Idag släpper Magnus Carlson soloskivan Den långa vägen hem och det är ett album som hyllar och försvenskar northern soul-genren. En musik- och dansfeber som spred sig i Storbritannien i slutet av 60-talet. En fortsättning på modskulturen.

I början av januari släppte Magnus Carlson singeln ”Mitt hjärta”, som är en cover på Eddie Holmans b-sida ”I Surrender” från 1969. Utgiven på ABC Records. Northern soul utgår från Tamla Motown, men det är de små och obskyra bolagen som satte scenen på kartan. Nämnda New York-bolag är ett av dessa.

Nu ska inte denna text utveckla sig till en träig musiklektion. Istället rekommenderar jag nedanstående spellista.

Norrköpings-festivalen Where’s The Music? smygstartade på torsdagen, men det är först under fredagen och lördagen som festivalen öppnar sina portar på allvar. Och arrangörerna presenterar ett fullspäckat schema.

Galleriet är en hyllning till nyligen bortgångne Robert ‘Strängen’ Dahlqvist. Avled under gårdagen endast 40 år gammal.

Helgens första dag bjuder bland annat på spelningar med Magnus Carlson – Weeping Willows-sångaren släpper dagen till ära soloskivan Den långa vägen hem – och mer oetablerade bokningar som Hater, Rome Is Not A Town och Rein. Och det är de mindre artisterna och banden som utgör anledningen till denna festival; målsättningen är att skapa en plattform för framtiden, med hjälp av etablerade artister som nämnda Carlson; känd för den breda massan genom tv-sucéen Så mycket bättre.

Det blir snabbt tydligt att festivalens besökare är av blandad ålder, men samtidigt håller sig publiken till sina favoriter. Biljetterna är förmånligt billiga, vilket gör att Magnus Carlson-publiken med lätthet kan småprata sig igenom hans konsert, för att sedan gå hem (uppladdningen inför Melodifestivalen börjar redan vid utgången). Stämningen är god, men det blir lite väl mycket trivsel i de bakre leden.

Vid scenen håller dock Carlson ställningarna med sina northern soul-inspirerade nytolkningar, fina versioner av Jill Johnson och Lisa Ekdahl och en röst som alltid håller vad den lovar. Han är med lätthet en av Sveriges mest charmiga artister, som dessa dagar flankeras av giganter som Per ”Ruskträsk” Johansson och Goran Kajfeš. Bandet utgörs av fullblodsproffs. Men borde det inte ha svängt mer?

Min kväll börjar dock med Stockholmsbandet Gestures – distad garagerock – på Saliga Munken; en pub som utgör raka motsatsen till Värmekyrkan, där Carlson spelade, vars takhöjd sträcker sig 30 meter över betonggolvet. Takhöjden är med andra ord svindlande. Lokalen användes ursprungligen som ångpannecentral, men dessa dagar höjs temperaturen av andra orsaker. Jag hade gärna svettats till ett dansgolv med northern soul-favoriter.

Ett stort antal av festivalens spelningar äger rum inom gränsen för det så kallade Industrilandskapet och att bara befinna sig i området är fängslande – byggnaderna och arkitekturen får en att kastas tillbaka i tiden. Andra konsertlokaler som Saliga Munken, Cromwell, Black Box/Dynamo och Arbis angränsar till denna plats. Det är befriande att området är relativt begränsat – Way Out West är ett skräckexempel i jämförelse.

Gestures övertygar och bandets medlemmar Sick Vic, Don Jovi och Simon fångar en rå känsla som känns i hela kroppen. Och sångaren Sick Vicks t-shirttryck som stoltserar med italienska skräckfilmen Suspiria tyder på god smak (Goblins soundtrack slår det mesta). I slutet av setet kommer dock det dystra beskedet: ”Den här låten och hela setet tillägnas Robert ‘Strängen’ Dahlqvist.” En av Sveriges bästa gitarrister.

Svensk rock hade inte funnits utan The Hellacopters och även om Strängen inte fanns med från början, så har åren 1999-2008 satt sina tydliga spår. Uddevalla-sonen anslöt i samband med Grande Rock-turnén 1999. Alldeles nyligen släppte Strängen sololåten ”Bangatan”.

Jag fick min rock ‘n’ roll-skolning genom The Hellacopters, det har inte resultatet i något praktiskt utövande, men jag känner igen bandets riff på kilometers avstånd. Gestures visade prov på denna kunskap.

Efter spelningen är det dags att bege sig till teaterhuset Arbis, även kallat sextemplet, med anledning av swingersklubben som hållit till i källarlokalerna. På scen står Malmöbandet Hater, vars sound rimmar illa med swingersklubbar och fria sexuell lekar. Ljudbilden är snarare återhållsam, tillknäppt på ett bra sätt, vilket förstärks av musikens vemodiga karaktär. Sångerskan Caroline Landahl har något alldeles extra och får de mest lågmälda partierna att engagera.

Den 10 mars släpps fullängdsdebuten You Tried på PNKSLM Recordings. I likhet med majoriteten av bokningarna på denna festival har inte Hater hunnit släppa sitt debutalbum. Det ger en skön stämning, banden är taggade och publiken känns genomgående intresserad.

Efter att ha sett Magnus Carlson, blir det återigen punkrock och denna gång heter bandet Night Terror. Dessvärre ha de råkat ut för schemastrul; i appen står det rätt tid, medan den trycka versionen har en senare speltid. Trots dålig uppslutning blir det en högoktanisk spelning, där Madeleine Frankie använder strålkastarljuset på bästa sätt. Publiken sitter tryggt i salongens biostolar, samtidigt som Frankie tar i från tårna. Black Box är en udda spellokal, som kanske inte är systemanpassad för ändamålet. Det blir ändå en helt ok spelning.

På vägen hem avrundar jag med KNASH på Cromwell – de spelar senaste singeln ”Hey Red” för Mensköping. Ett bra sätt att avrunda en kall fredagskväll i början av februari. Morgondagen börjar med begåvade Sarah Klang.

Where’s The Music? går in på sin sista dag och visar att festivalen är här för att stanna. Lördagens spelschema är kantat av intressanta nykomlingar, otaliga krockar och fängslande konsertlokaler. Festivalen visar sig från sin bästa sida (krockarna är omöjliga att undvika).

Norrköpings-festivalen är mer eller mindre helt befriad från VIP-personligheter, gigantiska reklampelare och svårtillgängliga konsertlokaler. Stämningen är avslappnad och klubbarna ger en känsla av vanlig lördag, men med adderad festivalstämning. Inte fyllerivarianten, utan ”jag är här för att lyssna på musik”-varianten. Det är dock stor skillnad på Cromwells pub-atmosfär – helt logiskt att vara småsnurrig framför Hundmänniska – och högtidligheten som präglar Hedvigs kyrka. Ett stenkast bort.

Vid tyska torget ligger Hedvigs kyrka; lokalen är rymlig, akustiken värdig en överstepräst och inramningen sedvanligt dyster (den protestantiska kristendomen är sällan munter). Jag inviger lördagen med att se Göteborgsbaserade Sarah Klang. På ytan pastellfärgad countrypop, men med ett djup som imponerar. Rösten ekar över kyrkbänkarna, Jan Bruzdas fönstermålningar vibrerar och publiken sitter hänförd. Dessvärre är det glest mellan besökarna – majoriteten lämnade efter Good Harvest som spelade innan. En konsert som var fullsatt, vilket gjorde att jag fick stå kvar på kyrkbacken.

Uppträdandet är sparsmakat; en orgel sätter tonen och den goda smaken att använda trummaskin ger en varierad känsla. Bandet är nykomponerat, men det är inget som märks. Uppställningen spelade nyligen för ett utsålt Pustervik i Göteborg. I mitten står Klang, redo för större scener och förhoppnings kommer framtida material att dubblera publiken. Potentialen är stor.

Innan jag gör mig redo för att se Magic Potion, Many Voices Speak och Boys på Dynamo/Black Box, passar jag på att småprata med Klangs management. De utlovar en ny singel inom kort.

Stockholmsbandet Magic Potion får den gråmulna inramningen att verka mindre hopplös. Deras slackerpop fungerar bra och det är svårt att ogilla ett lo-fi-anthem som ”Cola Boyys”. Medryckande gitarrpop som tagit lång sovmorgon. Snooze-funktionen är bortkopplad sedan länge.

Many Voices Speak – spelar på Klubb HYMN den 18 mars – skapar en ringlande kö. Smålyssnar på avstånd och kan konstatera att Matilda Mård, som utgör projektet, har fångat helt rätt med sin musik. 80-talsinspirerade soundtracks-låtar med uppdaterade poptoner. Mård sjunger fläckfritt.

Boys gör en habil insats, lite vingligt, men indiepop ska inte låta perfekt. Speciellt inte live. Det ska bli intressant att ta del av uppföljaren till EP-skivorna Kind Of Hurt och Love On Tour. Nora Karlsson, bandets mittpunkt, presenterar en ny låt, men dessvärre ger inte versionen några svar inför framtiden. Det strular en hel del ljudmässigt och Nora meddelar publiken: ”Nästa låt kommer att bli bättre.” Resten av spelningen infriar förväntningarna.

Lämnar Dynamo/Black Box för att besöka Cromwell. Hundmänniska, ett alias för Lovisa Thurfjell, skapar effektiv poppunk och avslutande orgelmonstret ”Ha D Bra (dra åt helvete)” tillhör en av festivalens höjdpunkter. En rungande käftsmäll som får en att slungas tillbaka till slutet av 60-talet. På samma scen skapar Terra en liknande känsla med knäckande singeln ”Här kommer natten”.

Efter Hundmänniskas svettiga avslutning återvänder jag till Hedvigs kyrka. På scen står Slowgold, som fått Sverige på fall genom sitt uppträdande i På spåret förra veckan. Amanda Werne har en röst som passar utmärkt i kyrkomiljö och spelningens 30 minuter borde ha utökats med åtminstone det dubbla. Publiken borde ha fått rösträtt. Amanda frågar nämligen om hon ska utöka setet med en låt, vilket åskådarna bekräfta med att jubla, men arrangörerna dämpar stämningen genom att hytta med hela näven. Dessvärre ger inte dessa stadsfestivaler utrymme för improvisation.

Kvällen avrundas i Värmekyrkan med Hurula. Robert ”Hurula” Pettersson är ett proffs på att skapa uppkäftig rundgångs-stämning med förlorarmentalitet och denna spelning är inget undantag. Jag tackar Norrköping för denna gång.

Foto: Samuel Isaksson

Vänersborgssonen Samuel Järpvik kommer från punken, men trivs bättre bland snälla popackord. Solosinglarna ”Håll mig hårt i handen” och ”Såga av mig på mitten” talar sitt tydliga språk –melodierna går före attityd och trendkänslighet. Järpvik döljer sig inte bakom en mask.

Det är fredagskväll, kulmen på en sönderstressad vecka, men i samma ögonblick som intervjun börjar, försvinner alla irriterande och besvärliga tankar. Samuel ger ett samlat intryck, som att prata med en psykolog (utan att bli proffesionellt analyserad). Energin är tillbaka.

Samuel känns intresserad, ställer motfrågor och det blir ett samtal istället för en regelrätt intervju. Det är i och för sig alltid mitt mål, men vissa personer styrs mer av klyschor än egna tankar. Du ska vara någon för ett verka intressant.

Om ett par timmar ska Järpvik göra sin första officiella spelning på Pustervik. Han borde vara uppstressad, men det finns inget som tyder på rampfeber eller minsta knut i magen. Lugnet själv. Upphovsmannens musik följer samma mönster. Låten ”Håll mig hårt i handen” är konstaterande – en medryckande vardagsberättelse om livets besvärligheter – där det oglamorösa får fritt utrymme. Vemodet präglar helheten.

Videon till ”Håll mig hårt i handen” beskrivs av regissören Jonas Börjesson som tråkig. Utstuderat tråkig. Ingången gjorde mig nyfiken och för att ge en heltäckande bild av Järpviks musik, bad jag Jonas att ge sin syn på singeln och varför han valde att producera videon.

– Jag minns att jag hade väldigt låga förväntningar när jag skulle lyssna på låten, men så fort jag tryckte på play och hörde introt så blev jag väldigt glad. Den har något väldigt enkelt men speciellt i sig. Jag tror att det har med rytmen att göra. Den är liksom svängig på ett vemodigt sätt. Jag lyssnade på låten säkert tio gånger i rad innan jag kunde släppa den ett tag.

– Det kändes även som att jag inte förtjänade att göra en video till en så fantastisk låt. Att den var komplett och att jag inte hade någonting alls att tillföra för att förstärka låten för lyssnaren. Jag tror att jag spelade låten minst 500 gånger innan själva videoinspelningen. Det är en singel som är omöjlig att tröttna på. En hit!

Foto: Samuel Isaksson

Jag förstår varför Jonas hade låga förväntningar; i teorin är Järpviks låtar och framtoning smått intetsägande, men i samma stund som musiken hörs i högtalarna vänds bilden upp och ner. Ickeattityden blir vinnande. Vemodet segrar över euforin. Anonymiteten får sorgsenheten att bli än starkare och genomträngande.

”Vemod har vi alla. Vissa har närmare till det, andra inte”

– Vemod har vi alla. Vissa har närma till det, andra inte. Jag tycker vemod är vackert och hjälper mig att få perspektiv på livet.

Samuel förstår delvis mitt resonemang om anonymitet, men det är inget som han medvetet fokuserat på.

– Jag kan inte se mig själv agera som en ”typisk artist”. När jag står på scenen gör jag inte det för att underhålla, jag vill bara spela upp min musik. Rörelser, dans och överspändhet kan lätt kännas forcerat och tvingat. Jag gör bara det som jag är trygg med och som passar in i min egna estetiska värld.

Om vi ska börja från början. När väcktes musikintresset? 

– Mina bröder har alltid varit musikintresserade… Jag har fått en massa konstiga skivor när jag fyllt år. När jag gick i tvåan lyssnade jag på Captain Beefheart. Jag fick med andra ord allt gratis, men samtidigt hade jag ingen koll på hitsen. Där var jag nollställd.

– Sedan har mina bröder alltid spelat olika instrument. Det har varit cello, akustisk gitarr och piano.

Vad har Vänersborgs musikscen betytt för ditt eget skapande? Minns att det fanns en massa bra band i början av 2000-talet. 

– Division Of Laura Lee [legendariskt Vänersborgsband] skulle spela på ett ställe som heter Café Mic. En av mina bröder var kompis med basistens lillebror och det pratades mycket om bandet som ”spelades på MTV”, säger Samuel och försöker återskapa ursprungskänslan genom att låta exalterad. Det slutade med att jag köpte en bas.

Han fortsätter:

– Sedan gick vi i skolkorridorerna för att ragga folk till band. Till slut blev vi ett gäng. Jag började med akustisk gitarr i tvåan.

Samuel minns dock att det inte fanns någon riktig grogrund för att skapa ett band. Det var inget som gjordes naturligt, men med åren ändrades situationen. Allt fler började spela och det talades om en Vänersborgsscen. Och i denna atmosfär blev det naturligt att fokusera på musik. Punkrockbandet Affordable Hybrid bildades så småningom.

”Jag beställde förmodligen fyra skivor i månaden”

– Alla pengar gick till skivor, skrattar Samuel. Det här samtalet får mig att verka gammal, men det bjuder jag på. Jag beställde förmodligen fyra skivor i månaden. Det är något visst med snygga konvolut, att ha en fysisk produkt.

Vilket band har de snyggast omslagen?

– Jag gillar verkligen Radioheads senaste omslag. Det känns som ett konstverk. Det är kul när det är genomarbetat och klär musiken. bob hund brukar också leverera tycker jag

Berätta om dina egna omslag.  

– Det är Kristoffer Hedberg från Easy October som tagit dem. Vår gemensamma historia började lite lustigt. Jag spelade musik i Vänersborg, han spelade i Trollhättan. Från ingenstans skickade han ett mail på Facebook: ”Ska vi mötas på torget för att göra upp?”. Vi hördes fram och tillbaka, skojade lite. Sedan ringde jag honom och sa att jag behövde en chaufför till en Europaturné [Affordable Hybrid]. Han sa absolut! Helt plötsligt reste vi ihop  i fem veckor. Därefter har vi varit polare.

”Och sedan behövde jag pressbilder och Kristoffer är en grym fotograf”

– Och sedan behövde jag pressbilder och Krisoffer är en grym fotograf. Vi fotade lite, men på grund av vädret kom vi inte längre än utanför min port. Vi tog lite bilder och när det började dra ihop sig till omslag så kändes dessa passande, säger Samuel och låter blicken svepa över det tomma scengolvet. Intervjun sker framför Pusterviks stora scen (nedanstående foto är från spelningen).

Och nu har Per Stålberg från Division Of Lura Lee producerat din musik. En av dina stora inspirationskällor. 

– Vi stötte på varandra i en gitarrbutik, det kan ha varit 2004. Jag kom med en Division Of Laura Lee-tröja. Han frågade var jag fått den ifrån och sedan dess har vi varit vänner.

Historien är som tagen ur Nick Hornbys bästsäljare High Fidelity.

– Nu är vi bästa vänner och har band ihop [Pablo Matisse] Men det började men en t-shirt..

Samuel avslöjar att de spelat i en EP, men ännu finns inget släppdatum.

Foto: Samuel Isaksson

Du har spelat mycket punk, hur kom du in på Järpvik-poppen?

– Det var ganska naturligt, mina föräldrar älskade exempelvis John Holm. Det blev även mycket Kjell Höglund. Vi satt på skolgården och övade på hans låtar. Gungade och lyssnade på Kjell Höglund. Det var mina bröder som drog med mig på en Höglund-konsert när jag var åtta år. Det förändrade allt.

Samuel blir tyst en kort stund. Frågar om jag känner till John Holm-låten ”Ett enskilt rum på Sabbatsberg”. Jag nickar.

– Min mamma hade möblerat om i vardagsrummet, pappa gillar inte förändringar. Han kom hem en fredag, satte sig i soffan och sa: ”Sätt på ‘Sabbatsberg'”. Det tog ett tag för honom att vänja sig vid förändringen i vardagsrummet.

Vid det här laget har det blivit uppenbart att Samuel är bra på att återberätta historier, fånga en känsla och på så sätt ge minnen nytt liv. Han får det förflutna att hamna i ett nytt och större sammanhang.

”Det har blivit svårare att få ut tankarna ur mitt filter”

Kommer låtskrivandet naturligt? 

– I början gick det av bara farten,  men efter ett par låtar har det tagit lägre tid. Det kan ta flera veckor, nu senast har jag hållit på med en låt i ett halvår. Det har blivit svårare att få ut tankarna ur mitt filter. Har kanske satt ribban högre, de första låtarna är ju som de var från början. Det har bara blivit värre och värre. Nu kämpar jag med meningarna.

– Det blir mest en känsla som jag har för stunden. Jag skriver nästan bara om saker som har hänt i mitt liv…

Känner omgivningen igen sig?

– Jag döljer det nog ganska bra, men de i bandet kan ju fråga ibland. Det går väl att förstå.

Har låtskrivandet förändrats sedan starten?

– För några år sedan var allt väldigt enkelt, nu har det blivit lite mer avancerat. Melodispråket, jag tänker mer som en låt nu, tidigare fokuserade jag på riff. Idag är det ackorden och melodierna som ligger i fokus.

– Jag kommer från en punkig bakgrund, men försöker göra popmusik. En förenklad utvecklingskurva. Punkrocken har ersatts med gubbrock.

Hur gör man för att fånga lyssnarna om inte riffen är lika betydande? Det som får dem att stanna kvar.

– Det har jag inte tänkt på… Jag har inte tänkt på att någon ska tycka om det alls. Men melodierna kommer av sig själv, eller så kommer de inte, skrattar Samuel. Men det började med att jag skojade framför datorn och skulle göra en John Holm-låt.

– I början skämdes jag när jag spelade upp låtarna. Jag tyckte att det var bra, men vågade inte riktigt tro på mig själv. Uppmärksamheten förvånar mig litegrann.

– Men folk stöttade och tyckte att det var bra.

Hur känns det att uppmärksammas av exempelvis GP?

– Det känns ju lite skumt faktiskt, jag hade en tanke att det skulle bli internt, men det är väldigt kul att folk mailar och uppmärksammar det jag håller på med.

Samuel är dock snabb med att påpeka omgivningens betydelse för hans musik och de framgångar som blivit verklighet det senaste året.

– Jag har fått väldigt mycket hjälp av mina producenter… Jag är inte kapabel att tillverka detta själv. Jag har skrivit låtarna, ackorden och så vidare, men slutprodukten är inte densamma som demolåtarna.

Turerna har varit många. Arbetet började med att två låtar spelades in i Welfare Studios (som även ger ut musiken). Därefter drog allt ut på tiden, Samuel åkte till Stockholm, spelade in 8 låtar, och när Welfare återigen visade intresse tog arbetet ytterligare en vändning. Just nu mixas Stockholms-låtarna om i Göteborg. Och där är vi nu. ”Håll mig hårt  i handen” går tillbaka till 2014.

Järpvik kommer in på sitt band och det är verkligen en imponerande samling musiker. Samtliga har synts i andra sammanhang.

Foto: Samuel Isaksson

– Och sedan har jag tre producenter i mitt band, poängterar Samuel. Jag är omgiven av begåvade människor. Det är Thomas E. Frank, som gjorde hela sin solodebut Tre månader på egen hand. Gitarristen Joel Eriksson är personen som hjälpte mig i Stockholm och till sist Daniel Johansson. Daniel spelar bas. Det var han som ville höra mina demos.

”Jag är nästan rädd när jag ska byta ackord, chansar mig fram”

– Jag är nästan rädd när jag ska byta ackord, chansar mig fram, säger Järpvik och skrattar. Det är imponerande med personer som verkligen kan spela, som fattar vad de håller på med, det gör ju inte jag. Det går ända att göra bra saker, men det tar nog längre tid. Jag sitter hemma och experimenterar.

Samuel utvecklar sitt arbetssätt.

– Jag brukar sätta mig ner och göra musik som att jag jobbar, lite tråkigt, men det funkar bäst. Lite kontorsliknande…

Blir det inte problematiskt att vara pedantisk i ett band?

– Jag vill ha saker på rätt plats, men det är bara vissa grejer som jag bryr mig om. Jag riktar in mig på vissa saker. Tror inte att någon märker särskilt mycket av min pedantiska sida, men det handlar främst om att jag går efter mina bandpolare och lägger saker på rätt plats.

Och vad händer framöver?

– Det kommer en EP i april med titeln Text-tv. Det är titelspåret på skivan. Låten handlar om en filur som bor i Floby. Jag tänker att han kikar mycket på sidan 377 på text-tv… Tanken var att släppa albumet, men det går lite segt med mixningen… Albumet kommer nog i höst.

Den 13 februari släpper Centralstödet splitskivan Ljudkamrater tillsammans med Tuscon-baserade The Myrrors. Göteborgsbandet – bestående av Jonas Fridlund, Daniel Johansson, Ulrik Lindblom och Joni Huttonen – har uppmärksammats på flera håll för sin experimentella och noise-inspirerade psychprogg, men det har varit relativt tyst på hemmaplan.

Centralstödet bidrar med låtarna ”I E”, ”Yttre Hybriderna” och ”Vega’s Bodega” – en a-sida som ger gitarrerna fritt utrymme. Öppningslåten ”I E”slingrar sig, klamrar sig fast, för att slutligen överrumpla lyssnaren. Intensiteten blir bara starkare och starkare. Processen pågår i 10 minuter. Därefter sjunker energin, för att utvecklas till ett malande – basgitarren och jazztonerna ger en mystisk karaktär – oljudsväsen. Musiken kräver mycket av mottagaren.

Samtliga låtar har karaktären av att vara formade i ögonblicket, tidpunkten då alla bitar faller på plats. Centralstödet är ljudet av gitarrer som både kolliderar och utvecklas till en enhetlig massa. Imponerande.

Skivan ges ut på Sky Lanterna Records, som är The Myrrors-medlemmen Nik Raynes egna bolag. En eldsjäl inom alternativ och experimentell rock. Etiketten släppte även Centralstödets förra skiva Hjärndimma från 2016 (inspelad live på Kaj Skjul 46 i Göteborg). Ljudkamrater är kvartettens första studiomaterialet på länge. Jag blev nyfiken på bandets situation – att uppmärksammas utomlands och att tillhöra en scen som knappt får några notiser på hemmaplan.

Hur kom ni i kontakt med Nik Rayne? Berätta om samarbetet.

– Nik fastnade för de jam vi spelat in och som av egen kraft fått spridning på internet. Han föreslog att vi skulle släppa kassetten Solkurva, krök, en böj, vilket vi gjorde. Helt oväntat föll den medlemmar av Kikagaku Moyo i smaken och plötsligt befann vi oss på en miniturné i Japan. Nik är en av alla eldsjälar som håller psykedeliascenen vid liv. Vi har honom att tacka för mycket. Han har dessutom gjort de fantastiska omslagen som pryder våra släpp.

Centralstödet känns främst som ett liveband. Hur är det att fånga musiken på skiva?

– Vi ser oss snarare som ett jam-band. När vi spelar in kör vi på som vi brukar göra och oftast fastnar det något intressant på band, i sällsynta fall råkar det ske framför en publik.

– Vi spelar förhållandevis högt ur mindre förstärkare nu för tiden för att få feedback och lite råare dynamik vilket nog bidrar till vårt sound. Inspelningen av Ljudkamrater präglades av extrem tidspress. Vi träffades vid fem tillfällen och spelade in för att sedan sålla i materialet. Det funkar bra för oss att bli tvingade att göra något, då brukar vi leverera.

Och nya albumet är det första studiomaterialet på länge. Vad har hänt sedan starten?

– Vi har hållit på länge nu men det känns fortfarande oftast som att vi är i startgroparna. Än så länge är det väl inte så många som sett eller hört oss spela live, så det hade varit kul att inleda en ny fas för bandet, komma ut och spela.

”Den som spelar högst vinner! På riktigt, det försiggick något som liknande en kapprustning under ett par år”

Det är mycket gitarrer, fuzz. Hur ser relationen ut mellan gitarristerna Ulrik Lindblom och Daniel Johansson? 

– Den som spelar högst vinner! På riktigt, det försiggick något som liknade en kapprustning under ett par år. När vi började spela var det tyska små lågwatts-stärkare som gällde, nästan varje gång gick någon sönder och en ny köptes till nästa gång. Till slut var det helstackar för hela slanten, men det blev svårt att höra vad fan vi höll på med emellanåt, och Joni fick ryggproblem av den höga volymen, så vi gick nyligen tillbaka till lite mindre stärkare. Åtminstone för tillfället. För övrigt spelar Ulrik oftast drivande sologitarr och Danne lägger bakgrunder, och bidrar till att skapa olika lager av atmosfär i låtarna.

Antar att mycket handlar om improvisation, men hur mycket av musiken ”diskuteras” fram?

– De första tio åren spelade vi bara, allt var improvisation utan någon som helst utgångspunkt. Det fungerade förvånansvärt bra. Vi hade nog egentligen ambitioner om att utgå från vissa idéer och ramar, men vi kunde helt enkelt inte. Numera lägger vi en hel del kraft på att diskutera olika utgångspunkter och idéer, men när vi väl står bakom instrumenten så spelar vi ändå något helt annat. Vi försöker blanda olika referenser, som afrikansk country-funk – vi är inte främmande för något direkt.

– Det är först det senaste året vi lyckats ge ett stycke mer än en chans. Ett av styckena på Ljudkamrater är tagning tre av något som vi jammade fram. Det har nog aldrig skett tidigare att vi haft sådant tålamod med ett spår.

Jag hör vissa jazzinfluenser. Vad har ni för relation till jazzen?

– Spelmässigt inte så mycket egentligen, nån klang där, nån ton eller takt där kan ju tillföra en del men ingen av oss är liksom någon skolad musiker. Det har nog dock funnits en hemlig önskan hos oss alla att spela lite ful-jazz. Mycket av det material vi spelar påminner ju om modal-jazz, även om det blir en hel del riff också. Att det blivit så beror väl på att vi av gammal vana sällan byter ackord utan istället fladdrar runt i diverse skalor. Det har i stort sett varit så sedan vi började och vi tycker fortfarande att det finns mycket att hämta där. Det är dock inget som hindrar oss från ackordbyten heller, men då blir väl resultatet oftast lite mer uppstyrt. Inget fel i det, men de lyssnare som varit med från början känner nog igen oss mer i de låtar som flyter fritt.

Vill ni tipsa om några skivor som summerar era influenser.

Sonny Sharrock – Ask The Ages

Agitation Free – Second

Jimi Hendrix – Live in Stockholm

Groundhogs – Thank Christ For The Bomb

Suicide – Suicide

Jimi Hendrix – Axis Bold As Love

Various – A Psychedelic Trip To The Underground

Peter Green’s Fleetwood Mac – Then Play On

Det har funnits, och det finns många, svenska band som spelar experimentell proggrock, psykedelia osv. Vad beror det på?

– Bra fråga, det finns ju en lång tradition bakåt med till exempel Träd gräs och stenar-gänget i olika former som de senaste åren fått ett rejält erkännande även internationellt. Gissar på att det gynnat andra svenska band då man utifrån riktar öronen åt Sverige. Kanske är den växande experimentella scenen i Sverige också en naturlig motreaktion mot all polerad smörja som når våra öron genom radio och TV, all den musik som man vanligtvis kallar för ”det svenska musikundret”.

– Det är det kanske dags att revidera den traditionella bilden av det där undret och numera inkludera även de underjordiska strömningar och avantgardistiska band som bevisligen också exporterar sin musik långt utanför landets gränser, men genom helt andra kanaler än de kommersiella?

”Intresset för Centralstödet har hittills i stort sett uteslutande kommit från andra länder”

Är det nödvändigt att komma utomlands för att er musik ska uppmärksammas? 

– Intresset för Centralstödet har hittills i stort sett uteslutande kommit från andra länder. I Sverige har vi väl helt enkelt varit för dåliga på, eller ointresserade av, att ta oss fram i bruset. När man pratar med exempelvis amerikaner, australiensare eller tyskar och så vidare, visar det sig dock att intresset för svensk progressiv rock/psykedelia är gigantiskt.

– Små, okända band får i de sammanhangen en helt annan status och intresset blir därmed större kan man säga. Dessutom finns det ju helt enkelt fler musikinsnöade människor ute i världen än i lilla Sverige. En drone-festival i Kalifornien funkar fint med den uppslutning som finns där, men hemma kanske det skulle bli svårt att skrapa ihop tillräckligt med engagerat folk för att få ihop det?

Vem är det som kommer på alla udda låttitlar?

– Vi delar på det, men i många fall är det händelser under dagen som namnen hämtas ifrån; det stod på löpen att Palmevapnet eventuellt dumpats i en sjö i Dalarna och vips – ”Rekylen från Mockfjärd”. Och någon på kafferasten drömmer om en resa till den oerhört märkliga (och felaktigt uttalade) platsen ”Yttre Hybriderna”, samma kväll blir det en låt av det.

Vad händer framöver?

– Vi hoppas att Ljudkamrater, som hittills fått ett väldigt positivt mottagande, kan leda till fler spelningar. Vi försöker också fokusera på att få fler intressanta jam på band och i bästa fall få ihop en fullängdsskiva.

Alexander Palmestål, personen bakom Mythologen, skapar musik i marginalerna. Både Pistol Disco och Iberia borde ha nått större framgångar, men omständigheterna ville annorlunda. Mythologens självbetitlade debutalbum – hamnar högt upp vid årssammanfattningen– imponerar på de flesta plan. Ändå kommer skivan att få allt för lite uppmärksamhet.

– När jag började göra skivan hade jag ett förhållande med en person som trodde att jag skulle spendera resten av livet med, men det tog slut. Jag kunde verkligen inte hantera detta. Jag klandrade mig själv så sjukt mycket. Mitt huvud var kaos. Jag drack bara vin och lyssnade på Adele och grät, det var 100% Bridget Jones. Jag minns inte hur jag började göra skivan, men jag minns att när jag arbetade med musik så slutade panikångesten komma. När jag arbetade under de omständigheterna så ifrågasatte jag inte så mycket, utan bara gjorde. När jag sedan lyssnade blev det skämmigt för det var så introvert. Då tog jag ett beslut att det bara fick vara så.

Han forsätter:

”Betalningen är hyfsad, men samtidigt får man en känsla av att alla tycker att man är lite i vägen”

– Och Mathias (från skivbolaget Höga Nord) ville släppa musiken. Höga Nord ger en frihetskänsla. Jag försökte göra den kommersiella grejen med Iberia (duo tillsammans med Maja Milner) men det var fruktansvärt, det vill jag aldrig göra om. Man blir bokad till konstiga spelningar och får förklaringen ”det här är er stora chans”. Söndersponsrade spelningar. Betalningen är hyfsad, men samtidigt får man en känsla av att alla tycker att man är lite i vägen. Och ingen bryr sig egentligen. Allt kommersiellt är skitjobbigt.

Alexander pratar mer än gärna om musikindustrins brister, idiotin som förenar mänskligheten och att marknaden styr allt för mycket. I bakgrunden står Mathias Nilsson, ägare av Höga Nord och vän sedan länge. Han driver även cafeét med samma namn – platsen för dagens intervju. Miljön är stimmig, vilket dämpas av ambientmusiken som hörs i högtalarna.

Mathias tar emot en beställning; efter viss överläggning faller valet på en cappuccino, vilket sätter fingret på dagens samhälle. Utbudet är enormt, vilket resulterar i att de flesta väljer det som är bekant. Det gör att många missar det som finns under ytan.

Vilka effekter har kommersialismen?

– Jag arbetar med folk som oftast jobbar med väldigt små premisser, så fort man jobbar med kommersiella företag vill de alltid sälja någonting hela tiden, så de tänker inte ens igenom vad de faktiskt vill göra. Det är så otroligt deppigt att jobba med folk som inte vet vad de vill, men som samtidigt är helt tvärsäkra på att de ska göra någonting.

Han utvecklar sitt resonemang genom att jämföra dagens klimat med 80-talets.

– Idag är musikscenen så jävla konstig. Det är som på 80-talet. Allt känns bara superkommersiellt och sponsrat. Du går på en fest, men det är ingen fest, det är en reklaminspelning för en energidryck. Men det får man reda på långt senare, när filmen är klar.

– Allt är ju så normaliserat nu, inflikar Mathias. Det kommer aldrig bli en snygg harmoni mellan företag och artister. Samtidigt kan jag förstå utvecklingen, det är ett sätt att överleva, tjäna pengar.

Vid sidan om musiken arbetar Alexander som grafiker. Han har gjort otaliga skivomslag, ligger bakom Höga Nords logga och är starkt bidragande till skivbolagets profilering.

– Jag började göra posters för jag trodde jag skulle kunna försörja mig så jag kunde göra musik. Nej, det fungerade inte.

– Alex har betytt hur mycket som helst, han var ju med innan Höga Nord bildades, säger Mathias. Det är på grund av Pistol Disco som hela skiten drog igång. Jag och Gustaf [Dicksson] startade bolaget, men Alex har varit delaktig från första stund. Han är ovärderlig. Och att musiken är grym fullbordar samarbetet.

– Det är väldigt kul att jag har Höga Nord, det är ju det som gör mig glad.

Höga Nord startade 2013. Den 20 april samma år släpptes Pistol Disco-sjuan Bad Wisdom/Egypt. Det första materialet från Alexander och Mikael Enqvist på flera år. Duon startade i början av 2000-talet och försvann 2011.

Är den här skivan personligare än dina tidigare projekt? I jämförelse med exempelvis Pistol Disco. 

– Ja, det är det. Det vill jag påstå. Pistol Disco var också väldigt personligt, men Pistol Disco släpptes under en så konstig tid i Göteborgs musikklimat. Jag fick mest gå runt och skämmas. Ingen förstod vad vi höll på med. De kaosartade spelningar avlöste varandra och musiken var totalt missförstådd. Detta var samtidigt som Service.

– Pistol Disco blev någon avart från hela Service-falangen, påpekar Mathias. Det var ju Pistol Disco och Uran som stod för det… Ni var Urans asjobbiga lillebrorsa. Som jag minns det var det bara ni två som körde den hårda motorikkrauten.

– Jag ville bara göra dansmusik utifrån andra premisser. En gång när vi spelade så ballade en kille ur och började skrika ”Vafan e detta?”, sedan började han veva, folk försökte få honom att gå, då blev han helt galen och skulle typ mörda oss, fatta att man är så naiv att man gör musik som man tror att folk ska bli glada av, men som får folk att vilja döda en?

”Pistol Disco ligger under kategorin oklart”

Är Pistol Disco fortfarande aktiva?

– Pistol Disco ligger under kategorin oklart.

Har du fått en annan publik med Mythologen? Mindre mordisk. 

– Ingen som helst aning. Jag vet inte ens om jag har någon publik. Men tänker som sagt inte så mycket på om någon gillar det eller inte.

Alexander kommer in på Mythologens första livespelning på Folk i Göteborg. En minst sagt annorlunda upplevelse.

– Första gången som jag spelade live kom en tjej fram och frågade efter Håkan Hellström. Det var folk som tittade på mig och jag var skitnervös. Det var ändå lugnt fram till denna händelse. Hon gav sig inte, sa att hon festade med sina polare och undrade om jag inte kunde spela Håkan efter denna låt. Jag förklarade ganska lugnt och sakligt att ja spelade live och inte hade Håkan Hellström, varpå hon svarade ”Okej men kan du inte bara spela den där låten med Silvana Iman och Håkan? Den kom idag o är så jävla bra”. Jag svarade att jag inte hade den låten, då gick hon, detta var under första låten, skrattar Alexander.

– Det har på sätt och vis blivit ett särintresse att lyssna på musik, konstaterar Mathias.

Han rör om i soppgrytan och fortsätter:

– Höga Nord har blivit bra på att expandera utomlands. I Sverige är det några 100 personer som gillar det man gör. De flesta lyssnar inte aktivt på musik, inte till den den graden att man konsumerar.

– Det är viktigt för den lilla del som verkligen bryr sig, påpekar Alexander. Men jag har aldrig haft utgången att underhålla på scenen, det handlar mest om att jag gjort någonting och det har blivit så pass populärt att folk vill se det på en scen.

”Ofta slår verkligheten till och jag står öga mot öga med en massa människor som jag inte vet vilka de är”

Gillar du att spela live?

– Ja, det är kul, när det stämmer. Jag har dock lätt för att bli orolig. Ofta slår verkligheten till och jag står öga mot öga med en massa människor som jag inte vet vilka de är. På ett plan är det skitkul, samtidigt får jag ångest.

– Med Pistol Disco var det också roligt, men problemen var så många. Ljudteknikerna fattade exempelvis ingenting. Ska ingen sjunga, ska det vara så högt? Vi förstod aldrig varför något av detta var ett problem?

Är Mythologen i fas med tiden? 

– Ingen aning faktiskt. Det är omöjligt att svara på. Det verkar som att folk inte tycker att det är helt fruktansvärt. Och det känns ok. Jag har levt med albumets låtar i ett år och jag gillar samtliga.

– Det var kul när alla skrev att det inte gick att dansa till ”Gone”, återigen, jag förstod inte varför.

Jo, jag skrev det också. Och det är ju helt fel. Det går alldeles utmärkt att dansa.

– Jag har arbetat med låtarna till jag kunnat dansa till dem. Stått med ett par hörlurar. Och det blir bäst när man inte tänker på vad man gör för musik, utan bara låter det bli som det blir. Man gör någonting obehindrat.

Alexander förklarar att det är viktigt att känna individen i musiken och det gäller både de som han jobbar med och sitt eget skapande. Annars finns det ingen som berör.

”Musiken är en del av mig, låtarna blev till under en jobbig period”

Hur upplever du musiken i ett efterhandsperspektiv?

– Låtarna är bara självklara. Musiken är en del av mig, låtarna blev till under en jobbig period. Det känns inte konstigt, det är som när man växer upp. Man tar med sig vissa bitar, musiken är en del av mitt jag.

Och det är bara du som arbetat med låtarna?

– Nja, Merely gjorde en basgång. När jag flyttade tillbaka från Berlin delade jag studio med Kristina [Florell] och Victor [Sverberg] från Team Rockit. Båda är sjukligt begåvade.

– Jag sitter mest och trycker på knappar och vrider på saker tills det låter som något. Jag kan ju spela piano, typ. Då var det bra att ha någon som Kristina som kan spela alla instrument i världen. Jag kan inte det.

Albumet är i stort sett instrumentalt, undantaget några samplingar. Berätta om körerna i ”Gone”. 

– Körerna är från en thailändsk produktion och filmen heter Farbror Boonmee som minns sina tidigare liv. Körerna kommer från en begravningsscen, munkar som håller i en mässa. Det var otippat hur bra den samplingen fungerade.

– I låten ”Birdsong” hör man röster från en stam som lever under helt andra premisser än det kapitalistiska. Jag såg en dokumentärfilm med David Attenborough om dessa människor och blev helt tagen. Sången låter så strukturmässigt annorlunda från allt jag hört innan, ett helt eget perspektiv och det gillar jag som sagt. Det får mig att känna mig mindre ensam på något sätt, skrattar Alexander. Attenborough beskrev med orden Lovely litte bird song. Kristina skrev basgången som jag nämnde tidigare.

”Gone”-videon stämmer överens med ditt resonemang. Naturen har en central roll. Och produktionen är både kaosartad och lugnande. 

– Jag gillar bilder som man kan använda subversivt, de kan vara två saker samtidigt. Allt borde ha en kontrast i sig, som gör att det finns två motpoler.

Alexander berättar att han fascinerats av naturen ända sedan barndomen. Och att blommor passade perfekt till stämningen som han ville fånga.

– Det är en våldsam process när blommorna slår ut. Låten är väldigt fartfylld och jag ville göra något som kändes positivt, sedan hittade jag scener från Hacienda på YouTube. Vattnet är en abstrakt tolkning av ett dansgolv.

”Det är min relation till musik, jag snöar in, läser väldigt mycket”

Vad har Hacienda betytt för dig? Hör vissa influenser på skivan. 

– Jag var mer eller mindre besatt av hela Factory Records, Manchesterscenen betydde mycket, det pågick 4-5 år. Det är min relation till musik, jag snöar in, läser väldigt mycket. Det ena utvecklas till det andra. Throbbing Gristle till Suicide, Spacemen 3, Joy Division, Martin Hannett och Peter Seville.

Det är uppenbart att Alexander har stora delar av musikhistorien nära till hands. Pressbilden speglar tiden innan.

Avslutningsvis. Berätta om pressbilden.

– Det är mitt skolfoto från sjuan. Mathias behövde en pressbild, jag gillar inte att bli fotad, hade ingen bra idé, men så slog det mig att jag kunde använda denna. Bilden är tagen precis innan jag började upptäcka musik. Lyssnade inte så mycket på musik, förstod inte musik, men tittade väldigt mycket på film. Lyssnade visserligen en hel del på Michael Jackson, vilket jag fortfarande gör.

Det ska bli spännande att följa Mythologens utveckling. I fas eller kollision med samtiden.

Skotska etiketten Fuzzkill Records – baserad i Glasgow – är mästare på att hitta oetablerade band och artister. Bland utgåvorna samsas både samlingar och regelrätta studioreleaser. Alltid med fingertoppskänsla.

Bredden är imponerande och nyligen släpptes tredje delen i serien Now 666: That’s What I Call Music. Fullmatad med DIY-låtar som får hjärnan att koka över. Idag är det som bekant Alla Hjärtans Dag och därför passar HYMN på att tipsa om bolagets samlingsserie Under The Cover, där etikettens egna favoritartister tolkar kärlekslåtar från förr.

Andra utgåvan:

Kan även rekommendera Fuzzkill Records senaste bandsläpp, popfuzziga Shredd, som bjuder på snygga gitarrer och medryckande tuggummimelodier. Bandets aktuella EP Everytime We Meet I Want To Die är ett av årets hittills finaste släpp.

Foto: Samuel Isaksson

Göteborgsbaserade Elina Ryd har en aura som påminner om Marissa Nadler. Båda fångar en beslöjad känsla – musiken och rösten svävar fritt – där ljudbilden omfamnar, griper tag och vaggar in lyssnaren i ett stilla lugn. På fredag släpps Elinas solodebut Falla. Utgiven på eget bolag.

Elinas popuniversum kan liknas vid en drömsk frizon, obunden av tid och rum, befriad från samtidens trender och skiftningar. Aktuella singeln ”Dagar” rör sig fritt mellan samtid och dåtid, sången är sval och ljudbilden präglas av stämningsfulla och vackra pianotoner. Texten är nostalgisk, formad av en speciell dag som tillhör det förflutna. Minnet är starkt, men samtidigt smärtsamt. Alla dagar är förgängliga. Musiken påminner om orkestrerad folkpop.

I övermorgon släpps Elinas svenskspråkiga solodebut; musikkarriären har dock pågått länge och inkluderar en mängd samarbeten och bandkonstellationer. Bland projekten hittas Midnattsorkestern, Blue Naná, Red Hot Mamas och Secnec. En imponerande lista, som ger bilden av en ständigt skapande person. Sömnbrist borde vara ett problem.

Och förutom att spela i band har Elina en gedigen utbildning, som bland annat består av musikvetenskap på GU, en 3-årig musikerutbildning på Artisten och jazzstudier på Fridhems folkhögskola.

Elina påpekar att möten, tidigare erfarenheter och vunna kunskaper har gjort solodebuten möjlig. Och nu har hon landat i sig själv, format sitt eget uttryck och på så sätt blivit en självständig artist.

”Jag har alltid haft mycket idéer, men det är först nu som bitarna fallit på plats”

– Jag har alltid haft mycket idéer, men det är först nu som bitarna fallit på plats. Vissa texter har funnits med länge… Nu har de tagit form, fått en bra plats, ett sammanhang. De flesta låtarna är emellertid nyskrivna och har kommit till vid pianot.

Vad beror denna nyfunna säkerhet på?

– Jag måste inte låtsas, det har blivit naturligt att uttrycka sig från själen och hjärtat. Det låter klyschigt, skrattar Elina. Men sant. Sedan är jag mer säker, har mognat.  Jag vågar släppa loss mer, ta chanser. Det finns inte lika mycket som håller mig tillbaka längre.

Vi sitter på ett café nära Domkyrkan i centrala Göteborg. Klockan har passerat fem på eftermiddagen och det är förvånansvärt tomt i lokalen.

– Det är skönt att ha hittat sin stomme och nu planerar jag redan framåt. Målet är att köra på denna linje som artist. Att släppa musik i mitt eget namn.

Foto: Samuel Isaksson

Förutom att ha en gedigen utbildning och lång vana av att spela i band, sträcker sig musikintresset långt tillbaka i tiden.

– Sången har funnits med i hela mitt liv, ända sedan barndomen. Jag har alltid sjungit.

Och musikintresset finns inom släkten; Elinas morfar Sven Geys var exempelvis en uppmärksammad swinggitarrist. Dessvärre hann de aldrig träffas, men hon lyssnade regelbundet på hans kassettinspelningar som barn. Han dog ung i ett finskt fängelse. Elinas bild präglades av nämnda kassett och olika tidningsurklipp.

”Jag var den av syskonen som lyssnade mest på det där bandet och jag gillade det verkligen”

– Han var verkligen otroligt virtuos och omtalad som ett musikgeni. Jag var den av syskonen som lyssnade mest på det där bandet och jag gillade det verkligen. Jag tyckte det var häftigt att det var min morfar som spelade och jag fantiserade och drömde om hur det skulle ha varit att musicera tillsammans med honom… Kanske var det på grund av just honom som jag fick upp ögonen för jazzen och faktiskt valde att förkovra mig inom den traditionen i några år.

Elinas syster Elise Ryd är också musiker och spelar i framgångsrika rock/metal-bandet Amaranthe.

Är jazzen en genre som du identifierar dig med? Det verkar finnas många olika intressen i din familj. 

– Jag identifierar mig egentligen inte alls med jazzen som genre, i alla fall inte nu längre.

Andra influenser?

–  Mitt uttryck är detsamma även om jag influeras av olika saker. Oftast förvandlas influenserna, stöps om och blir mitt eget. Men jag lyssnar ganska mycket på andras musik, det har jag alltid gjort. Det är inspirerande.

– Jag älskar Leonard Cohen. Hans musik gör mig otroligt lugn. Men det blir allt från klassisk musik, Satie, Maria Callas och Chopin, till Ennio Morricones western-inspirerade filmmusik. Satie och Callas är nog mer sånt som inspirerat genom livet. I tonåren var jag ett stort Nirvana-fan och Kurt Cobains sångsätt inspirerade mycket. Det har även blivit en hel del progg som Nationalteatern och John Holm. Och jag får inte glömma Pugh Rogefeldt.

Elina tipsar även om en video med Clara Rockmore. Främst ihågkommen för att ha populariserat theremin, som är ett av musikhistoriens äldsta elektroniska instrument.

Foto: Samuel Isaksson

Även om Elina satsar helhjärtat på solokarriären står hon inte ensam. Bandmedlemmarna finns kvar och samarbetet med Matti Ollikainen från Franska Trion har fördjupats ytterligare. Tillsammans utgör de nämnda synthduon Secnec – debuten Figs släpptes förra året – och han är sedan tidigare en del av Elinas band. Hon formgav dessutom Franska Trions senaste skiva Som ett spjut genom dagarna från 2015.

– Matti är en fantastisk musiker, han är inspirerande och följsam. Otroligt begåvad, han kan snappa upp själen i musiken. Och han är en sjukt bra pianist och han förstår vad jag vill uppnå med min musik.

Enligt Elina strävar hon efter en ljudbild som är ”rå som naturen”. Hon vill att musiken ska kännas okonstlad och opolerad, men det finns inget ändamål med att låta smutsig eller medvetet lo-fi. Det ska komma naturligt. Mattis piano och synth sätter sin prägel på stora delar av albumet.

– Jag vill inte att folk ska få en känsla av manér, poängterar Elina.

Matti är personen som presenterade Elina för storproducenten Mattias Glavå (arbetat tillsammans med Broder Daniel, Håkan Hellström och Anna Järvinen). Elina står för produktionen, medan Glavå har mixat och mastrat skivan. Enligt en intervju i ETC har han gjort ”den vacker”.

”Matti fick en vision om att han skulle kunna få till det där varma, stora ljudet som jag ville åt”

– Matti fick en vision om att han skulle kunna få till det där varma, stora ljudet som jag ville åt. Och det fick han verkligen. Att ljudet blir bra och tydligt är ju helt avgörande för den här typen av produktion som bygger så mycket på små fina nyanser, därför är jag så glad över att Matti kom att tänka på Mattias Glavå och hans studio.

Hur gick det till när låtarna spelades in?

– Vi spelade in live, en eller två tagningar per låt. Det gick väldigt smidigt och fort.

Det är mycket stråkar på skivan.

– Jag har arrangerat väldigt mycket stråkar, gör en massa arrangemang till körer. Främst inspireras jag av hur stråkar låter på skivor med sång. Jag tänker bland annat på Billie Holidays Lady In Satin. Även Frank Sinatra… Och Björk är ett modernt exempel.

Elina poängterar vikten av kunskap när det kommer till att arrangera stråkpartier. Det kräver stort tålamod och tar lång tid. Utan sina studier hade det förmodligen varit omöjligt att genomföra.

Har du lätt för att ta redigera och skala bort inspelat material?

– Ja, det har jag. Det är faktiskt jätteskönt att ta bort, det gör ingenting om det tagit två veckor eller mer… Jag lärde mig ju någonting på det. Om det inte passar så är det inte mer än så. Å andra sidan kan jag vara extremt velig, men när jag väl bestämt mig finns det ingen återvändo.

Hör du hemma i dagens popklimat? Du har nämnt både Billie Holiday och Kurt Cobain som inspirationskällor. Legendariska sångare från olika tidsepoker.

– Jag har faktiskt tänkt lite på det. Det finns en progg-anda just nu, som påminner 60- och 70-talets musiktraditioner. Organiskt, akustiskt… Någon slags äkthet. På så sätt ligger skivan i tiden. Samtidigt vill jag påstå att den är ganska unik. Det är svårt att säga vad det är för genre och atmosfären är tidlös.

”Att vara mitt uppe i en känsla blockerar bara, då blir jag låst”

Berätta om texterna. Jag får en poetisk känsla.

– Mycket bygger på minnen, men minnena får inte vara för starka. Jag måste komma ifrån dem för att kunna tänka klart, ha lite distans. Att vara mitt uppe i en känsla blockerar bara, då blir jag låst. Men känslan måste vara inom räckhåll..

Elina berättar att texterna är den svåra biten. Musiken går att locka fram, men en text som inte kommer naturligt kräver att hon backar några steg, för att återkomma vid ett senare tillfälle. Då har idén mognat.

– När inspirationen väl kommer, så kommer processen som ett rinnande vatten. Processen innan kan vara jättelång, det är lite nyckfullt på något sätt. Texterna blir till under speciella förhållanden.

– Texterna är oresonliga och utgår alltid från mig. De är personliga, som ett personligt samtal. Öppna och minimalistiska. Jag hoppas att man kan känna igen sig, sin egen livserfarenhet, sina drömmar. Det mesta kretsar kring kärlek, sorg och längtan.

Det är med andra ord inga nya frågor som ventileras på Elinas solodebut, men det är inget som eftersträvas.

– I grunden handlar det om att fånga en poetisk känsla. Jag skulle inte prata som jag sjunger, de är anpassade efter musiken. Lite diktformat.

När känner du dig som mest inspirerad att skapa och skriva musik?

– Idag är perfekt, jag älskar snö, säger Elina och tittar ut genom fönstret.

Snön faller mjukt, vilket ger en inbäddande och harmonisk känsla. Det är inte ofta Göteborgsvädret tillåter denna typ av nederbörd – oftast handlar det om snöblandat regn i sidled. En envis vädermotståndare som gör allt för att sätta stopp för alla uteaktiviteter.

– Det är den här årstiden som passar mig bäst. Det är mörkt och småkyligt. Den här stämningen är prefekt för att skapa.

Elina berättar att hon bor i ett landshövdingehus i Majorna. På andra sidan gatan ligger ett omtalat franskt bageri. En vy som skapar bilder.

– Bageriet har en skylt som är väldigt gammaldags, med sordin. Och träden kastar långa skuggor över fasaden… Just det här fönstret är väldigt inspirerande.

Foto: Francesca Woodman, självporträtt 1978

Elina har som nämnts gjort omslaget till Franska Trions senaste album, vilket avslöjar att grafisk design – måleriet har varit en del i hennes kreativa utveckling – är ett betydande intresse. Hon nämner bland annat den kanadensiska fotografen Fransesca Woodman som en stor inspirationskälla. Främst känd för sina svartvita självporträtt och foton på andra kvinnor.

”Jag ville frångå en naturlig rörelse, en pose utan att det känns poserande”

Hur tänker du kring skivomslaget?

– Jag ville fånga en naturlig rörelse, en pose utan att det känns poserande. Det ser nästan ut som att jag dirigerar.

Rörelsen kom till av en slump och fångar en spontan rörelse i stunden. Raka motsatsen till arrangerad.

– Det finns ett uttryck i bilden, det tycker jag är viktigt. Att fotografera någon som rör sig är ju ett bra sätt/hjälpmedel att hitta nya spännande kroppsställningar och bildkompositioner. De kan ju bli precis hur som helst egentligen.

Av andra artisters skivomslag passar Elina på att lyfta fram Ulf Dagebys En dag på sjön från 1983. En skolliknande teckning på en ö mitt ute i havet. Solen skiner med full kraft.

– Jag blir så sjukt glad av det! Och minns det från min barndom. Och sedan Patti Smiths Horses. Ett rent, snyggt och coolt foto på en grym artist.

Du har valt att göra det mesta på egen hand. Hur kommer det sig att du släpper albumet utan skivbolag?

– Skivbolag vill ju gärna lägga sig i och påverka. Och de vill främst tjäna pengar. Känner många som är missnöjda med sina kontrakt, men de är fast. Jag vill ha full kontroll. Det kan dock vara grymt att ha ett skivbolag om de satsar.

– Nu får jag bestämma allt själv och jag äger rättigheterna. Det är smidigt att vara sin egen. Har inte heller haft lust att leta skivbolag.

Vad händer framöver?

– Jag vill komma ut och spela. Det är en lustfylld grej, men även lite nervöst…

På fredag är det releasefest på Bengans i Göteborg och jag är övertygad om att Elina står framför en hängiven och beundrande publik.

Nystartade skivbolaget Stoscha – drivs av Anna Hjalmarsson och Kristina Sundin – har på kort tid blivit ett namn att räkna med. Uppmärksamheten är välförtjänt och ger mindre aktörer chansen att synas.

Från utgångspunkten Malmö/Frankfurt, drivna av idén att uppmärksamma oetablerade, experimentella och elektroniska favoriter, är framtidsutsikterna goda. initiativtagarna har alla förutsättningar att lyckas. Och de behövs i ett alltmer urvattnat klimat.

Stoscha presenterade sig för omvärlden via samlingen Dille, där 7 spännande namn – däribland Quiltland, HAJ300 och Geocities – fick lyssnarna att genast börja längta efter mer. Anna och Kristina lovar att det kommer fler släpp.

En aptitretare kom dock redan för några dagar sedan genom en mix signerad Eel Burn aka Wilted Woman (ett namn som återfinns på nämnda samling). Berlinbaserade Eel Burn har släppt experimentell elektronika sedan 2014 – i slutet av förra året kom den digitala releasen Buy Me Sax.

Ovanstående mix öppnar starkt genom franska Mathématiques Modernes och deras blytunga ”Rough Disco” från 80-talets början. Missa inte. Nu är det hög tid att bekanta sig med ett av Sveriges mest intressanta skivbolag.

Berätta om bakgrunden till skivbolaget/nätverket och hur ni känner varandra.

Anna:– Vi känner varandra sedan länge. Idén till bolaget startade typ så här för mig: Kristina frågade “Ska vi inte ta och starta ett bolag?”. Jag sa såklart ja!

Kristina:– <3

Vad har ni själva för bakgrund? Och hur har ni använt bakgrunden för att forma Stoscha?

Anna:– Jag är väl lite av en multitasker som ibland producerar och skriver musik, spelar skivor lite då och då, medverkar i teater/performances när tillfälle ges, samt jobbar som forskare inom biologi. Under de senaste åren har jag utvecklat ett soloprojekt under titeln Annawooh där jag kombinerar ambient/experimentell musik med mer beatorientead popmusik (totalt genre-kaos med andra ord). Jag antar att min egen spretighet återspeglas i Stoschas stil, eller avsaknad därav.

”Ja, genre-kaos är ett rätt bra ord för att beskriva vad vi gör och hur saker hänt”

Kristina:– Ja, genre-kaos är ett rätt bra ord för att beskriva vad vi gör och hur saker hänt.

Har ni planerat skivbolaget länge?

Anna:– Sedan cirka ett år, det har fått växa fram i lugn och ro.

Hur kommer det sig att ni valde att presentera bolaget via en samling?

Kristina:– Det kändes helt enkelt som en bra start för oss. Samlingen gav oss en möjlighet att binda samman flera artister som vi tycker om och som gör saker som på ett eller annat sätt funkar med vår tanke om vad Stoscha vill, omfamna experimentella metoder och våga ta risker som kan leda till vackra resultat.

Quiltland-låten ”Love” har fått de flesta på fall. Hur gick det till när ni valde artister och låtar till samlingen?

Kristina:– Vi letar efter musik som får oss att känna två saker på samma gång, att det här är helt fantastiskt och genialt och samtidigt va fan är det här? Dille är inget undantag, och är kanske därför också ganska varierad. Dille är tänkt som en fragmenterad berättelse, som många snapshots av saker som får livet att bli lite roligare och lite bättre. All musik på samlingen är musik vi älskar och som får oss att tänka och dansa på samma gång.

”Jag tycker dock att det finns ganska många labels som har ett outtalat kill-fokus, utan att de får frågan varför de främst satsar på manliga artister”

Tidigare projekt som Drömfakulteten och Fanpage bär tydliga drag av feminism. Och detsamma gäller Stoscha. Går det att se något ljus i tunneln, att klimatet förändras på allvar?

Anna:– Jag tycker inte att jag är i en position att tala så mycket om feminism eller situationen/utvecklingen i scenen, jag vill bara göra min grej. Jag tycker dock att det finns ganska många labels som har ett outtalat kill-fokus, utan att de får frågan varför de främst satsar på manliga artister.

Kristina:– Ja, så är det verkligen. Jag har varit med i Drömfakulteten, vilket har varit väldigt bra för mig på ett personligt plan. Det fyller en viktig funktion just nu och jag har upplevt att det är många som är i behov av separatistiska platser för att kunna få utvecklas. Men om klimatet förändras på allvar? Hos mig råder väl tyvärr en mindre politisk depression för tillfället. Stoscha, Drömfakulteten och Fanpage har varit sätt att stå emot och slå tillbaka. Det har behövts och lär behövas ett tag till. Så all kredd till Drömfakulteten, Tlön här i Malmö, Sister, Cherish Label med flera som gör saker på andra sätt och vill förändra.

Har ni några egna favoritetiketter?

Kristina:– Haha, många! Alien Jams, Glacial Industries, käfTen, Stray Landings, XKatedral, Creamcake, Ectotherm, Halcyon Veil, iDEAL, Danse Noire, NON, Posh Isolation, och så vidare. Med det sagt är vi nog båda fanatiska SoundCloud-lyssnare som letar runt bland musik utan att fokusera så mycket på labels.

Anna:– Jag är ett fan av exempelvis Technorama, SVEK, Tête Records, 1080p, MMODEMM, UFO Station Recordings, New Kanada, Warp, L.I.E.S. Tror Kristina är mer SC-fanatisk än jag, haha.

Vad händer framöver?

Anna:– Vi kommer att släppa flera samlingar, samt göra solosläpp. Vi publicerar dessutom en serie med DJ/live sets på SoundCloud.

Jens Lekman – en av Göteborgs främsta skildrare – fortsätter sin vandring längs hemstadens gator. I form av 10 låtar, pendlandes mellan discofierade popsånger och sparsmakade ballader, framträder Kortedala-sonens nya album Life Will See You Now. En varierad skiva som imponerar.

Förstasingeln ”What’s That Perfume That You Wear?” sätter hela kroppen i gungning och Ralph MacDonald-samplingen ”The Path” gör det nästan omöjligt att uppfatta textens vemodiga och dystra karaktär. Lekman stötte dock på patrull; vid en pressträff avfärdade flera franska journalister albumet som alltför positivt och avbokade sina intervjuer med svensken. Paris visade sig från sin sämsta sida.

– Jag blev väldigt förvånad när jag fick höra detta, jag hade ju skrivit riktigt mörka låtar. Förstod ingenting.

Efteråt gick det upp för Lekman att ljudbilden påverkade mer än han trodde. Ljudbildens positiva stämning dolde texternas mörka och dova karaktär. Ett mörker som bland annat präglades av de svåra åren efter förra albumet I Know What Love Isn’t från 2012. En skiva som floppade, men som fått nytt liv de senaste åren.

”När jag spelade live, så ville alla höra de gamla låtarna, inte de nya”

– När jag spelade live, så ville alla höra de gamla låtarna, inte de nya. Det var knäckande. Halvtomma lokaler förbättrade inte självförtroendet. Jag mådde riktigt dåligt.

– Kulmen inträffade när jag fick ett samtal från mitt skivbolag. De berättade att det fanns en massa skivor som de inte blev av med och jag fick gärna hämta dem. Det slutade med att jag slängde alla på soptippen. Ett lågvattenmärke i karriären. Det har dock visat sig att I Know What Love Isn’t fått en allt större publik och nu är det många som sjunger med i dessa texter också.

Låtskrivandet blev också lidande av alla negativa tankar. Men på sätt och vis utvecklades skrivandet till ett slags terapihjälpmedel – en möjlighet att utmana sig själv och hitta tillbaka till glädjen.

– Jag försökte skriva ut mig själv ur låtarna, men ingen i min omgivning tyckte att det blev bra. Det fattades något. Och nu har jag försökt skriva mer konkreta berättelser, där olika karaktärer ges mer plats än vanligt. Mycket av fragmenten och låtarna finns kvar sedan Postcards.

Foto: Anna Rosén

Postcards-projektet blev en vändning. 2015 bestämde sig Lekman för att skriva en låt i veckan, det skulle gå snabbt, och sedan skulle materialet släppas. Målsättningen var att skapa musik på ett okonstlat sätt. Det hade blivit för många måsten.

– Det var folk som sa till mig ”gör inte så, det kommer att förstöra din karriär, du kommer att förlora ditt momentum”. De sa åt mig att vara smart. Jag ville bara komma tillbaka till tiden innan allt blev komplicerat, när jag kunde släppa en låt utan att någon bestämde om formatet. Till en början gick det inte alls bra, men jag kom igång och det flöt på bra.

”Projektet lärde mig också att släppa kontrollbehovet”

– Projektet lärde mig också att släppa kontrollbehovet. Det gick inte att göra allt perfekt på kort tid och vissa låtar blev inte särskilt bra. Det kan jag erkänna, småler Lekman. Men det gjorde ingenting. Men två av låtarna är med på skivan.

En av mina favoriter från Postcards-inspelningarna är ”Postcard # 6”. Det är med andra ord fullt möjligt att skapa stor popmusik på bara en vecka.

2017 är dock året som Lekman återvänder till de stora scenerna (med ett regelrätt studioalbum). Life Will See You Now har mer eller mindre hyllats av en enig kritikerkår och The Guardian satte tonen med beskrivningen ”mordant but joyous indiepop”. En formulering som ligger i linje med Lekmans egen beskrivning.

– Jag tycker att det är viktigt att mina låtar innehåller någon form av hopp, det får inte bara bli ångest. När jag försökte skriva ut mig själv var tanken att jag bara skulle skriva ur ett maskulint perspektiv, tidigare har jag mest skrivit om kvinnor, men det blev bara mörka och hopplösa låtar. Idén skrotades. Det måste finnas en positiv stämning också.

Lekmans utgångspunkt har fungerat sedan starten i början av 2000-talet och nya skivan utgör inget undantag.

Öppningslåten ”To Know Your Mission” och avslutande ”Dandelion Seed” präglas av varma färger, grundtonen är romantisk och nostalgisk, där Lekman guidar lyssnaren genom sitt karakteristika berättande. Göteborg står i fokus, livskriser avhandlas och enskilda personer – aldrig med namn – tillåts att ta mer plats än vanligt. Kortedalasonens fjärde album – det första på fem år – är både bekant och stöpt i en ny form. Lekman fortsätter att vara sig själv, men samtidigt har han utvecklats.

Flera av låtarna kan karakteriseras som Göteborgsskildringar. Ett återkommande tema i dina texter. 

– Ja, jag gillar idén om att göra samma sak för Göteborg som andra artister gör för exempelvis gator i Paris och New York. Att min hemstad också får ett romantiskt skimmer.

”Det var Frida Hyvönen som fick mig att skriva på det sättet”

– Det var Frida Hyvönen som fick mig att skriva på det sättet. Hon fick det att låta så självklart att inflika svenska platser i engelsk text. Från början översatte jag platser, men det blir inte alls lika effektfullt.

Lekman berättar att flera fans har besökt de platser som han sjunger om.

– Jag har fått massor av mail där personer har följt mina fotspår. Det är många som säger att de hade en lite annorlunda bild av exempelvis Kortedala torg, säger Lekman och får något barnsligt i ögonen.

På tal om ålder och åldrande, så ger både titeln och flera av låtarna en mognare attityd än innan. Och Lekman beskriver mycket riktigt albumet som existentiellt.

Foto: Anna Rosén

Duetten ”Hotwire The Ferris Wheel” – färgad av stråkar och elektroniska impulser – är en av höjdpunkterna på Lekmans nya album. Gästsångerskan Tracey Thorn, men en röst som låter distanserad utan att bli nonchalant, känns fullständigt logisk som duettpartner. Och de har stött på varandra tidigare.

På Thorns singel ”Oh The Divorces” från 2010 omnämnds Lekman och han hyllas för sitt personliga språk och uttrycksätt. Lekman besvarade hyllningen på sitt förra soloalbum I Know What Love Isn’t  (de har även spelat in en cover på The Magnetic Fields-låten ”Yeah Oh Yeah”).

Berätta om din relation till Tracey Thorn.

– Jag älskar hennes röst och blev helt tagen av Everything But The Girls ”Missing”. Den är så bra, men det var inte helt korrekt att lyssna på dem i mina 90-talskretsar. Inte tillräckligt mycket indie. Den är fortfarande riktigt bra. Då visste jag inte att det var samma sångerska som i Marine Girls, det fick jag reda på senare.

Jag minns själv 90-talet och hur snäv indie-scenen kunde vara. Idag är det fullt möjligt att sampla och tolka det mesta.

– Vi träffades genom Rough Trade-grundaren Geoff Travis när jag gjorde en hyllningsskiva till Arthur Russell. Jag har försökt att få henne att sjunga på en av mina låtar, men det har inte funnits tid. Nu gick det att lösa. Hon är verkligen en av mina största inspirationskällor.

På följdfrågan om han känner sig hemma i den brittiska poptraditionen, svarar Lekman att han till en början mest lyssnade på amerikanska band och artister. Han har förmodligen hört jämförelsen med Jonathan Richman otaliga gånger – avbryter frågan innan jag ens format orden. Lekman kommer in på Nirvana och i synnerhet Kurt Cobain.

– Kurt Cobain var bra på att lyfta fram mindre och oetablerade band, inte minst Marine Girls.

”Men jag kände att han höll på att förstöra låtarna, där kan man inte ha en trombon och så vidare”

Det finns en tydlig discokänsla på flera av de nya låtarna. Inte Arthur-disco, mer traditionell disco. Hur stort inflytande har producenten Ewan Pearson haft på utvecklingen? 

– Jag hade ljudbilden ganska klar innan, förklarar Lekman. Men jag lärde mig mycket genom att bara samarbeta, att dämpa kontrollbehovet. Fick helt enkelt lära mig att släppa kontrollen på samma sätt som vid Postcards. Men jag kände hela tiden att han höll på att förstöra låtarna, där kan man inte ha en trombon och så vidare. Jag höll tillbaka och jag är väldigt nöjd med resultatet.

Är detta första gången som du använder dig av en producent?

– Nja, jag har försökt tidigare, men det blev inte bra, skrattar Lekman.

Och på denna punkt har vi ytterligare en koppling till Thorn. Pearson har nämligen producerat Thorns tre senaste soloalbum. Och visst har Lekman tangerat dansanta och elektronisk tongångar flera gånger innan. Allt är bara luftigare på denna skiva.

Omslaget är skapat av Klara Wiksten. En författare och serietecknare som bland annat vunnit Lavapriset. Wiksten fick priset för att hon ”låter läsaren hamna just där och då i det pågående stora och lilla, i det vackra och skitjobbiga. Personerna är porträtterade med en rättframhet och ärlighet som få berättare lyckas återge i synnerhet när den granskar sig själv och andra med samma lupp”. Boken det handlar om är Hjärnan Darrar och att finna kopplingar till Jens är inte särskilt svårt.

”Den ligger väldigt långt ifrån mina tidigare omslag och jag ville göra något nytt”

Hur gick tankarna om skivomslaget?

– Den ligger väldigt långt ifrån mina tidigare omslag och jag ville göra något nytt. Tidigare skivor har varit väldigt designade. Nu får jag en känsla av Dinosaur Jr. eller liknande. Det är mer lekfullt.

– Jag känner Klara sedan tidigare och gillar verkligen hennes illustrationer, speciellt serieboken Hjärnan Darrar. Jag var dock väldigt osäker och frågade personer i min omgivning om vad de tyckte. De flesta tyckte att det var en dålig idé och det gjorde mig än mer övertygad om att detta var rätt väg att gå. I grunden vill jag fånga ett mänskligt ansikte på låtarna.

– På baksidan av skivan har hon gjort ett individuellt porträtt för varje sång.

Vad  händer framöver?

– Jag åker på turné med mitt nya band och först blir det USA. Därefter väntar Europa.

Jens Lekman utmanar sig själv med stort mod och ger sig i kast med sina egna rädslor. Han visar sig svag, står rakryggad och fortsätter att leverera fantastiska och egensinniga poplåtar långt efter debutåren. Lekman, du behövs i en strömlinjeformad popvärld. Du är en äventyrlig popkonstnär.

* Och framöver kommer vi att kunna dofta som Lekman. I skrivande stund lanseras nämligen parfymen som nämns i singeln ”Where’s That Perfume That You Wear?” Döpt till The Perfume That You Wore.

Exil-alingsåsaren Peter ”Peno” Nordenström är en av Göteborgs främsta klubbarrangörer. Han syns regelbundet på Pustervik – emellanåt bakom skivspelarna – upptagen med att arrangera fredagsklubben Instant. Ett arbete som han delar med Elin Hedman. Vid sidan om klubben driver han skivbolaget Adore Music. Etiketten är aktuell med Maybe Canadas nya singel ”Ruined Hearts”.

Jag uppfattar Peter som ambitiös, noggrann och riskminimerande. Tänker att dessa egenskaper har hjälpt honom under åren som skivbolagsägare.

”Jag försöker att hålla ordning på saker och ting så att det inte krånglar till sig för andra”

– Jag försöker hålla ordning på saker och ting så att det inte krånglar till sig för andra. Hoppas ju att det är så, men vem vet, folk kanske städer upp bakom ryggen på mig utan att säga något, skrattar Peter.

Adore Music har funnits i över 10 år, han sköter det mesta själv och etiketten passerade nyligen 50 unika pressningar. Branschen har genomgått stora förändringar sedan 2005, men bolaget har fortsatt att producera skivsläpp år efter år. Och bland releaserna hittas Easy October, Dundertåget och Kristofer Åström. Samtliga har på ett eller annat sätt satt skivbolaget på kartan.

När jag frågar Peter om/hur han ska uppmärksamma milstolpen 50 releaser blir svaret: ”Jag får väl fira med en flaska bubbel ihop med min fru som  låter mig hålla på med detta”. I den mindre skalan, när inkomsten är begränsad och det privata och affärsmässiga tenderar att smälta samman, är tiden begränsad. Addera rollen som småbarnsförälder. Det är inte konstigt att Peter måste planera.

– Jag försöker ha disciplin att jobba effektivt på dagarna och vara med familjen på kvällarna, sedan att driva klubb gör ju att man är borta hela helgdagar så jag och frun är lediga ifrån jobb på måndagar och barnen är lediga från dagis. På så sätt får vi en bonusdag tillsammans.

Personligen kan jag känna dåligt samvete när musiken tar upp allt för mycket av vardagen – en känsla som Peter känner igen sig i. Allt för ofta, ett kort svar som inte behöver utvecklas. Det är dock tur att det finns eldsjälar som Peter. Världen vore gråare annars.

Dags att vända blicken mot skivbolaget. Ett bolag med många beundrare.

”Det började 2005 då jag under en semester bestämde mig för att förverkliga en idé jag haft länge”

Berätta om bakgrunden till Adore Music.

– Det började 2005 då jag under en semester bestämde mig för att förverkliga en idé jag haft länge. Under 90- och 00-talet släppte jag flera album, med olika band, på olika skivbolag, men det blev inte som planerat, så nu ville jag hjälpa andra att få ut sina skivor och ge dem det jag aldrig fick, skrattar Peter.

Tog det lång tid innan bitarna föll på plats, eller hade du det mesta under kontroll från första början?

– Det tog ungefär sex månader från att jag bestämde mig för att starta skivbolaget till att min första skiva fanns ute. Blev grundlurad av tryckeriet som gav mig en prislista som inte var ifrån denna värld, har sett prislistor som de gett till andra som var 75% billigare, så dem gjorde man inget mer hos och de gick i konkurs efter ett tag.

– Lärde mig även att göra promo i och med första skivan och jag ordnade även distribution för bolaget. Jag fick även en massa tips och råd från andra indiebolag, bland annat Novoton och Adrian Recordings, om hur jag skulle gå tillväga. Skulle gissa på att det tog runt 2-3 år innan jag hade alla bitar på plats med bra tryckeri, distro, kontaktnät med mera.

Finns det några släpp som betyder extra mycket?

– Alla släpp är ju lika viktiga för mig, men några har gått bättre än andra. Men en dröm var såklart att få ge ut en dubbelvinyl med Strebers som var lite utav förebilder när man själv var tonåring och spelade punk i skolan. Eller Dundertågets sista singel med Strängen [Robert Dahlqvist], som man lyssnat mycket på sedan The Hellacopters… Vilken gitarrist, konstaterar Peter med eftertryck.

Peter framhäver även möjligheten att få ge ut Kristofer Åströms sex första skivor på vinyl, samt turen att få släppa och hjälpa isländska Árstíðir och på så sätt ge dem en extra skjuts i Sverige. För bolaget i sig blev Killerschaps självbetitlade skiva från 2007 en karriärsmässig framgång, vilket gjorde att skivbolaget tog fart på allvar. I samma veva startades sidobolaget Knievel Records med Henrik Nyström/West Coast Recordings (släppte krautbandet Torpedo som lyfte bolaget ännu mer).

Foto: Samuel Isaksson

Det är dock hög tid att återvända till Robert ”Strängen” Dahlqvist – en gudabenådad gitarrist – som tragiskt miste livet tidigare i år. Endast 40 år gammal. Peter miste en nära vän.

”Låtarna blev det sista som kom under namnet Dundertåget”

– Jag och Strängen blev presenterade för varandra genom Nikke Ström på Pustervik då Strängen var utan skivbolag och hade material som han ville få ut. Det tog ungefär 10 minuter så hade jag en demo på två låtar i mailkorgen och efter 20 minuter ringde han och frågade om jag hade lyssnat än, minns Peter med ett leende. Låtarna spelades in efter några veckor av Björn Olsson och blev i mitt tycke väldigt fina och släpptes på vinyl. Låtarna blev det sista som kom under namnet Dundertåget.

– Det finns nog demos för att kunna släppa ett album med honom om jag skulle få lust. Han skickade ofta inspelningar han gjort med telefonen eller i replokalen för att fråga vad jag tyckte om det.

Under tiden som Strängen bodde i Göteborg träffades de en hel del, men efter flytten till Uddevalla, vidare till Stockholm, blev umgänget mer sporadiskt. De pratade ändå mycket via telefon.

– Han blev en väldigt fin vän och så himla tråkigt att han numera inte finns bland oss.

Utifrån ovanstående beskrivning är det uppenbart att Peter får en nära relation till sina band och artister.

– Jag jobbar väldigt tätt ihop med mina band och blir oftast väldigt god vän med dem, ungefär som en extra bandmedlem. Det finns ju perioder så man har mer kontakt med bandet än med sin familj.

– Jag lärde mig mycket av min fotbollstränare om hur viktigt det är att jobba ihop som ett lag, att man aldrig är bättre än den sämsta länken, men att det samtidigt ska vara väldigt roligt. Ingen vill ju vara sämst i ett lag så vi kämpade på väldigt hårt, men hade samtidigt väldigt kul. Har nog honom att tacka för mycket angående hur jag tänker med bolaget… Så jag vill passa på att tacka Kjell Nilsson i Holmalunds IF här och nu.

Hur letar du reda på banden som du släpper?

– Det är väldigt olika hur jag kommer i kontakt med banden, ibland letar jag, ibland kommer det bara över mig genom att banden hör av sig eller att vänner kopplar ihop mig med artister.

Peter berättar att han kom i kontakt med Easy October genom att Kristoffer Hedberg arrangerade en konsert med Jonas Schwartz i Alingsås (Easy Octobers skiva Things We Said Yesterday blev bolagets första release i Tyskland).

– Jag tog tåget dit för att lyssna och sälja lite skivor. Kristoffer hade lovat att köra hem oss till Göteborg efteråt och spelade då upp låten ”Rocket Man”, och om man lyssnar på den så förstår man ju att jag var tvungen att jobba med detta band.

Har du alltid haft motivation att hålla på under de 11 år som bolaget funnits?

– Bestämde mig tidigt att köra på 5 år i taget och då tar jag mig en rejäl funderare på vad som är kul och vad som är jobbigt. Hittills har alltid det roliga vägt över och då har jag fortsatt. Det fanns dock en period för 3-4 år sedan som jag höll på att gå in i väggen och fick magkatarr, bestämde mig för att ta det lite lugnt med skivsläppen, men det blev ändå sex släpp det året, småler Peter. Det är ju så kul med musik.

Är det svårare eller lättare att hitta nya tillskott idag? Får en känsla av att aktörerna är fler, men att banden och artisterna har följt samma kurva.

– Det är en djungel därute med nya band som ploppar upp överallt, men det är ju samtidigt helt fantastiskt att folk spelar musik och att band fortfarande bildas, konstaterar Peter.

Närmast i tiden ligger Maybe Canadas debutalbum som släpps den 3 mars. Stillsam americana. Ett alias för Magnus Hansson. En skiva som upptar det mesta av tiden och den 10 mars är det releasefest på Pustervik.

Vad är det som gör Maybe Canada-skivan till ett måste?

– Johan Håkansson, spelar trummor på Easy Octobers båda studioskivor, hörde av sig då han spelat in Maybe Canada i sin studio och sa att jag måste lyssna på detta. Efter någon vecka ringde han och frågade om jag lyssnat, vilket jag inte hunnit, men han gav sig inte utan fortsatte att ringa, och en morgon några veckor senare förra vintern så satte jag på skivan i stereon på kontoret.

– Minns detta som igår, klockan var runt nio, mörkt och ruggigt, precis som det är vissa vinterdagar. Satt ensam på kontoret med endast en skrivbordslampa och datorn på. Låtarna gick rakt in i hjärtat på mig och skapade en känsla som man bara får ibland och som är svår att beskriva, det är något med rösten som griper tag i mig och musiken är så snyggt producerad ihop med texterna.

Det slutade med att Peter ringde upp Johan för att boka in en fika med Magnus.

”Jag vill alltid träffa artisterna innan jag börjar jobba med dem för att se om det känns rätt och det kändes jättebra”

– Jag vill alltid träffa artisterna innan jag börjar jobba med dem för att se om det känns rätt och det kändes jättebra. Vi började skissa på hur arbetet skulle kunna se ut och båda två hade samma tankar och idéer, så då var det bara att köra.

Jag gav Peter chansen att sälja in Maybe Canadas kommande debutskiva och han tog den. En äkta affärsman. Samtalet glider ifrån det specifika till det allmänna. Dagens Göteborgsscen kontra dåtidens.

Hur ser du på dagens Göteborgsscen. Vad kännetecknar de senaste åren?

– Det fanns en period för ett tag sedan då jag tyckte att Göteborgsscenen var inne i en tråkig period och ingenting hände. Klubbar lade ner, spelställena blev tråkigare, banden färre men nu är det verkligen tvärtom. Kan hända att folk blivit mer kreativa och skapar fler spelställen och klubbar, och då finns det ju fler möjligheter för band att få spela live. Och jösses vilket bra musikklimat det blivit i Göteborg nu.

– Det blir även fler skivbolag i Göteborg vilket känns väldigt roligt.

Jag kan inte undvika nyheten att Kaah ska spela på Klubb Instant senare i år (21 april). Aktuella singeln ”JUNGLE” har spelats flitigt de senaste dygnen.

Det är spännande att följa Instant. Ni bokar verkligen saker som ligger i tiden. Hur ser fördelningen ut på Instant, mellan dig och Elin?

– Jag och Elin bollar alltid idéer ihop och gör inte något utan att kolla med varandra. Något som är lite roligt är att vi inte kände varandra förrän vi började köra klubben ihop. Vi blev ihopkopplade av Kim [Abelsson] som driver klubben Woody West som hade en idé om att vi skulle kunna jobba bra ihop. Och tänk så rätt han hade. Vi har kört Klubb Instant på Pustervik sedan nyöppningen för snart 5 år sedan och vi hade tidigt en ambition att vara bred klubb med fokus på kvalité.

Du jobbar som sagt på dubbla fronter. Vad händer framöver?

– Förutom Maybe Canada så blir det nytt från Easy October och Kent Norberg [Sator]. Jag kommer även att presentera 2-3 nya band på bolaget inom kort.

– På Klubb Instant så håller vi som bäst på att presentera vårt vårprogram som varit bokat länge men inte kunnat gå ut med på grund av artisternas releaseplaner. Och vi sitter redan nu (februari) och bokar för hösten. Finns några väldigt fina bokningar som vi ser fram emot att presentera.

Maternal Voice – skivbolaget med kopplingar till både Manchester och Stockholm – tog form sommaren 2015. David Richardson befann sig i en rastlös situation; sedan flytten till Sverige 2012 hade musiken fortsatt att vara den drivande faktorn, men det fanns en lucka att fylla. Ur tristessen formades Maternal Voice.

Bakgrunden till skivbolaget går dock att spåra 10 år tillbaka i tiden; tillsammans med vännen Jolan Lewis, började David att arrangera klubbkvällar 2006-2007 och där föddes idén om att starta en etikett som riktade in sig på alternativ musik. Klubbarna arrangerades i Manchester och närliggande Warrington (mellan Liverpool och Manchester). Det sägs att Paul Simon skrev Simon & Garfunkel-klassikern ”Homeward Bound” på Warringtons tågstation. De inledande textraderna känns passande i sammanhanget.

I’m sitting in the railway station
Got a ticket to my destination

David, som lämnat hemstaden Glasgow bakom sig, hade inte nått sitt slutmål. I Stockholm föll bitarna på plats.

”Jag har alltid haft ett intresse av att sprida musik, att tipsa andra om mina egna favoriter”

Berätta om skivbolagets tillkomst. Tiden innan Stockholm.

– Jag har alltid haft ett intresse av att sprida musik, att tipsa andra om mina egna favoriter. Jag brukade kopiera mix-kassetter till mig själv och vänner, göra nya omslag och fixa med låtlistor. Idén att ta befintlig musik, ompaketera den, både konceptuellt och med en annan känsla, kändes oerhört lockande. Jag har fortsatt med detta, fast med CD. Personerna är i stort sett samma. Det kan handla om att försöka fånga en speciell känsla eller visa var vi befinner oss musikaliskt för tillfället.

I likhet med många andra som har ett stort musikintresse har David spelat skivor på olika klubbar (både i England och Sverige). Under de första åren i Stockholm arrangerade han DJ-kvällar under namnet Rub The Sleep Out.

– Förutom att spela skivor är jag även musiker, men innan jag flyttade hit hade jag inga möjligheter att släppa något fysiskt. Nu har jag jobbat heltid de senaste fem åren, tjänat ihop tillräckligt för att starta bolaget och släppa banden som jag vill ge ut.

Skivbolagsnamnet gör mig nyfiken. Varför blev det Maternal Voice?

– Svaret på den frågan blir olika varje gång någon frågar. Jag hade inga djupgående tankar bakom namnet, men det finns några roliga referenser. Det är bland annat en ordlek som refererar till His Master’s Voice, som är ett gammalt brittiskt skivbolag (loggan föreställer en hund som sitter vid en grammofon). Det är även ett välkänt varumärke i musikbranschen. Både iögonfallande och bekant.

Vad är svårast med att starta ett skivbolag?

– Att starta ett skivbolag är enkelt. Givetvis måste man ha lite kunskaper, men det gäller att bibehålla sugen när man gör bort sig och måste hitta snabba lösningar. De stora problemen kommer dock senare… När allt hopar sig och det är svårt att hitta svar på alla hinder, då gäller det att inte tappa modet.

David konstaterar att det är både dyrt och riskabelt att driva skivbolag, men att intresset och viljan övervinner alla negativa aspekter. Och vågar en inte riskera, finns inga chanser att lyckas. Hur som helst är det imponerande att åka till ett helt nytt land och där förverkliga sina drömmar – hemstadens trygghet går inte att ersätta på fem år utomlands.

Vid en jämförelse. Vad är de största skillnaderna mellan England och Sverige? Hur musik produceras, distribueras och mottas.

– Jag tror att allt håller på att bli mycket mer internationellt, vilket är bra. Den största skillnaden är att man som musiker i Manchester/Glasgow, och större delen av Storbritannien, tvingas göra större uppoffringar och dessa uppoffringar påverkar oerhört mycket. Du kan hamna mellan stolarna på ett helt annat sätt, men du måste ändå klara dig. I Sverige känner jag att det finns ett mycket bättre skyddsnät för människor som sysslar med musik och konst.

– I det stora hela finns det både för- och nackdelar när det kommer till de kreativa förutsättningarna och livsstilen. Det är ingen som tror på mig när jag säger att man kan få pengar för sin replokal eller bidrag för att åka på turné i Sverige. Att få mat i samband med en spelning kan kännas som lyx.

– När det gäller produktion, distribution och mottagande, så finns det en mer hjälpsam och stöttande DIY-kultur i England, men denna attityd finns givetvis här också… Jag har träffat många härliga personligheter inom alternativ elektronika och inom punken såklart. Men fenomenet är ändå mer utbrett i Storbritannien, och jag tror att ängsligheten är mindre påtaglig, är något dåligt så bryr sig ingen. En tråkig likhet är att man alltid måste bevisa något och att folk i branschen medvetet beter sig som idioter. Det går aldrig att komma ifrån.

Vid det här laget står det klart att David har haft ett långlivat musikintresse och drivkraften har inte minskat för att vuxenlivet kräver omprioriteringar. I nuläget är schemat fullspäckat; det handlar om att arrangera klubbar och turnéer med olika band. David har bland annat arrangerat spelningar i Malmö, Göteborg och Stockholm. Maternal Voice är mer än bara ett skivbolag, vilket kännetecknar flera av dagens mindre skivbolag.

”När jag startade skivbolaget var hela poängen att föra samman visuella element med musik som normalt inte går ihop”

– Klubbspelningarna är roliga och jag får möjligheten att ge människor en unik upplevelse. När jag startade skivbolaget var hela poängen att föra samman visuella element med musik som normalt inte går ihop. Att driva klubb blev den bästa lösningen.

Flera av mina bekanta har pratat positivt om Maternal Voice-kvällarna och de flesta är överens om att arrangemangen har blivit ett lyckat inslag i Stockholms klubbvärld. David påpekar att verksamheten gått från klarhet till klarhet.

– Jag tog okända band och artister från USA, Storbritannien och Europa för att spela med svenska akter på Telefonplan och folk dök upp. Just nu är jag inte intresserad av att boka massa spelningar, men om något verkar intressant så kommer jag att göra det.

Fram till dagens datum har Maternal Voice två akter på sitt CV. Förra året presenterades Manchester-bandet DUDS för en svensk publik och EP:n Wet Reduction hyllades på bred front. Både i Sverige och utomlands. Alldeles nyligen kom Wedding-singeln ”18”, som präglas av snygga gitarrer och ett uttryck som känns både lånat och eget. David nämner Big Star som en influens, men med en ruffigare ljudbild. Hur som helst är det en av årets finaste låtar (debutalbumet Mania Whatever släpps den 23 mars).

Du har hittills släppt två band. Hur kom du i kontakt med dem?

– Jag känner flera av medlemmarna i DUDS sedan länge och jag älskar alla deras projekt. Och när de började spela tillsammans som DUDS blev det omedelbar succé och de inspirerade mig att starta skivbolaget… Det är riktigt kul att DUDS blev första släppet på Maternal Voice. Det finns endast två ex kvar av deras EP och nu har de signats av John Dwyers skivbolag Castle Face.

– Wedding grundades i Berlin och bestod inledningsvis av en amerikan [Zachary Taube] och en engelsman [Thomas Craig]. Nu har de flyttat till Manchester och utgörs av ett helt band. Thomas är ett låtskrivargeni.

Vad är det som gör dig intresserad av ett band? Vad fångar din nyfikenhet?

”Det finns ingen tanke eller målsättning att vara en del av någon scen, utan jag släpper det jag vill släppa”

– Jag letar alltid efter något annorlunda och uppriktigt. Det finns ingen tanke eller målsättning att vara del av någon scen, utan jag släpper det jag vill släppa… Men ser gärna att det fungerar tillsammans.

David förklarar att skivbolagets ingång är experimentell, men att det ”lättillgängliga” också får plats. Det finns utrymme för båda.

– Skivbolaget är så nytt, så det är svårt att svara på frågor om inriktning och så vidare. Bilden kommer att klarna efter hand, speciellt efter att fler band ansluter.

Kommer Maternal Voice att släppa några svenska band?

– Vi kommer att släppa några svenska band inom kort. Om du fastnat för DUDS eller Wedding, så kommer nästa release att vara ganska oväntad. Sedan tar vi gärna emot demos från skandinaviska artister… Skicka gärna era inspelningar, efterlyser David.

Och vad händer framöver?

– Nyligen påbörjade vi ett samarbete med designern Erik Kirtley, som utformat vår hemsida och han kommer fortsätta att vara inblandad i etikettens visuella sida. I det stora hela vill jag bara fortsätta att göra det jag gör, det finns ingen press att släppa massa nya skivor. Jag vill fortsätta att vara selektiv, vänta på rätt känsla. En målsättning är att arrangera en sommarklubb här i Stockholm.

Davids egna uppväxt präglades mycket av musik och mamman spelade irländsk folkmusik och hans pappas introducerade honom inför den breda populärkulturen. Han minns hur viktig popmusiken var och att The Beach Boys stod i centrum, men att The Kinks fick honom att vilja spela gitarr och skriva låtar. En inkörsport som slutligen resulterade i Maternal Voice.

Nya Zeeländska skivbolaget Flying Nun – grundades i Christchurch 1981 – tillhör gräddan bland alternativa skivbolag. Jag brukar referera till Dundedin-källan, platsen där allt började och varifrån musikstilen spred sig. En naturlig fortsättning på 50-talets kiwi-rock. Grundaren Roger Shepherd gjorde världen lite roligare.

Nedanstående lista samlar några av mina favoriter, både från förr och nu, med reservationen att Spotify har sina begränsningar.

Öppningsspåret på Nikki Lanes tredje album Highway Queen – döpt till ”700,000 Rednecks” – gör mig berusad. Inramningen får mig att känna frihet.

Texten berör turnélivets mindre trevliga sidor – efter ett par vändor luktar du inte särskilt gott, kläderna stinker och hemmabädden känns alltmer lockande. Ändå vill jag vara i Lanes kläder. Attityden är nonchalant, hon driver med omgivningen och tonläget sätter henne i förarsätet. Alla andra rättar in sig i ledet. Det visar sig att låten skrevs i New York, festandet hade resulterat i allt för hög promillehalt och Lane började nynna: ”‘700,000 rednecks, that’s what it takes to get to the top/700,000 rednecks, ain’t nothing gonna make me stop!”. Det finns inget mer att tillägga.

Det är vissa som har beklagat sig över att Lane leker countryrock. Att musiken saknar äkthet. Att ljudbilden är anpassad för en växande publik. Enda gången som jag köper resonemanget är när singeln ”Jackpot” kommer på tal; utifrån mitt torra och syrefattiga Svensson-perspektiv, får jag svårt att köpa låtens storslagna och ur-amerikanska anslag, som är mer yta än innehåll. Är inte hela skivan ur-amerikansk?! Jo, men jag köper alla andra låtar. Ibland är det omöjligt att förklara en känsla.

I det stora hela fungerar Highway Queen utmärkt. Nikki Lane sjunger bättre än någonsin, rösten varierar från ljust till mörkt, och övertygar på alla plan. Refrängen i ”Big Mouth” har allt utan att bli radioanpassad slentrian-karaoke, gitarrerna och pianot är hämtade från 50-talet, men anpassade för en ruffigare tid. ”Foolish Heart” är den snyggast gråtlåten som jag hört i år.

Highway Queen kommer nog inte att få så mycket uppmärksamhet i Sverige. Sonic gör antagligen sitt och Woody West har bokat. Ett tips: Stäng av Ryan Adams senaste och självömkande skiva Prisoner. Lyssna istället på Nikki Lanes hårdhudade och humoristiska betraktelser. Du kommer att må bättre.

Stockholmsbaserade Filiph Aronsson – ursprungligen från Lidköping – är aktuell med sitt psykedeliska indieprojekt The Heart Of The Sun. I dagarna släpptes debutalbumet. Daniel Andersson ställde några frågor om influenser, framtiden och att växa upp i en småstad.

Varifrån har du hämtat bandnamnet?

– Det kommer från en gammal Pink Floyd-låt, ”Set The Controls For The Heart Of The Sun”. Jag hade en period då jag hela tiden kom tillbaka till den låten och textraden The heart of the Sun går på repeat där på ett sånt där gött sätt. Det fastnade bara helt enkelt och jag tog med det till att bli bandnamn i den vevan.

”Jag är ett psych-fan så för mig är Pink Floyd facit på något sätt”

Berätta om dina influenser. Tidiga Pink Floyd är ofta ett namn som kommer upp.

– Jag är ett psych-fan så för mig är Pink Floyd facit på många sätt. Det grymma är ju deras utveckling låtmässigt över tid och hur de går från de tidiga psyklåtarna till mer rent arrangerade poplåtar längre fram. Men behåller dynamiken däremellan. Där finns inspiration och kanske anledning till att mina låtar är rätt varierade i karaktär. Jag har hittills inte lyckats skriva flera låtar som har samma struktur och som skapar nån slags tydlig helhet. Jag svävar fram och tillbaka mellan olika arrangemang, vilket jag själv gillar. Det är mer spännande med skivor där låtar varierar i karaktär tycker jag.

– Men sedan finns ju otroligt många andra influenser; helt klart band som Flaming Lips, Primal Scream och Radiohead, och producenter som Nigel Godrich och Dave Fridmann – de har gjort många grymma grejer. Och sedan måste jag nämna Sparklehorse. Saknar Mark Linkous!

– Vidare inspireras jag av många gamla band i tidiga kraut-eran som NEU!, LA Düsseldorf, Kraftwerk, Can och så vidare. Alan Vega, Joy Division (basspelet i ”Disorder” är grymt). Sedan finns ju The Cure, MBV och Slowdive. Men när jag skriver låtar vill jag gärna sätta upp ramar för vad som får vara med i en låt, och ibland är det bra att begränsa – men absolut inte alltid. Det finns mycket jag inspireras av som jag tar med mig till mina låtar. Gillar när det finns mycket i arret att lyssna på helt enkelt. Då håller låtarna längre i min värld.

Nämn tre favoritlåtar från den psykedeliska barndomen.

The Beatles – ”Tomorrow Never Knows”

Pink Floyd – ”Echoes”

Neu! – ”Für Immer”

Debutalbumet släpps på amerikanska Declared Goods. Hur kommer det sig?

– Declared Goods drivs av min vän Greg Vegas som jag jobbat med i många år nu, med olika grejer. Genom honom träffade jag Mark Ephriam som har proddat mycket av skivan. Greg var manager till mitt gamla band BLACKSTRAP. En grym person som är ett hängivet indie-fan. Det här blev en naturlig väg för att nå ut med skivan.

Vilken är den mest oväntade låten som slutligen hamnade på skivan? Eller gick urvalsprocessen smärtfritt?

– Instrumental-outrot ”Run Into The Sun” kom till sent innan skivan skulle mastras och fick helt enkelt avsluta plattan. Det finns många låtar som inte fick komma med, men vi tog med de som vi kände mest för. Hade planer på att släppa flera EP:s istället för album, men lämnade den tanken nånstans på vägen.

Är den amerikanska musikscenen den bästa?

– Ja faktiskt. Det är ju så mycket folk därborta, så det kan ha med det att göra. Det är friare och öppnare tänk musikaliskt än här i Sverige, helt klart.

”Sedan blir det fler spelningar i vår och sommar men de är hemliga än så länge”

Får vi se The Heart Of The Sun på någon scen framöver?

– Releasefest 19 mars på Fylkingen, Münchenbryggeriet Stockholm! Sedan blir det fler spelningar i vår och sommar men de är hemliga än så länge.

Vad händer med musiken när låtarna framförs live?

– De brukar bli jammigare faktiskt. Jag gillar att man kan förlänga delar av låtar live. Sådant som man ville göra i inspelningen, men var tvungen att steka. Man kan göra ett gig där man bara spelar alla kill your darlings som inte kom med.

Du kommer från Lidköping. Hur var det att växa upp i en småstad och ha ett växande musikintresse?

– Ja, men det var ändå rätt bra på 90-talet där i småstan måste jag säga. Nuförtiden har jag ingen koll på hur det är där. Många jag spelade med under uppväxten håller fortfarande på med musik, men bor nog i Stockholm allihop. Det fanns faktiskt många helt ok ställen att åka och spela på i städerna runt omkring också. Grymma musikskolor och ett bra musikgymnasium i Skövde som nog har spelat stor roll för många som växte upp där på ”slätta”.

På fredag släpper Malmöbandet Sista Bossen sin nya singel ”Stiger upp” och det är första smakprovet inför knastpunkarnas kommande och andra skiva Titta inte på mig (när jag dansar). Albumet släpps den 29 mars.

Sista Bossen dansade in med full kraft och fick många att skrika sig hesa till favoriter som ”Jag är besegrad” och ”Identitetskris”. Korta låtar, ordvrängningar och temposkiftningar som genererar sjösjuka. Hampus Sunden sjunger om att vara misslyckad och om att slösa bort sin tid. Singeln ”En teknisk död” har ett intro som plagierar The Pixies, men med tanke på att inspirationskällan – min egna tolkning – har tappat det mesta, så är det bara skönt med lite amerikanskt alternativ-gung. 2015-2016 tillhörde Sista Bossen.

Förutom Hampus – clownen i centrum – utgörs Sista Bossen av Frans Möller, Fredrik Möller, Patrik Schlegel och Kristopher Ståhlgren. Medlemmarna träffades i ett kollektiv, där bandets skivbolag, med det logiska namnet Kollektivet Records, också såg dagen ljus. Allt startade på Bergsgatan – på gränsen mellan Rådmansvången och Möllevången. I centrum hittas skivbolagsbossen Carlo Emme, excentrisk entreprenör och anledningen till ett mer färgglatt Malmö.

Med tanke på bandets bakgrund och gemensamma hållning så blir nedanstående intervju ett kollektivt svar. Det ska dock visa sig att det finns vissa demokratiska brister.

Vad är den största skillnaden mellan 2016 års debutalbum och Titta inte på mig (när jag dansar)?


– Sorry, måste köra matmetaforer: Titta inte på mig (när jag dansar) krävde tålamod och kan liknas bäst vid ett långkok. Våra känslor, idéer, viljor hade slutligen puttrat länge nog för att bli en jävligt bra platta. Se upp för! var mer som en snabbpizza – god och mer nödvändig att proppa i sig än den är näringsrik.

”Vi är själsliga detektiver och experter på att hitta små svarta hål i vårt annars mycket privilegierade liv”

Nämn några av era viktigaste influenser.

– Vi har flera. Den största influensen är ju ”mellanhundsperspektivet” (vad vi syftar på här är ”underdog” fast vi är inte ”underdog” utan mer ”middledog”  – vilket blir mellanhund på svenska). Vi är själsliga detektiver och experter på att hitta små svarta hål i vårt annars mycket privilegierade liv (hoppas ni gillade de svaret annars får ni stryk av valfri bandmedlem). När det kommer till band som har influerat oss är det jättesvårt att säga, alla tycker om olika grejer och bidrar med sina egna influenser.

Nyligen blev det klart att Kollektivet Records får hjälp av Köpenhamns-etiketten Crunchy Frog med att sprida Sista Bossens musik. Förhoppningsvis kommer samarbetet att leda till en bredare publik.

Vad har ni för relation till Crunchy Frog? 

– Crunchy ska hjälpa oss och Kollektivet Records med skivan, det är så mycket vi vet just nu och vi är supertaggade på hela grejen! Men mer än så kan vi inte säga eftersom vi helt enkelt inte vet mer.

Älskar ”Sommarfågel”. En psykedelisk poppärla med kastanjett. Hur kom den till?

– Detta besvaras lättast med följande tidslinje:

Svaret ligger i linje med bandets minst sagt skruvade framtoning –  detta är bandet som släppte ”Vi tinar om natten” som en exklusiv falafel-release.

Berätta om albumtiteln? Ni verkar ju inte särskilt blyga.

– Jo, men vi är ett gäng rätt blyga individer. Titta inte på mig (när jag dansar) handlar mer eller mindre om konflikten mellan att vilja bli sedd och rädslan för att inte räcka till om folk tittar. Det är ett naivt sätt att försöka ha kakan och äta den. Om man säger till någon att inte titta på en när man dansar så kommer de med största sannolikhet titta, men man har ändå försökt att gardera sig genom att säga att man inte vill att de ska titta.

Tänker ni någonsin strategiskt? Att så här borde vi göra för att nå en större publik. I punkiga ”Vilse” finns en önskan att bli populär.

– Självklart vill vi vara populära och att alla ska älska vår musik. Vi försöker vara strategiska men enligt vår manager så kan vi ingenting om varken strategi eller sociala medier. Vi behöver därför hjälp och vi får hjälp.

Vem skriver texterna?

– Hampus, fast om det krisar hjälper vi andra till. Hampus försökte slänga in engelska i en text en gång, det var kris. Då fick Frans hjälpa till, för allas bästa.

”Självklart vill vi vara populära och att alla ska älska vår musik”

Är ni ett demokratisk band? Har ni lätt för att komma överens?

– Vi vill nog gärna vilja säga att vi är ett demokratiskt band, men det skulle inte vara helt sant. Det brukar vara den som är mest envis, framstår som mest självsäker eller ber på sina bara knän som får sin vilja igenom.

Vad är den vanligaste missuppfattningen om Sista Bossen?

– Folk tror kanske att vi fortfarande spelar skumpunk, och det är väl till viss del sant, men framförallt är det knastrock som vi spelar nu. I det stora hela är det nog mest svårt att missuppfatta något där det inte finns mycket att fatta från början. Vi fattar inte vår grej, därför kan vi varken förvänta oss att andra fattar eller missuppfattar för den delen.

För alla om missat bandets kärleksrelation till musikmagasinet GAFFA, så ger jag en kort resumé: i slutet av 2014 uppmärksammade Daniel Horn, nuvarande chefredaktör, bandets låt ”Palla”. Det slutade med en videoinspelning på kontoret.

Vad hände egentligen på Gaffas kontor? Deras chefredaktör Daniel Horn kan inte sluta prata om er.

–Det verkar som att han bara gillar knastrock helt enkelt. Vi har varken hotat honom (vi har rätt taskig fysik och skulle inte kunna skrämma en elvaåring) eller mutat honom (vi har inte nog med deg). Vi spelade bara lite rock på kontoret, konstigt gig, det var kul!

Ni är omtalade för era spelningar. Beskriv Sista Bossens konserter med tre ord.

– Det känns lite orättvist att vi ska svara på det, så vi frågade Felix istället. Felix säger: snabbt, fånigt och mästerligt. Så två av tre (vissa av oss tycker att det är tre av tre), det kan man inte klaga på!

På kommande albumet finns det en låt som heter ”Felix” och jag förmodar att det är samma person som gett ovanstående uttalande. Tiden är knapp, så det blir en fråga som Eggstone istället. Legendariskt 90-talsband som debuterade redan 1992 med albumet Eggstone In San Diego.

”Vi gillar Eggstone, det går kanske att höra influenser, men vi använder mycket mer fuzz”

Det pratas mycket om Eggstone i pressreleasen. Inbillar mig att det går att höra vissa Eggstone-influenser i er musik.

– Vi gillar Eggstone, det går kanske att höra influenser, men vi använder mycket mer fuzz och spelar mycket snabbare än vad äggstenen gör. Vi tar ju även skydd under samma indieparaply där trängs vi bland massa andra indies.

På fredag släpps som sagt Sista Bossens kommande singel ”Stiger upp”. En effektiv popdänga med smittsam refräng. Mitt i låten sänks tempot, men bara för en kort stund. Därefter är det full fart in i väggen.

Är singeln talande för albumet?

– ”Stiger upp” är talande för albumet på det sättet att den inte är det. Det är en av låtarna som tar lite av en ny riktning men fortfarande behåller knastrocken i hjärtat. Syftet med skivan, insåg vi efter att vi var klara med den, var att pröva något nytt och inte pressa fram en röd tråd, eftersom den tråden är insydd i bandet  – varken vi vill det eller ej.

Nedan hittar ni en teaservideo.

Jireel Lavia Pereira är framtidsnamnet som redan nått ända fram. Stockholmsrapparen – uppvuxen i Rågsved – visste vad han talade om när han på 2015 års debutsingel ”Här och nu” konstaterade att detta är bara början (nomineringen till Årets Hiphop/Soul på årets P3 GULD talar sitt tydliga språk). Jireels stjärna lyser starkt – aktuella singeln ”Snap” är en av de mest spelade låtarna på radio.

Jireel släppte nämnda debutsingel som 15-åring. Det är minst sagt imponerade. Han fångades tidigt upp av Nivy-kollektivet och gästade nyligen Pato Poohs snygga singel ”Driftig”. Ett spår som även inkluderar Denz. Förstnämnde är en av Jireels stora inspirationskällor. En mentor.

Förra årets genombrottssingel ”Cataleya” cementerade Jireels begåvning. Produktionen är medryckande, texten träffsäker och helheten övertygar. Målsättningen är att slå stort. Jireel håller inte tillbaka, utan pratar mer än gärna om att bredda hiphopen. Han ska sälja ut Ullevi. Dessa uttalanden präglas av glimten i ögat, men Håkan Hellström kan inte spela på Ullevi för evigt. Även om GP:s nöjesredaktion håller tummarna.

EP:n, sju starka låtar, kommer inte att skriva om spelreglerna, men visar att det hänt mycket sedan Latin Kings dagar. Idag utgörs hela Rågsved av potentiella hiphop-stjärnor. Jag säger bara amen.

Svenskspråkig hiphop håller sjukt hög standard; i dagarna släppte Mwuana sin nya singel ”Även om”, Erik Lundin fortsätter att vara ostoppbar och Jireel ger svensk hiphop en tryggad framtid. Det ska bli spännande att följa utvecklingen. Vi lever i en turbulent tid, men turbulenta tider ger ofta bra musik.

Förra året släppte Göteborgsbaserade Ill Wicker sitt andra album Untamed. En skiva som bär tydliga drag av 60- och 70-talets brittiska och progressiva folkpopvåg, där namn som Pentangle, The Incredible String Band och Comus blandade äldre traditioner med dåtidens pop och rock. Ill Wicker befinner sig i samma miljö, men 50 år senare.

Ill Wicker är dock inte ensamma om att återvända till folkmusiken. Idag är exemplen många, däribland Sara Parkman, Maxida Märek och Siri Karlsson, vars musik inspireras av dåtiden för en ny samtid. Frilansjournalisterna Adrian Hörnquist och Henrik Svensson har till och med lanserat musiksajten Svensk Folkmusik. Ett måste för den intresserade.

Sjumannabandet Ill Wicker – med Emil Riddarstolpe i spetsen – inkapslar 70-talets progg, blir ett med 60-talets frisinnade och experimentella traditioner, samtidigt som de fångar delar av den tidiga krautrocken. Men de undviker att bli kopierande eller vördnadsfulla traditionalister. Musiken har en personlig prägel, som gör att låtarna undviker att bli musikaliska parenteser. Ett spår som ”Silent Impulse” har ett härligt driv och får mig att tänka på Amon Düül II.

Idag blev det offentligt att bandet spelar på årets Festival Del Mar Asperö och dagen till ära premiärvisar HYMN videon till låten ”Twelwe Men”. En intervju är på sin plats. Videon hittar ni efter nedanstående samtal med sångaren och låtskrivaren Emil Riddarstolpe.

”En stor inspiration till vår musik är ju progg- och acidfolk från 70-talet och kanske i synnerhet den engelska”

Ljudbilden får det att låta som att ni kommer från en karg plats i norra Storbritannien. Vad har ni för inspirationskällor?

– En stor inspiration till vår musik är ju progg- och acidfolk från 70-talet och kanske i synnerhet den engelska. Men sedan spelar vi alla svensk ”traditionell” musik också vilket sätter prägel på soundet.

Det är mycket stämsång. Vad tycker ni själva karakteriserar er musik?

– Jamen som du säger, rösterna och instrumenteringen. Men även den alltid gedigna ansatsen att vilja göra en fin present av varje låt och sätta den i den rörelse dit den själv vill, samt att kärnan i varje saga vi berättar är något som är förankrat i den ruttna samhällsutveckling vi lever i.

I sommar spelar ni på Festival Del Mar Asperö. Vad har ni för relation till festivaler?

– Att vi antingen är det speciella inslaget i en hårdrocksfestival eller det flummiga nytänket på en folkfestival, skattar Emil. Och förstås att det är så underbart mysigt att spela för en publik där folk redan öppnat sina sinnen och kan ta upp musik på ett sätt som en önskar kunde vara för alla. Hela tiden.

Hur omvandlas Ill Wickers ljudbild på scen? Är det svårare att fånga ljudbilden på skiva än live?

– Vi kan låta så olika live, ibland bär det iväg till folkrock och ibland mycket intimt och finstilt samspel. Jag tycker vi är duktiga på spela på den scen som bjuds och ställa om för vad som passar stunden. Skivinspelningar är ju alltid svårt, men vi har fått enormt mycket positiv energi i studion av vår fina David Svedmyr som har styrt inspelningen, det har gjort det svåra så mycket enklare.

Jag får en känsla av att ni kan leva ut era vildaste folkrocksfantasier på scen?

– Ja, som jag nämnde tidigare, ibland händer det. När vi spelar på ett rockställe och Adam [Grauman] får plugga in sin kontrabas i en ampeg-rigg så brukar det bli rökare av vissa låtar.

På tal om fantasieggande. Omslaget till er senaste skiva Untamed väcker nyfikenhet? Hur gick tankegångarna och vem har gjort omslaget?

– Vi träffade Mattias Frisk som har gjort omslaget, när han ställde ut några grejer på festivalen Heavy Days In Doomtown i Köpenhamn. Det var någon bild han hade med sig som kändes lite åt rätt riktning. Sedan fick vi se denna och tyckte att den påminde om vår musik. Det är det sunda förnuftets sista utpost som håller på att krossas av dess motsats förkroppsligat. Väldigt snygg bild, han har gjort många snygga omslag!

Tänker ni mycket på det grafiska?

– Ja det gör vi väl, men gillar nog att hålla det enkelt också. Men det är en enorm energiutgjutelse att göra en skiva, då tycker vi det är viktigt att det får en skrud som känns rätt också. Så visst läggs det tid på hitta passande motiv, absolut.

Syftar titeln på musiken? Jag får en otyglad känsla när jag lyssnat på låtar som ”The Charm On Your Chest”.

– För mig är den låten en androgyn förälskelsesaga, den självupptagenhet som uppstår och sedan sätter bara lyssnarens fantasi ramar för vilka som syns i spegeln. Den är ganska erotisk har jag jag tyckt någon gång, det är kanske det som gör dig otyglad?

”Den är ganska erotisk har jag tyckt någon gång, det är kanske det som gör dig otyglad?”

Vad är den vanligaste nämnaren i era texter? Vad vill ni fånga?

– Jag älskar gamla folksagor och ockultism. Det är väl att kunna ladda dessa världar med våra känslor, fantasier och aktuella samhällsskildringar istället för att fortsätta sjunga de ack så vackra, men ack så omoderna balladerna om riddare och jungfrur.

Berätta om videon. 

– Adela Clementson som har gjort videon ville gärna göra en video och fick fria händer. Hon har verkligen gjort en bra tolkning av låten, fångat det mörka och det vackra i sina fina animationer!

Varför valde ni ”Twelve Men” som singel?

– Det kommer sig egentligen av att Adela fick välja vilken låt hon ville göra som video. Vi har ju inte släppt någon fysisk singel utan det fick bli detta format.

Vad händer framöver? Förutom att ni spelar på Festival Del Mar Asperö.

– Vi ska blan annat annat spela på Urkult i sommar och med Kebnekajse här på Göteborgs egna Truckstop Alaska i mars. Vi har också börjat göra ny musik ihop och är peppade på att få sitta och mysa med det när vi möts, låta kreativiteten få gro lite igen efter ett litet avbrott vi haft i skapandet. Hoppas att den smältdegeln ska få bli något som vi kan dela med oss till andra inom en inte alltför lång framtid, skrattar Emil.

Titta på videon till ”Twelve Men” nedan:

Göteborgsbaserade FLAWS aka Anton Alvin – flitigt anlitad musiker – har sedan förra årets debutsingel ”Forget About Us” fortsatt att skriva låtar, men det är först nu som uppföljaren är färdig att presenteras. Imorgon premiärspelas ”Prove Me (wrong)” i P3:s Musikguiden.

Jag träffar en avslappnad Anton Alvin på Café Höga Nord i centrala Göteborg. Vänersborgssonen har metodiskt arbetat sig fram till ”Prove Me (wrong)”, med ett slutresultat som hamnar i gränslandet mellan radiopop och svårmodig klubbmusik. En inte alltför vanlig kombination, men i händerna på Anton faller det sig naturligt. Han verkar vara bekymmersfri, medan musiken speglar en person som är både bräcklig och allvarsam.

FLAWS andra singel är mer dansant och rakare än ”Forget About Us”. Anton oroar sig för att låten är alltför kommersiell, men efter ett par lyssningar står det klart att produktionen hamnar på rätt sida gränsen – musiken är inte medvetet insmickrande eller tillrättalagd. Oavsett inramning, det är rösten som bär musiken.

”Mycket handlar om känsla och att rösten ska följa en naturlig rörelse. Vågrörelser liksom”

Din röst imponerar. Den är både stark och svag på samma gång. Vilka sångare har inspirerat dig mest?

– Jag älskar Joni Mithell. Hon är väldigt följsam. Mycket handlar om känsla och att rösten ska följa en naturlig rörelse. Vågrörelser liksom. Annars gillar jag James Blake och Justin Vernon. Senaste Bon Iver-skivan 22, A Million är riktigt bra.

Anton berättar att sången blev betydande först i tonåren. Innan hade han inte vågat sjunga. Till en början inspirerades han av band och sångare i sin omgivning, på fritidsgården och han minns sin brors gamla band. Och Göteborgsbandet Fibes Oh Fibes!. En trio som kretsar kring sångaren och pianisten Christian Olsson. Pianot finns även med i Antons musik.

Hur kommer det sig att uppföljaren till debuten drog ut på tiden? Nästan ett år. 

– Från början var det inte meningen att detta skulle bli mitt projekt, att jag skulle fokusera på FLAWS. Men det var väldigt kul att visa upp något eget, musiken som jag brinner för. Det tog ganska bra fart, det skrevs en del och så vidare. Låten spelades i P3. Och singeln hörs fortfarande på utländsk radio, men det blev aldrig något större genomslag i Sverige… Jag fortsatte att spela med andra, men med fullt fokus på att utveckla mitt eget låtskrivande. Det fanns ingen anledning att brådska, även om det tagit lite väl lång tid att bli färdig, skrattar Anton.

Han fortsätter:

– Jag har skrivit låtar kontinuerligt, rensat bland gammalt material och blivit en bättre producent. Nu finns det fyra låtar som ligger mig varmast om hjärtat. En av dessa är ”Prove Me (wrong)”. Resterande låtar släpps på en kommande EP och jag håller på att spela in en video till ett spår som heter ”Obstacle”. Jag håller även på att boka in en turné.

Berätta om singeln. Riktigt medryckande.

– Singeln är ju lite mer straight än tidigare. Inte lika svävande som förra singeln, men jag tycker ändå att de har en gemensam ton på något sätt, en slags samklang, eller som György [Barocsai] brukar säga ”det hörs att det är samma band” när vi liksom referenslyssnar mellan låtarna på EP:n. Texten handlar nog om att ge folk flera chanser, att liksom tillåta sig själv att människor kan motbevisa en och blomma ut i rätt sammanhang, och med tiden.

Anton förklarar att det har funnits en viss frustration över att inte ha följt upp debuten tidigare, men att tiden har hjälpt honom att bli mer fokuserad.

Kan en säga att perioden mellan debuten och uppföljaren har varit ett sätta att forma uttrycket? 

– Det är mycket möjligt. Jag tror att jag vunnit en hel del, jag har kommit i ordning med musiken… mitt uttryck har blivit tydligare. Alla låtar är inte lika dansanta som ”Prove Me (wrong)”. Vissa är lite slöare.

”Texterna handlar till stor del om mina dippar”

Vad har du för relation till dansmusik?

– Jag gillar klubbmusik, men det dansanta behöver inte ske på bekostnad av djup. Det var någon som skrev att ”Forget Abous Us” är dansant musik för den medvetne lipsillen och den beskrivningen tycker jag är talande. Dansmusik behöver inte bara vara peppande, det får gärna vara dekadent. Texterna handlar till stor del om mina dippar.

Kommer ”Forget About Us” att finnas med på EP:n?

– Nej, det blir bara nya låtar… Men det spelas in olika remixar, som kommer att släppas framöver. Låten är en bra introduktion till min musik, men den speglar inte vart jag befinner mig nu.

I tisdags premiärspelades två dansanta singlar i P3:s Musikguiden. Strax efter varandra. Daniel Andersson tycker att låtarna borde få fart på alla deppiga indiekids.

Azure Blue feat. Tangela – ”New Moon”

Jag slår vad om att Azure Blues nya singel ”New Moon” – synthpop på oljefat – kan få alla deppiga indiekids att blåsa bort luggen från pannan, lämna soffan i det mörkaste hörnet av klubben, för att mötas i gemenskap på dansgolvet. Kajalen kommer att rinna, blickar mötas och risken är överhängande att kvällen slutar i kaos på ett sunkhak som ingen visste existerade. Den bästa musiken gör att en tappar kontrollen.

På singelns omslag, skapat av überbegåvade Alexander Palmestål, gestaltas Azure Blues logga i blått framför två korsade svärd. Under rosen syns två bloddroppar i samma nyans. Intrycket är kallt, men musiken får mig att känna optimism och energi. Tobias Isaksson, personen bakom projektet, blåser liv i en trött genre. Och jag lovar att varje kubbkväll kommer att få ett bra avslut med ”New Moon” i högtalarna. Vad som händer därefter kan jag inte ansvara för.

Azure Blues kommande album Fast Falls the Eventide släpps i vår på Hybris.

FLAWS – ”Prove Me (wrong)”

Göteborgsbaserade Anton Alvin aka FLAWS utstrålar inte samma dekadens som Azure Blue. Scenariot är dock lika självklart. Med sin ljusa, längtande sångröst vänder sig Anton till alla deppiga indiekids som vill fånga känslan av total lycka. Ingen ska behöva sitta ensam. Aktuella singeln ”Prove Me (wrong)” ger hopp om framtiden – du kommer till och med överleva gymnasiet (melankoli och hopp har sällan gift sig på ett bättre sätt). Och jag är säker på att FLAWS gästar nästa säsong av Skam. Ska vi slå vad? Jag tror till och med att singeln kan få Skam-William att återuppta sin DJ-karriär.

FLAWS har en kommande debut-EP på gång.