Jo-Vaughn Virginie Scott får mig att lyssna, bli berörd och varje spår på New York-rapparens andra skiva All-Amerikkkan Bada$$– uppföljare till 2015 års B4.DA.$$ – sätter ord på den uppgivenhet och frustration som speglar dagens amerikanska samhälle.

Joey Bada$$, som är Jo-Vaughns artistnamn, är inte först, snarare en i ledet av protestsångare. Samtliga åsikter har ventilerats tidigare; polisbrutalitet, rasism och att kriga för meningslösa orsaker. Redan under Vietnamkriget skrevs otaliga låtar om att afroamerikanerna offrades för den vita medelkassen.

En av senare års bästa låtar är YGs ”FDT”, där textraden Fuck Donald Trump återupprepas om och om igen. Produktionen är nedtonad, färgad av 90-talet och samma känsla präglar Joey Bada$$ musik. De obligatoriska Trump-dissarna sitter perfekt.

Öppningslåten ”Good Morning Amerikkka” utvecklas till ett spår som fångar samma atmosfär som Marvin Gayes klassiker What’s Going On från 1971; körerna, soulstämningen och pratsången ger uppenbara 70-talsvibbar. Och tankarna om frihet tyder på att samhället stått relativt stilla sedan Nixons presidentdagar.

Joey har redan sedan starten influerats av old school-hiphop och låtarna på denna skiva fortsätter att blanda jazz, soul och 90-talshiphop på ett imponerande sätt. Debut-mixtapen 1999 från 2012 visade att det fanns mycket att bygga på och 2017 är ljudbilden mer eller mindre fulländad.

Singeln ”Land Of The Free”, med tillhörande video, präglas av ett mjukt beat och en glimrande synth. Snyggt, effektivt och texten säger sanningen utan att bli aggressiv eller våldsbejakande. Joey Bada$$ har ordet och han talar med eftertanke.

Det finns mycket positivt att säga om All-Amerikkkan Bada$$; ett exempel är träffsäkerheten med att återvinna en slinga från Prince-klassikern ”If I Was Your Girlfriend”, som på ett snyggt sätt förgyller ”Y U Don’t Love Me? (Miss Amerikkka)”. Alldeles bedårande. En annan favorit är upplyftande ”Temptation”.

Superlativen flödar, men det finns inte mycket att klaga på och samtliga samarbeten, däribland Styles P och Chronixx, fyller alla sin funktion – de medverkar inte för sakens skull. Joey Bada$$ har till och med råd med att utelämna aktuella ”Victory”.

I likhet med Ice Cubes solodebut AmeriKKKa’s Most Wanted från 1990 stavar Joey Bada$$ America med tre K, vilket han sjunger om i nämnda”Land Of The Free”. Ett land som endast skänker frihet åt ett fåtal.

Stockholmsbaserade Fanny Hultman aka F.N.Y är aktuell med singeln ”Silvana” och tillsammans med spår som ”Duktig”, ”Ett steg fram” och ”Fridhemsplan”, har hon visat att svenskspråkig r’n’b/pop mår bättre än någonsin – låtarnas uppriktighet gör att musiken sticker ut från mängden.

Förra året släpptes F.N.Y’s debutsingel ”Duktig”, där sex och ömsesidig njutning sattes i fokus, med en text – riktad till en annan kvinna – som kändes allt annat än krystad eller konstruerad. Den manliga blicken, iakttagande och objektifierande, saknades helt och hållet.

Jag kan erkänna att det tog ett par lyssningar innan ”jag vill knulla dig” och ”göra dig fuktig” förlorade sin laddning, men genom Fannys självklara framtoning sattes orden i en vardaglig kontext och i samma stund blev fraserna mest ett naturligt sätt att uttrycka sig på. Jag är övertygad om att många upplever texten som befriande. Och Fanny har sedan länge slutat genera sig över orden.

”I början kändes det obekvämt, men låten var ett sätt att utforska mina egna begränsningar när det kom till att sjunga om sex”

– I början kändes det obekvämt, men låten var ett sätt att utforska mina egna begränsningar när det kom till att sjunga om sex. Nu är det inga konstigheter.

”Duktig” har beskrivits som ett sex-anthem och ett statement, men låten är lika mycket ett svar på verkligheten som den är. Fanny behöver inte använda Tommy Nilssons ”vildros” för att sätta ord på sina upplevelser och som hon berättat tidigare är texten ett svar på Nilssons omtalade ”Vill du ha sex med mig?”.

Du har ett naturligt sätt att fånga det vardagliga och texterna blir ett sätt att beskriva livet som det är. ”Silvana” är ett utmärkt exempel. Berätta om bakgrunden.

– Låten handlar om en tjej som sa att jag påminde om Silvana Imam. Jag uppfattade det som en raggningsreplik, men händelsen slutade med hjärtekross och obesvarad kärlek. Men när jag skrev låten hade jag kommit över henne.

I likhet med flera av Fannys låtar nämner och utspelar sig ”Silvana” i Stockholm. Tjärhovsgatan flimrar förbi i texten. Alexander Tillhedens foton är tagna i Solna, angränsande till Sundbyberg, där Fanny tillbringat stora delar av av sitt liv. Hon förklarar vikten av att fånga det personliga och hemmamiljön förstärker bilden av det privata.

Videon till ”Ett steg fram” är ett bra exempel på det vardagliga. Badrummet, köket och tvättstugan är det första som möter lyssnaren. Tvätten i en Ikea-kasse får symbolisera den gråa verkligheten.

Den 21 april arrangeras en hyllningskväll till Prince på Berns i Stockholm – en kväll som gästas av bland annat Teddybears, Kleerup och Loreen. F.N.Y är en av de medverkande och Fanny säger att hon känner visst släktskap, visserligen på väldigt långt håll, med popfunk-ikonen från Minnesota.

Du spelar på en kommande Prince-hyllning på Berns. Vilken låt har du valt?

– Jag har valt ”Kiss”!

Hur kommer det sig att du valde ”Kiss”?

– Jag lyssnade igenom skivorna och kände att den reflekterade min musik bäst. Jag har lyssnat på honom innan, men det slog mig att ”Kiss” är mest lik ”Duktig”. Så vi körde på den! Den är inlindad på ett annat sätt, fast känslan av ”du är som du är, men jag vill ligga med dig ändå” är samma.

Kan du tycka att det blir för tydligt vad dina texter handlar om? Att journalister lägger allt fokus på att prata sex. 

– Det finns ingen plan, jag skriver på det sätt som jag gillar. Musiken blir som den blir. Eller på sätt och vis finns det ju en plan, eftersom jag gillar att skriva på ett visst sätt, men i slutändan handlar det bara om att skriva en låt. Det är så jag fungerar.

Du jobbar även som producent och skriver låtar till andra. Vad är skillnaden mellan att skriva för andra än sig själv?

– Precis, jag skriver och producerar åt andra.

– När jag skriver låtar till mig själv, blir jag nog lite hårdare. Det är kanske inte så konstigt, för då kan man ju dissekera låten på ett helt annat sätt än om jag skriver åt eller med någon annan.

Ställningstagandet mot sexism och homofobi är en självklarhet för Fanny (även utanför musiken). Det är med andra ord ingen slump att debut-EP:n 4april till 3juni präglas av självklara texter, där tyngden ligger på att ge en naturlig bild av sex. Här står inte den ena parten över den andra, och samtidigt undviker Fanny att bli agiterande eller förespråkande. Detta är min verklighet. Punkt. Och det svenska språket ger tyngd.

Vad fick dig att börja skriva på svenska? Och när kände du att engelskan inte passade?

– Jag skriver fortfarande mycket på engelska, det har inget att göra med om det funkar eller inte. Men jag började skriva på svenska med Nadja Evelina och då kändes det som att jag hittade hem.

Nadja Evelina är aktuell med singeln ”Ni två”. Och att det finns ett slags musikaliskt släktskap mellan Fanny och Nadja är mer än uppenbart; musiken är oretuscherad och texterna känns uppriktiga och ärliga. Orden kommer inifrån.

Är det mycket samarbeten i ditt musikskapande? Eller jobbar du helst själv? 

– Jag skriver nästan alltid med folk. Och även om jag skriver själv, så blir det ofta co write med skivbolag eller liknande. Mycket sker med andra ord i grupp. Teamwork is key.

”När man sjunger knulla mig så blir det inte lika hardcore för en norsk publik”

Du verkar otroligt populär i Norge. ”Silvana” premiärspelades i norska NRK. Vad beror det på tror du?

– Fett kul! Jag tror att det kan bero på två saker. När man sjunger knulla mig så blir det inte lika hardcore för en norsk publik, man kan ta in det på ett annat sätt och lyssnaren behöver inte bli skräckslagen för orden.

– Sedan känns inte Norge lika popifierat som Sverige, du kan ha ett konstigare sound och de gillar det. Jag tror att jag passar in där helt enkelt. Sverige är mycket mer pop och jag älskar det, men jag är inte mycket pop. Norsk radio har plats för mer variation, lite grejer som är mer quirky, tänker exempelvis på Highaskite. Det är inte mainstream, men jävligt bra.

Har du fler releaser på gång?

– Som det ser ut nu så kommer jag att släppa singlar till en EP, som förmodligen släpps i höst. Den har ingen titel än, men vi får se vad som händer. Det finns en massa låtar i alla fall som samlar damm på en gammal hårddisk och som måste komma ut.

Känner du någon press med tanke på framgångarna, att det blivit knivigare att skriva låtar?

– Nä, det tror jag inte, det är mer att tiden bara försvinner. Det blir allt viktigare att prioritera, att koncentrera sitt låtskriveri.

Tidigare i veckan släppte tvillingarna Sammy och Johnny Bennett nya låten ”Centr” och med skyhöga förväntningar satt jag som klistrad vid datorn 18.00 i onsdags. Kan dock inte säga att ”Centr.” hunnit bli någon favorit. Jag är emellertid övertygad om att kommande material har mer att ge.

Arbetsveckan fick dock ett mäktigt avslut genom Ikhanas personliga och egenproducerade debutalbum Zebrelli. Jag fullkomligt älskar andra spåret ”TSHIRT”, som delvis tangerar Arthur Russels – banbrytande New York-musiker som dog i aids 1992 – unika ljudbyggen från 80-talet. Jämförelsen må vara långsökt, men är en konsekvens av famlandet efter referenser – Ikhana har nämligen skapat en skiva som har få likheter med dagens urbana hiphop-scen. Låtarna är medryckande utan att vara radioanpassade. Det finns inget anpassat eller tillrättalagt med Ikhanas musik.

Zebrelli är portalen som tar dig till zebrafunkens-universum; denna värld kantas av spännande infall, där den elektroniska inramningen, pendlandes mellan ljus och mörker, ger nya upptäckter efter varje lyssning. Ikhana har en förmåga att sätta samman otaliga element för att bilda något eget och detta har resulterat i en varierande skiva med lång livslängd. 

Idag släpps Lundarapparen Conakrys nya singel ”Schaber”, som hade premiär i P3:s Musikguiden i veckan, där det lågmälda prioriteras framför det högljudda. På singelomslaget är Samuel Stenberg aka Conakry guldmålad med kläder som påminner om barocken (målsättningen är att uttrycka klass och rikedom). Samuel är inte den första hiphoparen som tangerar valutaproblematik, men han gör det med finess, uppriktighet och stort hjärta. Kommande EP:n Återfall, återfaller vi har potential att bli något alldeles extra.

Ordet schaber – slang för pengar – har funnits i svenskan sedan 1840-talet, men Conakry är högst aktuell. Ett framtidsnamn.

Det mesta som spelas på klubben, hörs i radio eller uppmärksammas av musikjournalister är svensk eller engelskspråkig musik. Men det finns givetvis en uppsjö av fantastiska band och artister som sjunger på sina modersmål. Dessa ska vi uppmärksamma genom att låta olika musikpersonligheter tipsa om sina favoriter. 25 låtar var. Inga låtar på engelska.

Vår andra deltagare är Markus Hulthén, vars CV inkluderar Skymningslandet och Mackaper, men som just nu fokuserar på ett mer filmiskt och lågmält projekt. Musiken spelas in i Studio Kvastis tillsammans med Simon Stålhamre (Small Feet), som mixar och producerar. En studio som återfinns i ett gammal trähus på Kvastmakartrappan i Stockholm. Lisa Isaksson från Lisa o Piu, Vårt Solsystem, Me And My Kites spelar tvärflöjt på en av låtarna. Musiken baseras på piano, synth, orglar och gitarr. På ett av spåren spelas bastrumma.

Musiken kommer att släppas under året, men projektets namn och format är fortfarande oklart.

När det kommer till listan – döpt till Titta ut genom fönstret – berättar Markus att han utgått från temat ”musik från världens alla hörn” och därefter valt låtar som han gillar. Han framhäver bland annat  den etiopiske keyboardisten Hailu Mergia, som har ett förflutet i Walias Band (grundades i början av 70-talet).

– Det är intressant hur musiken förändras, som att etiopisk jazz, låter just etiopisk. Och att det i nutiden dyker upp exempelvis svenskar och finnar som spelar african beat eller amerikaner som kör kambodjansk psych, det tar musiken ytterligare ett varv. Jag är även nyfiken på om det kommer mer av att man tar in ett element från  detta till annat, till exempelvis pop, som på El Perro del Mars senaste skiva Kokoro.

Bonuslåtar. Fyra låtar på engelska.

P.R.O. – ”Midnight Woman/Mary Jane/Faded Jeans”

WITCH – ”Strange Dream”

Harumi – ”Fire By The River”

Amanaz – ”History Of Man”

Ulf Andersson – grundare av Klubb Undergrunden – har sedan uppväxten i Töllsjö utanför Borås följt sitt hjärta. Musiken har varit drivande, detsamma gäller resandet, där rastlösheten tagit honom till både Indien och Kalifornien. Nu är Ulf tillbaka i Töllsjö för att sätta Borås på kartan.

Jag kan inte tänka mig en bättre representant för de mindre och oetablerade scenerna än Ulf Andersson. Varför inte utnämna honom till ambassadör? Tillsammans med Anne Kiviharju, flickvän sedan tonåren, har han rest över hela världen, sålt skivor och kläder på mer än 400 olika festivaler. Vid sidan om detta har han arrangerat Kalifornien-resor för att visa musikintresserade svenskar den amerikanska livescenen – en av höjdpunkterna tillskrivs San Francisco-bandet Thee Oh Sees, som spelar på årets Way Out West.

Ulf har även arrangerat otaliga fester, där trädgårdsfestivalen Mansion On The Hill är kronan på verket. Förra årets upplaga blev tredje och sista gången. Enligt Ulf är det dags att göra något nytt. Var sak har sin tid, som han uttrycker sig. Att ta på sig en permanent roll ligger med andra ord inte i Ulfs natur.

Den kringresande Töllsjö-sonen, som för en tid sedan tog över föräldrarnas gård, har landet för stunden. I mångas ögon har han blivit ansiktet utåt för Borås alternativa indie- och rockscen och denna roll har han inga problem med att axla. Ulf berättar att han inte haft ett regelrätt jobb under sina första 48 år, mer än några år som byggnadsmålare i sin ungdom och det är en linje som han aldrig ångrat. Han har med andra ord inget att förlora och att satsa på Borås som musikstad innebär således inga större risker. Och någon större ekonomisk vinning finns inte på kartan.

– Jag valde tidigt livsstil, har aldrig jobbat på samma sätt som andra eller haft en stadig inkomst. Jag har nästan alltid sysslat med det som jag själv vill göra, ända sedan ungdomen.

”När livet blir tryggt så är det inte så jävla roligt längre”

– När livet blir tryggt så är det inte så jävla roligt längre, konstaterar Ulf med ett leende. Jag har tagit mig fram genom att göra lite olika saker, på gott och ont. Ibland för att få mat på bordet och ibland för det stora nöjets skull.

Attityden tycks vila på en grundläggande trygghet, men även vetskapen om att Anne finns vid hans sida om ”allt skiter sig”. De har gjort det mesta tillsammans från första början sedan de träffades 1986.

Kommer inställningen hemifrån? 

– Så kan det nog vara! Farsan var lite sån, men jag vet faktiskt inte. Det har egentligen bara blivit så, jag har inte tänkt så mycket på varför. Det underlättar givetvis av att jag inte har några barn, bor billigt. Jag är trygg i mig själv och en fast inkomst gör mig inte mer trygg än jag redan känner mig.

Ulf tar dagen som den kommer och förklarar att han försöker leva i nuet. För tillfället ligger fokus på klubbarna , men ingen vet vad som händer imorgon. De senaste åren har dock inneburit en markant förändring – det var dags att göra något meningsfullt. En insikt som slutligen resulterade i Klubb Undergrunden.

– Man har ju en viss tid på sig att göra saker i livet och en viss tid när man har rätt fokus. Och då får man köra på. Jag satsar på alla plan, det handlar även om att göra samhällsmedvetna grejer.

Klubb Undergrunden startade så sent som förra året och du har på kort tid blivit ansiktet utåt för Borås musikscen. Är det en medveten strategi? 

– Jag bestämde mig bara, det var dags att kliva ut, att satsa. Jag är Klubb Undergrunden. Jag är ansiktet utåt, jag försöker driva detta på ett sådant sätt. Det betyder inte att jag älskar att stå i centrum, men för att få fart på saker är det bra att uppmärksammas och synas. Jag har dock inget behov av att stå längst fram i ett rockband eller att ständigt vara i fokus.

”Jag är ju den jag är och gör det jag gör, säger som jag säger och så vidare”

– Och det har inte varit särskilt svårt. Jag är ju den jag är och gör det jag gör, säger som jag säger och så vidare. Och då är det inte så svårt att sticka ut ur mängden, fler borde prova, men alla gör givetvis det de själva vill och känns ok.

– Mycket handlar om att bara våga köra på. Ända sedan jag var 19 har jag förstått att jag aldrig kommer att tjäna en massa pengar på det sätt som jag lever och vill leva, det är helt enkelt bara att se vad som händer och våga se det som ligger framför en och vara ödmjuk mot det som erbjuds för att ta sig fram med hjärtat i behåll. Jag har överlevt, lever och har det jävligt bra.

Klubb Undergrunden har sina rötter i Kulturbolaget Bara Gört som grundades 2013. Ett sätt att göra satsningen legitim, men med lättsamheten i behåll. Inspirationen kommer från ett ”möte” på Truckstop Alaska i Göteborg.

– I samma veva som jag skulle starta företaget sålde jag skivor på en loppis på Truckstop. Titeln Kulturbolaget kändes seriöst, men jag behövde ett mer iögonfallande namn. Jag stod bakom skivorna, en kille bläddrade bland vinylerna och på knogarna stod det tatuerat ”bara gört”. Jag har letat efter honom sedan dess, småler Ulf.

Det vilar något okonstlat över Ulfs hela framtoning. Han är lättsam, ger ett genomsympatiskt intryck och visar att vilja är det viktigaste för att lyckas. Målmedvetenheten är imponerande och han påpekar vikten av att tänka stort. Borås kan också vara en större stad. Begränsningar och hinder får bli ett framtida problem.

– För tre år sedan fick jag chansen att starta klubb på Kajsa Warg i Majorna, jag och en kompis grundade Atomic Rooster Musc Club. Då låg fokus på 70-talsrock, vilket alltid funkar, åtminstone i Göteborg. Vi körde ungefär ett och ett halvt år.

Med tanke på tidigare erfarenheter var succén självskriven och nästa steg blev att starta något eget i Borås.

– Genom bekantas bekanta kom jag i kontakt med en krögare som ville anordna spelningar i en stor konferenslokal som låg belägen i en källare. Vi byggde upp en rockklubb med mina egna möbler och prylar inför varje kväll och plockade ner den efter varje klubbkväll, jag har massor av prylar på min gård och anordnar även loppisar. Denna lokal var dock för stor, det gick in ungefär 400 personer och det funkar inte i en liten stad som Borås, knappast i en större stad som Göteborg heller. Det slutade med att vi flyttade till Pumphuset, som är ungefär hälften så stort.

Är det lätt att locka folk till spelningarna?

– Det bor ändå strax över 100 000 människor i Borås kommun och det finns många som är musikintresserade. Och Borås Tidning recenserar nästan varje klubb, vilket är mycket tacksamt.

– Men i likhet med många andra småstäder existerar en slags naturlig lokalpatriotism, där det egna hyllas som det bästa. Denna inställning existerar givetvis även i Göteborg, men blir nog tydligare i en mindre stad. Det går inte att vara alltför alternativ. De som vill ha detta flyttar någon annanstans eller åker till Göteborg.

– I grunden vill jag locka till mig dem som tycker att det är ok i Borås, visa att man inte behöver åka till Göteborg och att man kan hitta ett sammanhang även i en mindre stad.

En av Ulfs målsättningar är att undergräva lokalpatriotismen genom att bjuda in band utifrån – det gäller att kliva över vissa gränser.

”Vem som helst kan spela här, men man måste våga både ekonomiskt och i tanken”

– Man måste våga, satsa och väcka folk. Vem som helst kan spela här, men man måste våga både ekonomiskt och i tanken. Jag har med mig det, för jag har inget annat val. Det enda som jag kan förlora är pengar och då löser jag det.

Ulf är på en hel del spelningar i Göteborg och de senaste veckorna har det blivit allt från Moon Duo till Daniel Norgren.

Har du några förebilder när det kommer till att arrangera klubbar? Du syns ofta i Göteborgsvimlet.

– En stor inspirationskälla är givetvis de olika arrangörerna på Pustervik. Ibland blir jag förvånad över hur lätt det är att göra saker, bara man har drivet. Det gäller att haka på möjligheterna, då leder det ena till det andra. Och de olika arrangörerna på Pustervik är några av dem som definitivt har drivet.

Efter en stunds reflektion över klubblivet i Göteborg blir det allt tydligare att det är sammanhanget som är det viktigaste. Inte nödvändigtvis själva musiken.

– Det som jag tycker är bäst och vackrast med musik, är det som är runtomkring. Jag lyssnar egentligen bara mindre och mindre på musik, jag lyssnar givetvis fortfarande, men inte som förr.

– Det viktigaste är sammanhanget, att man hittar en roll i musiken. Ungefär som mitt liv i stort. Jag har alltid lyssnat på musik, varit i sådana sammanhang, skapat min egen värld. Och detta inkluderar att driva klubb, där jag bestämmer vad som ska spelas. Jag behöver inte tycka att det är jättebra, det är sammanhanget som räknas.

Mycket av det som Ulf har varit med om grundar sig på en överlevnadsstrategi; musikintresset och sättet att leva har flätats samman, med målsättningen att skapa en tillvaro oberoende av någon större inkomst. För att kunna åka på en massa festivaler valde Ulf och Anne att börja sälja skivor och ”hippieprylar” på festivaler och resorna till Kalifornien var ett sätt att finansiera ett vinterboende i USA. De gick inte direkt plus, men kunde överleva.

– Resorna till Kalifornien var ett sätt att bo i USA på vintrarna. Jag bodde där fyra månader, medan Anne stannade tre månader. Dessförinnan var vi i Indien under vintrarna. Anledningen var att det bara blev dyrare och dyrare att stå på festivaler för att sälja saker, internet har gjort allt tillgängligt på ett annat sätt än tidigare. Vi körde på festivaler mellan 1991-2012. Därefter kom vi på idén att anordna musikresor till Kalifornien. Det blev fyra år, sedan startade vi Bara Gört.

– Det kom en grupp människor och vi visade fräcka ställen, exempelvis Trasher Island Festival.

”Det där med sammanhang är svårt att hitta, men i Kalifornien är det en annan atmosfär på allting”

Känner du igen dig i USA? 

– Det där med sammanhang är svårt att hitta, men i Kalifornien är det en annan atmosfär på allting, en atmosfär som tilltalar. Hade jag blivit rik på det jag gör, hade jag nog varit mer där än i Borås. Nu är det dock lite knepigt med tanke på dåren Trump.

På lördag är det dags för Borås Indie Night med Avantgardet, Holy Now, Stomping Academy och Ills. Berätta!

– Bokningarna ligger i linje för vad som fungerar, det är inte supersmalt, men ändå intressant. Och bokningsbolagen har börjat höra av sig, det finns ju inte så många ställen som vågar satsa. Inte utanför storstäderna i alla fall. Sedan är Stomping Academy ett säkert kort, de lockar Boråspubliken. Ills kommer från Slovakien och dem fick jag genom Kultur och Ungdom.

– Har länge tänkt att jag ska göra en indiepop-pryl. Avantgardet kändes passande. Rasmus [Arvidsson] verkar genuint ärlig… Skev på ett bra sätt.

– Att det blivit mycket rock beror nog på att många ser mig som en rockfigur och då har det varit enklast att göra sådana saker, men jag lyssnar på det mesta. Och när jag kom till det nya stället på Pumphuset ville jag göra något annat mot det jag gjort tidigare för att själv känna att det fortfarande är inspirerande att arrangera.

Det egna musikintresset renodlades tidigt. Han beskriver sig själv som en grunge-kille som blivit en ”dead head”. Han minns det tidiga 90-talet som avgörande för musikintresset, vilket sammanfaller med alternativrockens stora genombrott i Sverige. Det blev myckat festivaler, bland annat Reading och Roskilde.

– Idag blir det mest mindre festivaler, har exempelvis planerat att gå på Festival del Mar Asperö. Jag var dock på Roskilde förra året för att se Neil Young, men festivalen kändes bara stor och ganska opersonlig, men Neil Young var som vanligt fantastiskt bra och inspirerande trots sina över 70 år.

Neil Young är en grundpelare i Ulfs musikintresse. En fascination som han delar med många, vilket blev smärtsamt uppenbart vid en händelse i Kalifornien för några år sedan.

– Jag var i faggorna där Neil Young bor, ville inte det egentligen, men det bara blev så. Åkte runt. Jag ville egentligen inte träffa honom, men tänkte att nu när jag är här, har ju hyrbil, har tiden, så kan jag lika gärna leta upp hans adress. Körde till söder om Frisco.

– Det ligger en bar i närheten som heter Applejacks, ett skabbigt men skönt ställe. Gick in där och frågade hur jag skulle kunna ta mig till Neil Youngs hus. De bara skrattade, ”en till”. De förklarade att han bodde långt bort igenom. Jag gav mig inte och tog reda på adressen genom en snubbe som ville säga det.

”Då var det bara en till, en kille som åkt från Seattle i samma ärende”

– Jag körde dit han hänvisade, kom till en uppfart, där möttes jag av en sån där riktigt gammal järngrind. Det fanns ett stort äldre hänglås med nyckeln på grinden. Jag kom fram, men inte längre. Neil Youngs farm låg några kilometer längre in på vägen. Jag stod där och tänkte ”att det var väl bra gjort, nyttigt att se det här och här tog vägen slut”. Men plötsligt kommer det en annan bil och parkerar intill. Tänker att det är någon som ska in. Då var det bara en till, en kille som åkt från Seattle i samma ärende. Där stod vi och glodde på varandra en stund, hälsade och sedan drog jag därifrån. Ibland undrar jag hur många som åkt den vägen i samma ärende som jag?

Avslutningsvis. Vad händer längre fram?

– Den 20 maj spelar Slowgold och Trummor & Orgel. Sedan borde jag planera inför hösten, men att planera är inte min starkaste sida. I sommar ska jag annars hjälpa till med lite jobb på Muskelrock och sedan ska jag även jobba med en pryl på Sweden Rock. Åka på lite mindre festivaler och försöka ta det lite lugnt.. För mig är festivaler ett sätt att bryta vardagen, träffa intressanta människor och just hitta det där sammanhanget.

Det är inte varje dag som Holy Moly på Andra Långgatan i Göteborg får utländskt finfrämmat, men möjligheten att få se lo-fi-dysterkvisten Mathew Lee Cothran – under första halvan av spelningen döljer han ansiktet under en luvtröja – framföra sina melankoliska sånger är ett vardagsnöje utöver det vanliga.

Vid sin sida har Mathew multiinstrumentalisten och bandkollegan Delaney Mills. Tillsammans utgör de Elvis Depressedly.

Statistiken talar sitt tydliga språk; underbara ”Weird Honey” har närmare 2 miljoner spelningar på Spotify. Imponerande siffror. En av orsakerna går förmodligen att spåra till Mathews underfundiga texter – ”If there’s a cool spot in hell, I hope you get it” är en kärleksförklaring som ligger helt i linje med Cothrans sätt att formulera sig.

Det är minst sagt trångt, både på scenen och i lokalen, där varje kvadratmeter utnyttjas till max. På scenen utökas duon till en kvartett och låtarna ges möjligheten att utvecklas till trasiga indie-psalmer för de missanpassade. En tjej i The Julie Ruin-tröja tar sin kompis/partner i handen, blundar och utesluter allt annat än musiken. Svävande gitarrslingor rör sig genom luften och de förflyttar sig som lättast i personliga favoriten ”Inside You”. Ljus möter mörker.

Mathew och Delaney spelar både nya och gamla låtar; en tidig favorit som ”Mickey Yr A Fuck Up”, som enligt upphovsmannen handlar om en idiot som är skyldig honom pengar, fungerar lika bra som de nya. Låten släpptes 2012. Om inte pengarna hamnat i Mathews ägo 5 år efter textens tillkomst, är det nog lika bra att glömma och gå vidare.

Vid ett annat tillfälle utannonseras en svartsynt kärlekslåt, med varningen att vi lever i en sorgsen värld, men att det är okej att göra bort sig. North Carolina-bandet befinner sig i en ständig gråskala, där döden har sin självklara plats – melodierna och de snygga arrangemangen utgör livsgnistan som gör att musiken inte går under i sin egen svärta.

I slutet av spelningen tackar Mathew arrangörerna för att de tagit emot dem och visat dem all sin kärlek. Han jämför situationen med att någon mottar en alltför stor och svettig tröja. Vid denna tidpunkt existerar inget annat än svettiga tröjor.

Tidigare i veckan kom beskedet att Pan Sonic-medlemmen Mika Vainio avlidit, endast 53 år gammal. Vainio och bandkollegan Ilpo Väisänen stod för något nytt inom den elektroniska och experimentella musiken när de albumdebuterade i mitten av 90-talet. Pan Sonic var inte det minsta publikfriande.

Pan Sonic bildades 1993 i finländska i Åbo. Madchester-scenen tillhörde det förflutna, Kurt Cobain prydde tonårsrummen och britpopen stod för dörren. 1995 släpptes duons debutalbum Vakio, som inleds med en utdragen och entonig signal. Skivan saknar helt likheter med Blurs The Great Escape eller Pulps Different Class från samma år. Personligen var jag inte mottaglig för Pan Sonic – minimalistisk och elektronisk musik gick mig förbi. Det dröjde dock bara några år innan popmusiken utmanades av mer obskyra tongångar.

Mitt första möte med Vainio skedde via Alan Vega-samarbetet Endless från 1998. Ett album som släpptes under namnet Vainio / Väisänen / Vega. Tillsammans med Suicide-ikonen, som Vainio lyssnat på sedan tonåren, fann jag även en koppling bakåt i historien. Pan Sonics mest omtalade skiva släpptes dock ett antal år senare.

2004 släpptes Kesto (234.48:4). Raden av siffror står för albumets längd och visar att skivan är aningen längre än genomsnittet (fyra CD-skivor för att vara exakt).

I jämförelse med debuten är de flesta låtar långt mer brutala och sargade. Inledningsvis är inspelningarna relativt korta, noise-elementen rispar trumhinnorna och produktionen ger få möjligheter att slappna av. På andra skivan dämpas tonläget, kopplingarna till Suicide blir färre och den klaustrofobiska känslan tätnar. Samtidigt öppnar ljudbilden upp sig, blir större och tillåter musiken att sväva fritt. Ett talande exempel är ”Etäisyys”.

Andra halvan är mer abstrakt och formlös, där ljudlöshet blandas med industriella ljudexplosioner. Det är inte lättlyssnat, men fascinerande.

”Ilmenemismuoto” ger en känsla av att sitta fast i ett rymdskepp ljusår från nära och kära. Du är totalt utlämnad, alla ljud förstärks med 100 procent och det mentala sammanbrottet är ytterst nära. Väggarna kommer närmare, omvärlden krymper och slutligen finns endast tomrum. Det låter inte särskilt upplyftande, men befriande för den som vill utforska musikens möjligheter.

Låten ”Linjat”, det avslutande spåret på tredje skivan, återkopplar till nämnda debutalbum, vars ödsliga och utdragna ljudsignaler får en ny inramning. Produktionen är kall och som lyssnare kan det vara svårt att hålla fokus. Denna del av skivan tilltalar mig minst. ”Söteily” – sista skivan är ett enda spår – är 1:01:14 och fångar en mer svävande och atmosfärisk inramning. På svenska blir låttiteln strålning.

Vainio har även släppt otaliga soloinspelningar och samarbetat med en mängd musiker, däribland Joachim Nordwall – ta nästa steg genom att lyssna på Monstrance från 2013. Och förra året släppte Vainio Mannerlatta på iDEAL Recordings (Nordwalls skivbolag). Ett soundtrack till Mika Taanilas film med samma namn. Förutom att spela in musik under eget namn, har Vainio använt sig av pseudonymen Ø och Philus. Projekten är med andra ord många.

2008 släppte Vainio Ø-skivan Oleva och albumet tredje spår är döpt till ”Set The Controls To The Heart Of The Sun”, vars titel tangerar Pink Floyds klassiska låt ”Set The Controls For The Heart Of The Sun” från 1968. Vainio kommer närmare låtens kärna än Roger Waters original.

Göteborgsbaserade Jacob Johansson aka Det Stora Monstret är tillbaka med nya singeln ”Vakna” och det är en låt som är både bekant och främmande på samma gång. I likhet med tidigare material – inklusive de två senaste singlarna ”En drömd plats” och ”Saliv” – präglas ljudbilden av Jacobs falsett, som ger en personlig och mjuk framtoning. De drömska elementen känns också igen, samtidigt färgas låten av en ruffigare attityd än vanligt. Det handlar inte om några drastiska förändringar, men förändringarna är ändå hörbara. Idag har låten premiär på HYMN. Lyssna nedan och läs sedan vår intervju.

I höst släpper Det Stora Monstret sin andra skiva och det är ett album som låtit vänta på sig – de båda singlarna ”En drömd plats” och ”Saliv” har dock underlättat abstinensen. ”Vakna” är ytterligare ett styrkebesked. Idag kan vi även glädjas åt att Jacob medverkar på årets upplaga av Festival del Mar Asperö. Det Stora Monstret ser ut att växa sig ännu större.

Hur kom du fram till ljudbilden. Låten präglas av en snygg gitarrslinga. Lite ruffigare än exempelvis ”Saliv”.

– Jag och Nils Krogh (Genius Of Time och Arkajo), som producerar och spelar in största delen av skivan ihop med mig, jobbade på med produktionen, mix och så tills det kändes rätt. Jag slutar leta när intuitionen och kroppen säger ifrån att man anlänt. Hade mixat klart en version av låten som vi lyssnade på i studion när jag hörde den där melodin i huvudet samtidigt, det blev gitarrslingan du nämnde. Sedan är det Christopher Cantillio som spelar trummor på detta spår. Han har ju sitt fantastiska sätt att spela trummor på som präglar stämningen och energin i låten.

Är texten en samhällskommentar, att människor blundar inför en massa saker?

– Låten har väl kommit till som en reaktion på hur jag känner inför det mänskliga tillståndet i stort just nu, som jag uppfattar det ur mitt perspektiv. Dels i egna nära relationer, när jag tittat mig själv i spegeln. Men också inför samhället i stort, den politiska situationen nu såklart, men också det mänskliga beteendet historiskt sett.

– Jag har storslagna, naiva fantasier om mina låtar. Att de ska göra skillnad på riktigt. Kanske till och med slå upp den där gnistan som startar den där fredliga revolutionen mot en vänligare, hållbar planet som jag går och drömmer om. Men som jag sa när vi pratade om första singeln ”En drömd plats”, att om en låt kan lysa upp någons vardagsrum lite mer för en stund, så det känns lite varmare, så har den gjort sitt jobb i mina ögon.

Uppföljaren till debutalbumet har dröjt. Hur kommer det sig?

– Ja, jag får be om ursäkt för de alternativa fakta som cirkulerat kring att albumet skulle kommit ut förra året. Så blev det inte. Livet hade ett gäng jokrar undangömt. Lite minor i rockärmen, vilket har gjort att processen med skivan har dragit ut på tiden. Om allt vill sig väl och inget nytt hinder dyker upp, så kommer nya skivan att ges ut i höst.

Har du influerats av andra saker än vid debuten? På vilket sätt skiljer sig de båda albumen?

– Jag har jobbat på samma sätt när jag skrivit låtarna till det nya albumet som till det första. Det har varit andra saker som har känts angelägna nu som har drivit fram nya låtar. En del två fast med en mer explosiv produktion. Har som jag nämnde tidigare spelat in och producerat största delen av detta nya album ihop med Nils [Krogh] och han är otroligt grym på att skruva till ljudbilden. Innehållet i låtarna styrs fortsatt av det som knockar mig för tillfället. De kommer ur upprördhet och upprymdhet. Möten med nya monster.

Du har även släppt en ny singel under namnet Mount Song. Folkinspirerade ”Here It Goes”. Hur är det att skifta mellan svenska och engelska?

– Jag har hållit på med det hela livet. Jag är uppvuxen i Sverige med mamma som pratar svenska men pappa pratar bara engelska så jag har alltid gjort det med honom. Är väldigt kul att jobba med det projektet också. Finns många timmar på dygnet och det är skönt att kunna växla mellan lite olika medmusiker och uttryck. Ibland dyker det upp grejer på engelska i huvudet och ibland på svenska, så jag ser det som ännu en grej man är tacksam över att ha möjlighet att kunna va kreativ och uttrycka sig med. Kommer en skiva med Mount Song den 5 maj.

I sommar spelar du på Festival del Mar Asperö. Vad kan publiken förvänta sig?

– Vet inte ännu. Får se när den dagen kommer. Men det ska bli väldigt kul och jag ser mycket fram emot att spela där.

Besöker du själv många festivaler som åskådare?

– Det finns få saker som slår en mäktig livekonsertupplevelse. Men på senaste år har jag varit så pass upptagen med att spela själv och släppa musik med allt vad det innebär att jag haft svårt att få tid att åka runt som åskådare.

Fler Det Stora Monstret-datum:

20 maj Låtskrivarfestival, Biskop-Arnö 01

1 juni Lilla Hotellbaren, Stockholm

9 juni Oceanen, Göteborg 

Göteborgsbaserade Castlewoods har uppmärksammats på bred front för sitt debutalbum Penguin. DN, Lira och Sonic har samtliga tagit fasta på kemin mellan grundarna Sofia Mono Assarson och Maja Fredriksson och själva är de inte sena med att hylla trumslagaren Johanna Lannerö. Tillsammans har de lagt grunden för debutskivans tidlösa folkpop.

På fredag är det releasefest för Castlewoods debutalbum på Oceanen i Göteborg – en dag som Sofia och Maja väntat länge på. Vi vrider dock tillbaka klockan för att återvända till en av inspelningsdagarna i klassiska Göteborgsstudion Oodion / Music A Matic på Tredje Långgatan. Sofia berättar om de magiska dagarna som bandet hade i studion. Maja kommenterar bilderna som är tagna av fotografen Micaela Mandorff (kommentarerna återfinns i bildgalleriet ovan, tryck på i:et i varje bildruta).

”Det stora rummet har ett rumsljud som gör sig perfekt för trummor”

Går det höra att skivan är inspelad i Studio Oodion?

– Jo, men faktiskt! Studio Oodion och Music A Matic är liksom samma studio. Många band såsom Soundtrack Of Our Lives, Håkan Hellström med flera har lirat in där. Det stora rummet har ett rumsljud som gör sig perfekt för trummor. Det landar så gött i väggarna.

Vilken roll spelar miljön för slutresultatet?

– Jättemycket. Oodion/A Matic har en sån skön gammal själ genom allt musicerande som skett där. Det har liksom satt sig i väggarna. Dessutom är det en unik miljö med grymma instrument en kan hyra extra. Henryk Lipp som äger studion har ett gäng klaviatur av olika slag. Magiska orglar som satte igång vår skaparlust. Nästan alla arrangemang skedde på plats i studion.

Har du några favoritstudior?

– Oj, sånt där är svårt. Jag har inte sån järnkoll alltså, men är riktigt nyfiken på att lära mig mer om det. Såg en grym dokuserie som handlade om tekniker och studior från 50-talet och framåt. Sjukt spännande.

”Jag och Maja satt på mitt golv i Gamla Masthugget och jammade fram låten”

En låt som ”Little Black Sparrow” har en aura av svunna tider över sig. Hur kom ni fram till ljudbilden?

– Ibland kommer vissa låtar bara till en. Jag och Maja satt på mitt golv i Gamla Masthugget och jammade fram låten. Den cirkulära ackordsrundan gifte sig med en slingrig melodi. Texten kom direkt, som att den redan låg där och väntade. Ibland är det som en kärleksförklaring. Att våga sjunga och skriva det första som kommer med rodnande kinder. Det sker på något vis bortanför tankar på hur något borde vara eller låta.

Medan ”You Seek / Hide” är mer dramatisk.

–”You Seek / I Hide” fanns det en tanke bakom textmässigt. Den levde vi med under nästan ett år. En natt blev den klar i en ateljé på Dalslands konstmuseum efter ett gig under deras eldnatt. Den demoinspelningen vi gjorde på min telefon är fortfarande det som blev det slutgiltiga arret.

Vad är det som gör Oodion till en bra studio?

– Oodion/A Matic bär på en slags punkig lekfullhet. Den har nästan en personlighet. Den har dessutom allt vi behöver vad gällde mickar, instrument och så vidare, plus mycket mer som vi inte visste att vi behövde, vilket skapar något nytt. Det är också lite skönt sunkigt där som gör att en slappnar av. Det är som att komma hem.

Hade ni som mål att spela in här?

– Vi hade lite olika förslag, men har tidigare spelat in i Oodion och känner Thomas Andrén sedan innan så valet landade där utan svårighet. Vi ville också producera ett album med livekänsla och Oodion/A Matic har utrymmet.

Vilken roll spelade Thomas Andrén?

– Thomas är en ljudmagiker. Vi i Castlewoods ville själva skapa varje ljudbild och har i det stora hela producerat allt själva. Men utan Thomas hade det typ bara varit drömmar och tankar. Han är väldigt snabb, lyhörd och kunnig och vet hur en bygger ljudmiljöer som en bara har i huvudet som idéer. Han kan liksom lyssna på referenser och återskapa det soundet så som en kock hittar och identifierar smaker till tolkningar av maträtter.

Improviserar ni mycket i studion?

– Ja! Improvisation är liksom ordet som beskriver en levande platta på något vis. Vi kom till studion med låtar och grundformer, men sen är allt det som sker en pågående improvisation. Det som blir är som ett foto av låten. Vi kommer aldrig kunna göra en exakt likadan inspelning. Det var där och då. Sedan är i stort sett all sång lagd samtidigt också. Det innebär en lyhördhet och ett samspel i nuet som aldrig kan bli samma två gånger. Den skörheten hörs tycker jag.

”Den där cittran låg ostämd i ett hörn i studion”

Det går bland annat att höra en cittra på skivan. Vem är det som spelar det instrumentet?

– Det är jag som spelar den. Det där kom med av ren skaparlust. Den där cittran låg ostämd i ett hörn i studion. Under en paus stämde vi den och jammade tills vi upptäckte att den skulle göra sig fin på ”Damage Done”.

Oodion ska läggas ner. Hur känner du inför det?

– Så galet tråkigt! Det är en era som går i graven. Tänk så många grymma band som lirat in där. Så många album som fötts där. Mitt i Göteborgs hjärta. Önskar att ett liknande ställe blommar upp nånstans. Utan Oodion/A Matic blir det tomt.

På fredag är det releasefest för ert debutalbum på Oceanen. Känslor inför spelningen?

– Extrem pepp! Vi är så himla glada för all den fina responsen från vårt första gig till nu. Vi ser fram emot att se nära och kära och nya och gamla vänner glädjas med oss. Vi känner sån kärlek över att ha fött ett nytt album ut i denna ibland rätt mörka och bittra värld. Så, kom och känn peppen, kärleken och ljuset med oss den 21/4!

Förra helgen hade Patrik Wennberg pre-release för sin kommande EP HIGH på Bengans i Göteborg. Nu byter Patrik västkusten mot östkusten, för att vara med på HYMNs och Festival del Mar Asperös gemensamma fest på Debaser. Imorgon är det dags.

Patrik är i gott sällskap under morgondagens tillställning. Debaser-kvällen inkluderar även Blaue Blume, Then Come Silence, NEJ och Call Cat – en maxad Stockholmskväll för den nyblivne göteborgaren, född och uppvuxen i Trollhättan. Han lämnade dock hemstaden redan 2007, med målsättningen att erövra London. Nu är ambitionsnivån aningen nedtonad, men viljan att lyckas finns kvar. Spelningen på Bengans blev ett sätt att förbereda sig inför kommande äventyr (samtliga bilder är hämtade därifrån).

I samband med pre-releasen provade Patrik de nya låtarna inför en mestadels sittandes publik, men när jag träffar honom i centrala Göteborg för att prata om spelningen, förklarar han att det vore kul om stockholmarna fick möjligheten att stöka mer – lämna tryggheten och blomma ut. Patrik är dock nöjd med spelningen, som gästades av Tilde Hjelm och Mira Aasma. Två framtidsnamn att lägga på minnet.

”Mira var hemlig gäst, hon soundcheckade inte ens… Men det blev hur bra som helst”

– Det blev lite stressigt. Mira var hemlig gäst, hon soundcheckade inte ens. Men det blev hur bra som helst. När jag spelade i Stockholm senast, på Landet, då var hon med. Riktigt bra låtskrivare.

– Tilde jobbade jag med för 10 år sedan och nu har vi setts på Bengans när jag arbetat som ljudtekniker. Frågade om hon ville hänga på. Måste även säga att Bengans scen är den bra sidan av musikgöteborg, där alla hjälper varandra och där vinsten inte ligger i att tjäna en massa pengar. Det handlar om att lyfta bra musik. Det låter kanske nyfrälst och ideologiskt, men Jack [Fuglesang] som sköter det mesta är helt fantastisk. Han har verkligen lyckats.

Och vad kan publiken förvänta sig imorgon?

– Jag kommer att köra en gammal låt, men det mesta kretsar kring den nya EP:n. Det blir även en helt ny låt, som kommer att vara med på en kommande skiva. Vet inte om jag ska avslöja detta, men det blir ett koncept uppdelat i två, där HIGH och LOW bildar ett album. Jag vill även väva in de låga stämningarna.

Vad blir din roll under Debaser-kvällen? Du delar scen med allt från barbiepunk till finskspråkig dysterrock.

– Hålla alla ner på jorden, småler Patrik. Jag har nog blivit mer bestämd i mitt liveframträdande, tänker inte så mycket på vad andra ska tänka.

Patrik berättar att spelningen på Debaser blir den tredje med nuvarande banduppsättning. Debutspelningen inträffade i Lidköping.

– Nu är det ett fast band för första gången och vi har hängt tillsammans ungefär ett år. Det är bland annat Daniel [Stocks] och Martin [Ohlsson] från insomnade Cave Cat. De släppte en singel på Luxury. Martin och jag spelade tillsammans i mitt första band, Carl Frack, men han lämnade mig för att satsa på Cave Cat. Den jäveln! Men nu är han tillbaka. Sedan är det Viktor [Andersson] på trummor och David [Pettersson] som båda har ett förflutet i progginfluerade Postures. Viktor är min kusin.

– Det var grymt att vi fick spelningen på Bengans, även om det krävdes en hel del extrajobb med att styra upp kvällen. I Stockholm blir det bara fullt fokus på att spela.

Efter Stockholmsspelningen återvänder Patrik till Trollhättan. Den 29 april arrangerar hemvändaren – med hjälp av La Vaca Loca – Sound city: Trollhättan på Folkets Park och kvällen sammanfaller med den officiella releasespelningen för EP:n. På scen hittas även Eldoradio och Pablo Matisse. För er som inte är bekanta med Pablo Matisse – en artistisk korsning mellan Henri Matisse och Pablo Picasso – så borde namnen Per Stålberg från Division Of Laure Lee och Ian Person från Soundtrack Of Our Lives vara mer bekanta. Detsamma gäller Samuel Järpvik från soloprojektet Järpvik.

– Det är som sagt sjukligt stressigt att fixa saker själv, man vaknar upp på morgonen och känner att det finns 100 saker att göra. Men samtidigt är det så jävla kul. Jag hoppas att några hittar till Folkets Park.

Nu lägger vi allt fokus på kommande EP:n HIGH. Patrik presenterar låtarna var för sig.

”Hustlin’/Buzz”

– Jag började skriva låten efter en semester i New York, hög på intryck från storstaden och tillbaka i mitt trygga hem. Hade lyssnat på Lost In The Dream med The War On Drugs konstant och blev några veckor senare knockad av att se Hurula live för första gången. Var rätt bruten efter att ha släppt första skivan som jag är stolt över och kämpade för, men kände att det inte var nog.

– Denna text har blivit den som starkast symboliserar allt som hänt under tiden sedan debuten tog form och visar varför det varit så viktig att slutföra. Den står liksom för viljan att göra något större än sig själv och fortsätta framåt trots att man famlar i mörkret.

– Jag tror att det gäller för all sorts skapande och för mig har det varit närmast omöjligt att hitta en balans till mitt liv utanför musiken. Därför är jag glad att musiken fått leva mellan det skeva, distade och det polerade.

– Jag minns knappt något från när vi mixade låten, jag klarade inte av att lyssna så Anders [Lagerfors] fick göra sitt. Satte mig i soffan bakom honom och lät det kännas på riktigt.

”High/Low”

– ”High/Low” är en förlängning av ”Hustlin’/Buzz”. De hänger obönhörligen ihop, men där jag strävade mot något slags hopp med den första så var det tvärtom med den här låten.

– Det finns inget filter mellan orden eller undermeningar i texten. Låten är ett helt okontrollerat kakafoni och kaos. När jag skrev den, då fanns bara rädsla och desperation över att förlora någon jag älskar.

– Därför har hela konceptet för skivan fått samma titel. Det finns ingen balans och det finns inget in emellan.

”Howl”

– Jag tänker ofta på hur min hemstad Trollhättan format mig till den jag är. Hur staden var hela ens värld som liten.

– 2007 flyttade jag som många andra. Vi är nog en generation av guldgrävare, letandes efter vårt förlovade land. I flera år kändes det som ett grått moln låg som ett täcke över staden varje gång jag var hemma. Fabrikerna stängde, jobben försvann, rubrikerna var svarta. Jag har känt en orimlig skuld över att ha lämnat. En skuld över att egot tagit överhanden.

– Låten skulle egentligen vart med på första skivan men då blev jag aldrig riktigt nöjd utan kände att den hade mer i sig. Så jag skrev om texten till att handla om allt det där. Om att jag kan vara på väg bort hur mycket jag vill men aldrig riktigt lämna. Jag kommer alltid vara grabben från staden med bilfabrikerna och vattenfallet.

”Good Times”

– Den enklaste låten jag någonsin skrivit. Vaknade en morgon med en bra melodi i huvudet. Resten av den dagen satt jag och försökte spela in det jag hade vaknat till fram till den var klar.

– Någon vecka senare kom jag på att det kanske var ”Camarillo Brillo” med Zappa eller nåt med Cesars Palace jag egentligen hade nynnat på men då var den redan min egen.

– Texten är oförändrad, bara småsaker som lagts till men 90% av hela produktionen gjordes den dagen i mitt gamla vardagsrum. Gitarr och bas maxat genom en chorus och delaypedal, rakt in i datorn för att få till ”Come As You Are”-soundet. Josef Ulvsgärd som la trummorna bara matade på som en robot och sen kryddade Per Baltzars allt med sin saxofon på slutet.

”Longing For The Spotlight”

– Läste en bra bok för ett tag sen med ett citat som sa ”ibland bara gör man saker”. Jag har alltid velat förklara saker och förstå på riktigt. Därför älskar jag denna låten för den bara lektes och improviserades fram och fick bli precis som den är.

– Den är ju så löjlig egentligen. Med kören som går genom hela låten och orgeln som ger någon slags cirkuskänsla. Allt är fel med den här låten men det känns väldigt rätt.

– Det är för att hitta den okontrollerade känslan jag gör musik. Det är då jag når högre.

Det händer mycket spännande på hiphop-fronten i Lund och Malmö. Favoriter som Conakry, Guleed och Kaleevi blir bara bättre och detsamma gäller Malmö-baserade Ozzy. Osman ”Ozzy” Maxamed är född och uppvuxen i Rosengård och det är många som väntar på debutalbumet Gott mot ont. Nya singeln ”Askungen” – presenterad genom nedanstående video – präglas av Ozzys personliga framtoning. En omedelbar banger. Produktionen är hypnotiserande.

Sista Bossen gör sitt yttersta för att riva Bengans scen. De bjuder på kaos, galenskap och förvirring.

Record Store Day kan vara minst sagt sövande. Det krävs extra underhållning. Att bläddra bland vinyler till överpris lockar endast ett fåtal – musik är passion och det är svårt att uppnå genom kommersialism. Livemusiken får symbolisera musikens sanna värde och att se inspirerade band skänker mer glädje än att trängas vid skivbackar. Årets övriga 364 dagar ger mer armbågsutrymme.

Malmöbaserade Sista Bossen brinner starkast under årets upplaga; knasterpunkarna maxar Record Store Day med tre spelningar, som tar dem från hemtrakterna i Skåne, ända till ett blåsigt västkusten. Slutetappen på Bengans i Göteborg – Malmö och Lund avklarades tidigare under dagen – sätter lokalen på hårda prov (spelningen förvandlas till ett hållbarhetstest). Vi får hoppas att kommande konserter går att genomföra. Intensiteten under vissa låtar gör mig aningen pessimistisk.

Bandets attityd är smittande och inspirerande. Varje arrangör bör dock vidta vissa försiktighetsåtgärder. Skruva fast det som kan välta, annars är risken stor för framtida benbrott eller liknande. Se till att det inte finns några lösa föremål på eller runtomkring scenen – sångaren och frontmannen Hampus Sundén kommer att utnyttja varje kvadratcentimeter. Och att stå på saker är mer regel än undantag. Dagen började med att Hampus genomförde stora delar av första konserten på ett biltak utanför skivbutiken Rundgång i Malmö.

22.00 ska det vara tyst, annars lämnar Bengans grannar in sin vräkningsorder. Jag hoppas att dessa personer blev lite glada över att få höra ett av Sveriges bästa liveband. Det går att ha synpunkter på tidpunkten, men bandet övertygar ändå. Jag vill ha mera.

New York-bandet Woods är framme vid sitt tionde album och det är få moderna folkrockband som betytt mer för genren än gruppens profilstarka musiker med sångaren och låtskrivaren Jeremy Earl i spetsen. De är ett av de bästa livebanden som finns. Kevin Morby är idag framgångsrik soloartist. Morby lämnade bandet 2013 och vid denna tidpunkt hade gruppen hunnit släppa lo-fi-klassiker som Songs Of Shame och At Echo Lake, för att därefter förfina uttrycket med blås och tydligare jazz och funk-influenser. Förra årets Woodsplatta City Sun Eater In The River Of Light visade att medlemmarna hade förmågan att utvecklas.

Love Is Love skrevs direkt efter det amerikanska valet och har inspirerats av det vakuum som uppstod efter att Donald Trump segrat. Men istället för att fokusera på ilska valde bandet att fokusera på kärlek – visserligen får även de mörka tongångarna en hel del utrymme och det bästa exemplet är 10 minuter långa ”Spring Is In The Air.”

Utgångspunkten gör att ljudbilden hamnar väldigt nära sina rötter i 60-talets hipperörelse och när musiken inte riktigt präglas av samma egensinnighet som tidigare, blir låtarna trötta och fantasilösa. Musiken får inte fäste, med undantag för nämnda ”Spring Is In The Air” (bär spår av både mellanöstern och psykedelisk jazz). Inramningen är suggestiv och ger en drone-liknande atmosfär.

Skivan är endast 30 minuter lång och ändå går vissa spår på tomgång. Titelspåret mässar om kärlek, men budskapet har gått fram innan låten ens startat. Givetvis är bandet mer mångbottnad än så, vilket borde framkomma än mer. Sedan fattas melodierna som utmärker favoriter som ”Bend Beyond” eller ”Be All Be Easy”. Detta är Brooklyn-bandets klart svagaste skiva.

Anton Alvin aka FLAWS skapar musik som brister, känslorna svallar över och det storslagna ges fritt utrymme. Anton håller inte tillbaka och tredje singeln ”Obstacles” är hans starkaste låt hittills. Titta på videon och läs sedan Daniel Anderssons intervju.

Berätta om ”Obstacles”.

– ”Obstacles” är min tredje singel. Jag tycker att det är en fin uppföljare till ”Prove Me (wrong)” som kom för en månad sedan. Jag har en feeling av att ”Obstacles” är kanske lite hårdare, lite mer straight forward? Kanske så nära ”rock” jag någonsin kommer. Eller vem vet? Nu när även köpcenter-artister verka kränga 90ies-vurmen kanske det är dags att hitta något nytt. Classic Rock-looken är kanske inte så långt borta ändå.

Vem har gjort videon? Hur gick tankarna?

– Videon är gjord av Nils Alatalo. Dans och koreografi av Tanja Andersson. Det har varit helt magiskt att få jobba med dem. De är bäst. Det är så fint att se hur idéer blir till verklighet liksom. Hur de båda har tolkat vårt snack och gjort det till något så himla fint. Tack till dem.

Du blir mer dramatisk för varje släpp, var kommer det att sluta? Vad är det som lockar med det storslagna?

– Haha. Det kommer fortsätta och fortsätta till dess att pretentionen äter mig hel. Nä, men totalt sett är jag ganska förtjust i starka grejer. För mig är musik sällan intressant på svag volym till exempel. Jag kanske i någon mening är ett barn av min tid, kräver intensiva doser i korta sjok. Snabba fixar i stora kvantiteter. Eller så är allt det där bara skitsnack som vuxenvärlden hittat på. Men jag tror att jag oftast blir påverkad och får feeling av ett rakt och tydligt språk. Vare sig det är genom musik eller i samtal.

När kommer den utlovade EP:n? 

– Den är gå gång. Ska komma med ett datum så snart jag kan. Det är lite olika sjuka grejer som händer kring det där och så. Hemlighetsmakeri!

Berätta om samarbetet med producenten György Barocsai. Hur fungerar ert samarbete?

– György och jag har jobbat ihop mycket vid det här laget. Känns som att vi har någon gemensam boll i rullning nästan hela tiden. Det är väldigt roligt och fungerar helt oväntat bra. György är rak och ärlig. Vi kommer snabbt fram till gemensamma beslut eller kompromisser. Han är nåt slags geni i den traditionella bemärkelsen. Jag tycker att alla produktioner han gör får en väldigt fin enhetlighet, och han har så skön smak. ”Rått” och ”mys” i en märklig och vacker symbios på något sätt.

Du spelar på HYMNs klubb tillsammans med Festival del Mar Asperö den 27 juli. Vad karakteriserar FLAWS live?

– FLAWS live känns helt fantastiskt. Vi repar ibland och när jag går därifrån är jag glad och tom. Vi jobbar med musiken på olika sätt, det är mina låtar, men vi försöker göra livesetet till något annat än inspelningarna. Något som inte går att höra på Spotify.

– Jag tycker det är så olika saker, gig och inspelning, i min värld är ett bra liveband den ultimata underhållningsformen, helt elektriskt och hänförande. Men en inspelning handlar om helt andra saker. Det är spännande att höra hur ett band omvandlar låtarna live i förhållande till inspelningarna. Det är intressant när band spänner bågen, när det är intensivt.

Imorgon intar Mute Swan – Tilde Hjelms nystartade bokningsbolag – Studio HPKSM på Storgatan 22 i Göteborg. Fredagens arrangemang är det första, men almanackan håller på att fulltecknas. Fokus ligger på samarbeten och morgondagens evenemang sker i regi av GMLSTN Jazz Festival.

Amanda Elsa Larsson och Elina Ryd utgör dragplåster. Båda är bosatta i Göteborg och har uppmärksammats flitigt de senaste åren. Och de borde passa utmärkt på samma scen; två starka röster, med förmågan att skriva personliga texter på svenska och en liknande vilja att göra saker på sitt eget sätt. För att inte glömma målmedvetenheten.

Amanda valde nyligen att göra sig av med artistnamnet Judiths och Elina bestämde sig för att släppa soloalbumet Falla i eget namn. Ingen åtskillnad mellan privatperson och musiker.

Klubbkvällen på Studio HPKSM startade som ett samarbete mellan Tilde och Amanda, därefter adderades Elina (samt DJ BLAKE). En helkväll med musiken i fokus. Och det blir dubbla premiärer; Mute Swan går från idé till praktisk verksamhet, medan Amanda gör sin första spelning som Amanda Elsa Larsson. Min nyfikenhet får mig att fundera över vikten av samarbete och hur det kommer det att Tilde väljer att starta ett bokningsbolag just nu.

Jag träffar Tilde och Amanda för att äta frukost på HPKSM. På andra sidan gatan ligger Jazzhuset, en stenkoloss utan framtid, men med tanke på potentialen som finns i detta hus behöver inte sorgen bli allt för långvarig. Amanda berättar att det varit spelningar vid tre tidigare tillfällen. Initiativet är med andra ord relativt nytt.

– Förra helgen spelade Molnet.

– Konserterna är i källaren. Det är en riktigt häftig lokal, konstaterar Tilde.

Vi småpratar om allt möjligt och det blir snabbt tydligt att Amanda och Tilde har en nära relation. De har dock inte varit vänner i mer än 1,5 år, men de har känt till varandra betydligt längre. Ungefär 5 år.

”Det är kul att möta någon som är lika eller ännu mer aktiv”

– Jag minns första gången, säger Amanda. Jag la stämmor på din EP. Det är kul att möta någon som är lika eller ännu mer aktiv.

– Ja, vi fungerar ungefär likadant, småskrattar Tilde. Det känns som att vad som helst är möjligt när vi samarbetar, det är inte bara snack.

Det är ingen slump att Tilde och Amanda fungerar bra tillsammans. De har samma grundinställning, jobbar stenhårt och ger allt för att förverkliga sina ideér. Och idéerna är många, projekten avlöser varandra.

– Snart är det nypremiär för Det mest förbjudna på Göteborgs Dramatiska Teater [12 maj]. En tolkning av Kerstin Thorvalls Det mest förbjudna. Under samma kväll arrangeras GLÖD, som är ett poesiprojekt. Men jag fotar mycket också, berättar Amanda.

– Och jag filmar, fotar och spelar in musik. Jag har bland annat ett synthband tillsammans med Hans Olsson Brookes från Svenska Grammofonstudion, Silent Wave. Men det projektet ligger i viloläge för stunden, tillägger Tilde. Under förra sommaren gjorde jag elektro-soul-R&B under namnet QM… Det blev bara en enda spelning. Nu är det fullt fokus på gitarrbaserad folkpop och då använder jag mitt eget namn. Och Mute Swan är mitt nystartade bokningsbolag. Man kan boka artister och mig som fotograf och filmare.

– Där är vi lite olika, jag vill gärna satsa på ett musikaliskt spår, säger Amanda.

”Jag vill inte att musik ska begränsa mig, så jag tillåter inte att det sker”

– Jag vill inte att musik ska begränsa mig, så jag tillåter inte att det sker. Jag vill dra i alla trådar och det gäller allt från samarbeten till musikstilar.

Båda har dock kommit fram till att det kan vara bra att samla samtliga projekt under samma tak. Amanda påpekar att det blev lite omständigt att heta Judiths, men genom att använda sitt eget namn skapades en tydligare ordning. Regiarbetet, fotandet och musiken hamnade i samma fack.

– Judiths kom lite i vägen, varför inte använda mitt eget namn när det var min egen musik? Och nu är det lättare att införliva de olika projekten i varandra, det ena utesluter inte det andra. Allt går hand i hand.

– När jag fotar är jag Amanda Elsa Larsson, när jag jobbar med teater är jag Amanda Elsa Larsson. Det är givetvis fortfarande olika saker, men jag kan knyta samman alla delar.

– Entreprenör Amanda Elsa Larsson, inflikar Tilde.

Bra att byta namn innan det stora genombrottet [SKRATT].

– Ja, precis. Jag kände det, småler Amanda. Jag är inte känd, jag byter. Antar att det bara var jag som brydde mig, men jag tror att jag målade upp Judiths ”som det där”, att det var ett speciellt sound. Jag vill som sagt göra allt möjligt… Judiths blev ett begränsande koncept.

– Amanda Elsa Larsson kan däremot vara helt föränderligt, jag kan köra en stil det ena året, för att ändra nästa. Allt har blivit mycket friare.

Anledningarna till grundandet av Mute Swan reflekterar Amandas tankegångar. Hon valde dock att använda sig av ett bolagsnamn (medan musiken släpps under eget namn).

– För mig är det inte heller så långt mellan de olika formerna. Det kändes naturligt att skapa en samlingssida för det jag gör. Jag samlar mig själv och det är på tiden, skrattar Tilde. Under bokningsbolaget har jag även mig själv som artist. Det blir mer professionellt att boka sig själv i ett annat namn.

Tildes målsättning är att stötta och underlätta, och gemenskap prioriteras framför individualism. Grundtanken är att hjälpa till på flera plan, att skapa en grund att bygga vidare på som artist och band. Tidskrävande, men behövligt i ett allt mer fragmenterat och svåröverskådlig musikklimat. En fast punkt kan vara det som räddar karriären. Sammanhanget är av största vikt.

– I grunden handlar det om att framhäva andra musiker, det är svårt att klara av allt själv.

– Ja, man kan känna sig väldigt utsatt som artist, påpekar Amanda. Då är det skönt att ha någon utifrån, bara att snacka lite, att ha ett samtal om det man gör.

Var kommer idén ursprungligen ifrån? 

– Jag funderade ganska länge på att starta skivbolag, men det får vänta lite. Det var faktiskt Amanda som inspirerade mig ”ska du inte ha ett bokningsbolag, det borde du satsa på”. Och jag tänkte varför inte? Jag körde på det samma vecka.

– Tilde är helt fantastisk, hon satsar alltid helhjärtat, påpekar Amanda.

– Och det har gått bra, jag har redan en massa roliga projekt på gång. Den 27 maj samarbetar jag exempelvis med Children Of Ssuubi, som samlar in pengar till barn i Uganda. Jag har bland annat bokat Huset och Kristina Issa, men det kommer mer. Jag ska även samarbeta med Jonk på Pustervik. Vi ska skicka upp en buss med musiker till en festival i Norrland.

Du verkar jobba snabbt. Mute Swan bildades mer eller mindre i samma ögonblick som idén föddes. 

– Jag är väldigt impulsiv och det blir ofta väldigt mycket på samma gång. Men det är kul. Jag har bland annat spelat in ny musik i Studio Nacksving. Det är flygel, saxofon och slidegitarr.

”Men jag har inte någon stress med bokningsbolaget, det får växa och bli ett stabilt koncept”

– Men jag inte har någon stress med bokningsbolaget, det får växa och bli ett stabilt koncept. Även om jag är väldigt impulsiv, kan jag även vara strukturerad.

– Ja, du är extremt fokuserad. För några veckor sedan gjorde vi en kampanj för Ansiktet. Tilde filmade och jag fotade. Jag ville ta det lite lugnt, men du var extremt noggrann och fokuserad ända fram till att allt var klart och inskickat.

Det är inspirerande att lyssna på kreativa människor, samtidigt kan en undra hur tiden räcker till. Och hur länge orken räcker. För tillfället flödar dock inspirationen och Amanda är minst sagt sugen på att spela live.

– Jag är en sucker för att spela live, jag slutar när någon drar mig av scenen, skrattar Amanda. Imorgon blir det några nya låtar, samt några gamla. En bra blandning.

– I juni kommer jag att spela in nytt med Simon Ljungman, vi har redan lagt lite grunder. Det känns jättekul! Jag vet inte när det ska släppas. Det var förresten i detta sammanhang som idén föddes till att bara använda mitt namn. Jag fick sätta mig ner och fundera över vilken väg jag skulle ta. Utifrån dessa förutsättningar föddes nya låtar, som har ett lite annorlunda sound. Vissa kan nog tycka att jag blivit tantig, skrattar Amanda.

– Förut kunde jag tycka att det jag gillade var töntigt på något sätt. Nu är det skit samma! Det är väldigt skönt och befriande. Judiths var nog coolare än vad jag är. Med musiken vill jag nå folks vardagskänslor, det opolerade.

Tilde, vad har du för relation till jazz?

– Jag har ingen särskild relation till jazz egentligen. Jag älskar Monica Zetterlund och Monica Z är en av de bästa svenska filmerna som jag sett. Men jag har inte själv sysslat med jazz. Uppskattar dock musiken. Och Amanda har öppnat upp en helt ny värld här i Göteborg. Jag lyssnar på väldigt mycket, har inte snöat in på någon särskild genre.

Avslutningsvis premiärvisas nedanstående livesession med Amanda Elsa Larsson. Inspelad i Amandas hem, filmad av Sebastian Hammarmo och Jesper Sryrenius [Raccoon One], samt mixad/mastrad av György Barocsai.

Fontäns ”Machines” – andra spåret på EP:n Polar Star – är en av förra årets bästa låtar. Under 3.48 sammanvävs western-sväng, uråldriga folktoner, psykedeliska 60-talsgitarrer och medryckande disco – endast de egna referenserna sätter stopp för låtens fulla potential. Johan Melin och Jesper Jarold erbjuder verktygen som gör att världen öppnar upp sig och duon tar med lyssnarna på en hissnande resa; från basen i Bohuslän, med ”Machines” som kompass, nås vidsträckta ökenmarker och massiva berglandskap. Produktionen är varierad och gränslös.

Och nu är göteborgsduon tillbaka med singeln ”Shadows”, som fortsätter att utforska musikens möjligheter på samma sätt som tolvorna Babylon och Polar Star (båda släpptes på Höga Nord Rekords förra året). Ljudbilden är mjukare än på debutalbumet Winterwhila från 2009, men att återkoppla till äldre spår som ”Neanderthaler” och ”Backustugu” ger inte bakläxa i referensförhören. De vemodiga strömningarna är exempelvis fortfarande påtagliga.

I likhet med ”Backustugu” präglas ”Shadows” av krautfolkiga element, samtidigt som duon lockar fram sina innersta gitarrgudar. Musiken är följsam, varje instrument är i samklang med varandra och det är uppenbart att ljudbilden är ett utslag av oändliga studiotimmar. Produktionen expanderar efter varje lyssning.

”Shadows” är det avslutande spåret på Fontäns kommande och självbetitlade album, som släpps den 26 maj, men redan två dagar innan är det releasefest på Pustervik i Göteborg. En kväll som ingen bör missa. Världar möts utan att kollidera.

Mac DeMarco befinner i gränslandet mellan dröm och verklighet, tankarna pendlar mellan dåtid och nutid, med resultatet att barndomen flyter samman med vuxenlivet. På kanadensarens tredje album This Old Dog är familjen i fokus och relationen till pappan – en relation baserad på ständiga konflikter – bildar grunden för denna skiva som är långt mer akustisk än tidigare släpp. Imponerande ”Moonlight On The River” är albumets enda elektriska äventyr; inledningen är reflekterande, men låten mynnar ut i ett Mick Ronson-liknande outro, där effekter och pedaler skapar blixtar på en annars klarblå himmel. Den tekniska utvecklingen är slående.

De första låtarna i DeMarcos eget namn – duon Makeout Videotape utgjorde startskottet – präglas av en skräpig produktion, som på sätt och vis kan relateras till dåvarande hemstaden New York, men debutåret 2012 gav även upphov till färgsprakande låtar som ”Ode To Viceroy” och ”Cooking Up Something Good”, där ljudbilden låg närmare Los Angeles än The Big Apple. Musikern DeMarco befann sig således i Los Angeles långt innan flytten som verkställdes i samband med denna skiva. Och det bekymmersfria har blivit ett signum.

Trots att de flesta låtar på This Old Dog handlar om åldrande, död och smärtsamma minnen, är musiken och produktionen flyktig som en sommarvind. Texterna är skrivna av en person, 26 år ung, som förlikat sig med omgivningens och sina egna brister. Jag kan dock sakna humorn och självdistansen som speglar mycket av DeMarcos tidigare material (som gjorde det svårt att ringa in hans agenda och egentliga personlighet). This Old Dog är mer sammanhållen och formas av omfamnande synthar, som i nostalgiska ”For The First Time”, där hopp och längtan förstärker musikens personliga karaktär, vilket gör att lyssnarna kommer nära och blir ett med musiken. I sina bästa stunder är denna skiva fulländad, men låtarna överraskar inte på samma sätt som förut.

Det är fullt logiskt att ”Dreams From Yesterday” bär spår av bossa nova – en naturlig utveckling med tanke på DeMarcos intresse för solblekta produktioner. Det trivsamma borde dock ha tonats ned en aning. Oemotståndliga poplåtar som ”Baby You’re Out” eller ”One Another” bevisar emellertid att DeMarco är bäst i klassen när det kommer till skönt slacker-gung.

Christian Olsson från Fibes Oh Fibes! går solo och gör det med eftertryck – OLSSON i versaler, skrivet med färgglada bokstäver för att fånga uppmärksamhet. Göteborgssonen signalerar med alla medel att han är tillbaka, rampljuset ska återerövras och denna gång har pianot ersatts av Grace Jones-liknande rytmer. Det fungerar inte alls.

Målsättningen är med största säkerhet att låta lyxig, modern, men ändå tillbakablickande. Aktuell listpop möter Madchester. Habila ”Take Your Time” lånar från New Order och Kindness, med ett helt ok resultat. Singeln ”Ça m’est égal”, där Daniel Adams-Ray gästar är dock olyssningsbar. Olsson kopierar Becks ”Loser”, men hamnar helt snett och låter mest sökande, jagandes efter den rätta känslan. Under skivans 12 spår är formtopparna få och Adams-Rays inhopp får mig att tänka på finska Bomfunk MC’s (kredd för att han vågar byta språk från svenska till engelska).

Gospel, Madchester-influenser och listpop utgör fundament, men Olsson får inte ihop delarna till en helhet. För tillfället är det mycket prat om att Västlänken – en planerad järnvägsförbindelse genom centrala Göteborg – kommer att bli svår att färdigställa på grund av den svårarbetade göteborgsleran. Det gäller att vara på den säkra sidan innan arbetet genomförs. Olsson borde ha börjat om, satt sig ner och funderat, innan dessa låtar färdigställdes.

Mattias Alkberg hatar allt och alla, inte var och en, men tillsammans i grupp. Mänskligheten är inte omhändertagande, snarare tvärtom. Och danskarna får bära hundhuvudet – rasismen och främlingsfientligheten står i fokus.

Södra Sveriges nya singel ”Danmark” kan liknas vid ett illavarslande åskmoln, som ger ifrån sig ilskna elektriska stötar. Bakom Alkberg körar medlemmarna som att domedagen stod för dörren och låten avrundas med att Ernst-Hugo Järegård mässar om alltings eländighet. En röst som ger minnen av svunna tider (1990-talet för att vara exakt). Under första halvan av 90-talet blomstrade högerextremismen och nu är piskar vindarna hårdare än någonsin. Det är ingen nyhet.

.

”Danmark” tillhör inte Alkbergs starkaste låtar, men det monotona driver och texten sätter sig efter första lyssningen.

Jag kommer sjunga om Danmark men det är bara ett exempel. Jag menar exakt överallt där mänskligheten satt sin stämpel. Jag kommer sjunga om Danmark, men det har inget att göra med språket. Eller deras tröga rasister, de svinen finns även i Luleå och Råneå.

Det kommer låta som att jag hatar Danmark och det gör jag. Men jag hatar hela mänskligheten fast inte en enda människa, bara allt de gör tillsammans och mot varandra. När vi borde rädda danskarna och alla andra.

Danmark, Danmark, Danmark, Danmark.

Ljudbilden har få likheter med Södra Sveriges EP Punkkungen från förra året. En hardcoreskiva i rosa. 2017 handlar mer om att förmedla ett tydligt budskap, det om mänsklighetens förruttnelse. Den 19 maj släpps kommande skivan Rak Kant och vi kan med största säkerhet förvänta oss än fler åsikter från den arge Luleå-agitatorn.

I sommar spelar Södra Sverige på Festival del Mar Asperö och det ska bli spännande att höra dessa mörka toner slå mot kobbar och skär. Relativt långt bort från Danmark. Redan den 25 maj är det dock releasefest på Debaser Strand i Stockholm.

Tvillingbröderna Sammy & Johnny Bennett går samman med Woah Dad! och tar sikte mot hiphop-eliten. Till sin nuvarande position har de nått utan uppbackning och efter att ha lyssnat på nya singeln ”Titta fram” – första smakprovet inför debutalbumet – står det klart att duon är mer träffande än någonsin.

Ljudbilden är tillbakalutad, följsam och internationell. En spelning på Way Out West borde vara självskriven, även om festivalens fokus ligger på andra sidan Atlanten. Sammy & Johnny Bennett känns fulländade, står raka i ryggen och klarar av all konkurrens – de står på toppen, utgör framtiden. Musiken och texten är i total harmoni. Det är ren njutning att ta del av ”Titta fram” och singeln får en att bli stolt över sin egen samtid. Sammy & Johnny Bennett är ljudet av det nya Sverige.