser?
– Mitt uttryck är detsamma även om jag influeras av olika saker. Oftast förvandlas influenserna, stöps om och blir mitt eget. Men jag lyssnar ganska mycket på andras musik, det har jag alltid gjort. Det är inspirerande.
– Jag älskar Leonard Cohen. Hans musik gör mig otroligt lugn. Men det blir allt från klassisk musik, Satie, Maria Callas och Chopin, till Ennio Morricones western-inspirerade filmmusik. Satie och Callas är nog mer sånt som inspirerat genom livet. I tonåren var jag ett stort Nirvana-fan och Kurt Cobains sångsätt inspirerade mycket. Det har även blivit en hel del progg som Nationalteatern och John Holm. Och jag får inte glömma Pugh Rogefeldt.
Elina tipsar även om en video med Clara Rockmore. Främst ihågkommen för att ha populariserat theremin, som är ett av musikhistoriens äldsta elektroniska instrument.
![Foto: Samuel Isaksson]()
Foto: Samuel Isaksson
Även om Elina satsar helhjärtat på solokarriären står hon inte ensam. Bandmedlemmarna finns kvar och samarbetet med Matti Ollikainen från Franska Trion har fördjupats ytterligare. Tillsammans utgör de nämnda synthduon Secnec – debuten Figs släpptes förra året – och han är sedan tidigare en del av Elinas band. Hon formgav dessutom Franska Trions senaste skiva Som ett spjut genom dagarna från 2015.
– Matti är en fantastisk musiker, han är inspirerande och följsam. Otroligt begåvad, han kan snappa upp själen i musiken. Och han är en sjukt bra pianist och han förstår vad jag vill uppnå med min musik.
Enligt Elina strävar hon efter en ljudbild som är ”rå som naturen”. Hon vill att musiken ska kännas okonstlad och opolerad, men det finns inget ändamål med att låta smutsig eller medvetet lo-fi. Det ska komma naturligt. Mattis piano och synth sätter sin prägel på stora delar av albumet.
– Jag vill inte att folk ska få en känsla av manér, poängterar Elina.
Matti är personen som presenterade Elina för storproducenten Mattias Glavå (arbetat tillsammans med Broder Daniel, Håkan Hellström och Anna Järvinen). Elina står för produktionen, medan Glavå har mixat och mastrat skivan. Enligt en intervju i ETC har han gjort ”den vacker”.
”Matti fick en vision om att han skulle kunna få till det där varma, stora ljudet som jag ville åt”
– Matti fick en vision om att han skulle kunna få till det där varma, stora ljudet som jag ville åt. Och det fick han verkligen. Att ljudet blir bra och tydligt är ju helt avgörande för den här typen av produktion som bygger så mycket på små fina nyanser, därför är jag så glad över att Matti kom att tänka på Mattias Glavå och hans studio.
Hur gick det till när låtarna spelades in?
– Vi spelade in live, en eller två tagningar per låt. Det gick väldigt smidigt och fort.
Det är mycket stråkar på skivan.
– Jag har arrangerat väldigt mycket stråkar, gör en massa arrangemang till körer. Främst inspireras jag av hur stråkar låter på skivor med sång. Jag tänker bland annat på Billie Holidays Lady In Satin. Även Frank Sinatra… Och Björk är ett modernt exempel.
Elina poängterar vikten av kunskap när det kommer till att arrangera stråkpartier. Det kräver stort tålamod och tar lång tid. Utan sina studier hade det förmodligen varit omöjligt att genomföra.
Har du lätt för att ta redigera och skala bort inspelat material?
– Ja, det har jag. Det är faktiskt jätteskönt att ta bort, det gör ingenting om det tagit två veckor eller mer… Jag lärde mig ju någonting på det. Om det inte passar så är det inte mer än så. Å andra sidan kan jag vara extremt velig, men när jag väl bestämt mig finns det ingen återvändo.
Hör du hemma i dagens popklimat? Du har nämnt både Billie Holiday och Kurt Cobain som inspirationskällor. Legendariska sångare från olika tidsepoker.
– Jag har faktiskt tänkt lite på det. Det finns en progg-anda just nu, som påminner 60- och 70-talets musiktraditioner. Organiskt, akustiskt… Någon slags äkthet. På så sätt ligger skivan i tiden. Samtidigt vill jag påstå att den är ganska unik. Det är svårt att säga vad det är för genre och atmosfären är tidlös.
”Att vara mitt uppe i en känsla blockerar bara, då blir jag låst”
Berätta om texterna. Jag får en poetisk känsla.
– Mycket bygger på minnen, men minnena får inte vara för starka. Jag måste komma ifrån dem för att kunna tänka klart, ha lite distans. Att vara mitt uppe i en känsla blockerar bara, då blir jag låst. Men känslan måste vara inom räckhåll..
Elina berättar att texterna är den svåra biten. Musiken går att locka fram, men en text som inte kommer naturligt kräver att hon backar några steg, för att återkomma vid ett senare tillfälle. Då har idén mognat.
– När inspirationen väl kommer, så kommer processen som ett rinnande vatten. Processen innan kan vara jättelång, det är lite nyckfullt på något sätt. Texterna blir till under speciella förhållanden.
– Texterna är oresonliga och utgår alltid från mig. De är personliga, som ett personligt samtal. Öppna och minimalistiska. Jag hoppas att man kan känna igen sig, sin egen livserfarenhet, sina drömmar. Det mesta kretsar kring kärlek, sorg och längtan.
Det är med andra ord inga nya frågor som ventileras på Elinas solodebut, men det är inget som eftersträvas.
– I grunden handlar det om att fånga en poetisk känsla. Jag skulle inte prata som jag sjunger, de är anpassade efter musiken. Lite diktformat.
När känner du dig som mest inspirerad att skapa och skriva musik?
– Idag är perfekt, jag älskar snö, säger Elina och tittar ut genom fönstret.
Snön faller mjukt, vilket ger en inbäddande och harmonisk känsla. Det är inte ofta Göteborgsvädret tillåter denna typ av nederbörd – oftast handlar det om snöblandat regn i sidled. En envis vädermotståndare som gör allt för att sätta stopp för alla uteaktiviteter.
– Det är den här årstiden som passar mig bäst. Det är mörkt och småkyligt. Den här stämningen är prefekt för att skapa.
Elina berättar att hon bor i ett landshövdingehus i Majorna. På andra sidan gatan ligger ett omtalat franskt bageri. En vy som skapar bilder.
– Bageriet har en skylt som är väldigt gammaldags, med sordin. Och träden kastar långa skuggor över fasaden… Just det här fönstret är väldigt inspirerande.
![Foto: Francesca Woodman, självporträtt 1978]()
Foto: Francesca Woodman, självporträtt 1978
Elina har som nämnts gjort omslaget till Franska Trions senaste album, vilket avslöjar att grafisk design – måleriet har varit en del i hennes kreativa utveckling – är ett betydande intresse. Hon nämner bland annat den kanadensiska fotografen Fransesca Woodman som en stor inspirationskälla. Främst känd för sina svartvita självporträtt och foton på andra kvinnor.
”Jag ville frångå en naturlig rörelse, en pose utan att det känns poserande”
Hur tänker du kring skivomslaget?
– Jag ville fånga en naturlig rörelse, en pose utan att det känns poserande. Det ser nästan ut som att jag dirigerar.
Rörelsen kom till av en slump och fångar en spontan rörelse i stunden. Raka motsatsen till arrangerad.
– Det finns ett uttryck i bilden, det tycker jag är viktigt. Att fotografera någon som rör sig är ju ett bra sätt/hjälpmedel att hitta nya spännande kroppsställningar och bildkompositioner. De kan ju bli precis hur som helst egentligen.
Av andra artisters skivomslag passar Elina på att lyfta fram Ulf Dagebys En dag på sjön från 1983. En skolliknande teckning på en ö mitt ute i havet. Solen skiner med full kraft.
– Jag blir så sjukt glad av det! Och minns det från min barndom. Och sedan Patti Smiths Horses. Ett rent, snyggt och coolt foto på en grym artist.
Du har valt att göra det mesta på egen hand. Hur kommer det sig att du släpper albumet utan skivbolag?
– Skivbolag vill ju gärna lägga sig i och påverka. Och de vill främst tjäna pengar. Känner många som är missnöjda med sina kontrakt, men de är fast. Jag vill ha full kontroll. Det kan dock vara grymt att ha ett skivbolag om de satsar.
– Nu får jag bestämma allt själv och jag äger rättigheterna. Det är smidigt att vara sin egen. Har inte heller haft lust att leta skivbolag.
Vad händer framöver?
– Jag vill komma ut och spela. Det är en lustfylld grej, men även lite nervöst…
På fredag är det releasefest på Bengans i Göteborg och jag är övertygad om att Elina står framför en hängiven och beundrande publik.