Foto: Samuel Isaksson

Anton Ego eller Anton Tuvesson? Det beror på sammanhang. I rollen som soloartist framträder Anton Ego, medan bandmedlemmen Anton Tuvesson – sångare och låtskivare i Two Year Vacation – kräver en mer samarbetsvillig och kompromissande personlighet.

Imorgon spelar Anton solo på Jazzhuset i Göteborg. Han tvekade länge, avvaktade in i det sista, men bestämde sig för att tacka ja. Konserten blir startskottet för nysatsningen på soloprojektet, som fått stå tillbaka sedan Anton blev medlem i det hyllade indiepopbandet Two Year Vacation förra året. Fram till dagens datum har Laholm-sonen hunnit släppa singlarna ”Will It Ever End?” och ”Moving Back”, men nämnda bands framgångar, turnéer i Europa och studioinspelningar, har pressat tidsschemat till max.

”Jag har saknat den andra delen av mig, den andra delen blev svartsjuk på Two Year Vacation”

– Jag har saknat den andra delen av mig, den andra delen blev svartsjuk på Two Year Vacation. Men utgångspunkten har från början varit att jag ska få ha mitt eget utanför bandet.

Det råder ingen tvekan om att Anton har bestämt sig – det ena projektet utesluter inte det andra. Framgångarna med Two Year Vacation har med andra ord inte minskat intresset för att göra saker på egen hand, samtidigt hade inte dagens Anton Ego varit densamma utan sitt nyfunna sammanhang.

– Two Year Vacation är ett nyfunnet hopp för mig, plockar fram det ljusa i det mörka. På sätt och vis har jag skapat två personligheter. Two Year Vacation är vitklädd, Anton Ego är svartklädd. Jag satsar stort på Two Year Vacation, men Anton Ego finns kvar för att det finns nya kreativa ideér som inte skulle funka i bandet.

Det betyder emellertid inte att situationen är alldeles självklar.

– Det har inte varit helt lätt att lära mig deras tänk, att bli en i bandet. Two Year Vacation är ju inte min vision från början. I soloprojektet blir idéerna verklighet direkt, på gott och ont, medan idéerna i Two Year Vacation filtreras genom fyra stycken hjärnor.

Foto: Samuel Isaksson

Vi sitter på ett konditori på Chapmans torg i Majorna (döpt efter den legendariske sjökaptenen Charles Chapman). En plats som stått stilla sedan 70-talet. Anton förklarar att han bott i ett angränsande hus. Passar på att göra en kort levnadsteckning: Anton föddes i Laholm, bodde i Göteborg 7 månader, flyttade till Halmstad, för att återvända till Göteborg.

Under perioden i Halmstad lärde Anton känna Jonas Börjesson och Billy Nilsson från VÅRØ. Skivbolaget som ger ut Two Year Vacation. Anton Egos producent György Barocsai [Svenska Grammofonstudion] – som startade Two Year Vacation tillsammans med Max Hessman – har funnits med ända sedan soloprojektet tog fart 2014. Kontaktnätet är väl utvecklat.

”Jag har lärt mig mycket av Two Year Vacation. Hur det går till, vad som är bra, vad som inte är bra”

– Jag har lärt mig mycket av Two Year Vacation. Hur det går till, vad som är bra, vad som inte är bra. Och det är ett inspirerande gäng. Nu har även Johan [Magnusson] från Llewellyn Lloyd anslutit till både Two Year Vacation och mitt egna band. Han är en grym gitarrist.

Anton förklarar att Llewellyn Lloyds spelning på Klubb HYMN tidigare i år fungerade som ett slags arbetstest.

– Vi var där och kollade om han var bra. Och hela bandet övertygade stort… Spelningen på Jazzhuset strax efter var minst lika imponerande.

Foto: Samuel Isaksson

Mellan påtårarna (det blir en hel del kaffe) glider samtalet in på influenser. Anton nämner bland annat The Clash och Buzzcocks. Två punkband med känsla för popmelodier.

– Jag har skrivit fem låtar med exakt samma ackord. Det är väldigt punkinspirerat. Jag älskar The Clash och Buzzcocks. Den senaste tiden har jag försökt ta ikapp saker som jag missat, exempelvis The Clash. Började lyssna på dem förra året. Det som tilltalar mig är deras attityd och ljud. Har dock inte lyssnat på så många låtar, topp 4 på Spotify.

Anton beskriver sig själv som populärkulturellt oallmänbildad. Han har ingen större koll på äldre band och artister.

”För mig känns det väldigt roligt att göra musik, jag tror ju inte att någon annan har gjort liknande musik innan”

– För mig känns det väldigt roligt att göra musik, jag tror ju inte att någon annan har gjort liknande musik innan, skrattar Anton. Samtidigt finns det inte så mycket i Göteborg som låter likadant för tillfället. Inte vad jag vet i alla fall.

– Men även om jag inte lyssnar jättemycket på musik, har musiken alltid funnits med. På grund av skador slutade jag att skejta när jag var 17 och då blev gitarren viktig. Har skrivit låtar sedan dess. Innan jag startade Anton Ego lyssnade jag mycket på The Vaccines. De influerades av The Clash, så jag började lyssna på The Clash… Ramones är en annan stor inspirationskälla. Där började allt. Det behövs inte mer än tre ackord.

Vid en jämförelse mellan Two Year Vacation och Anton Ego använder Anton beskrivningarna arty kontra rak indierock. Anton Ego vill göra det lätt för lyssnarna och musiken ska få det att spritta i kroppen.

– För mig ska det vara väldigt enkelt, lättlyssnat. Utan gitarrerna är det sjukt poppigt.

Är det stor skillnad på Anton Ego nu och då?

– Ja, det är det. Det hörs kanske inte jättetydligt! Jag kan titta tillbaka och skämmas. Det är tur att man utvecklas, skrattar Anton.  Jag har alltid känt mig väldigt osäker innan och det gör allting så jävla dåligt. Nu känner jag mig bara taggad och jag bryr mig inte lika mycket om vad andra ska tycka.

Anton påpekar dock att det finns vissa element som gör att kommande släpp känns lite nervösa.

– Jag har mer eller mindre spelat in en EP, med känsloladdade låtar. Det känns som att släppa en dagbok. Tror att mina ex kommer att känna igen sig. På sätt och vis har relationer alltid stoppat min kreativa process, men nu är det dags. Samtidigt vill jag att musiken ska vara relaterbar. Det får inte låta diffust.

Drömpop och luggpop är något som Anton vill undvika till varje pris och efter att ha lyssnat på ett par låtar med arbetstitlarna ”Out Of My Leauge” och ”Nymphomaniac”, kan han känna sig trygg. Ingen kommer att prata om drömpop.

– Det är enkelt popform på allt, men det är viktigt att smutsa ner musiken lite. Det får inte bli bredbent och krystat.

Foto: Samuel Isaksson

Jazzhuset är en bekant konsertlokal för de flesta som spelar musik i Göteborg. En institution som hjälpt många av stadens indieband att nå större scener.

VÅRØ är en av arrangörerna och Anton påpekar att de ska bli grymt att spela för bekanta ansikten. Vid sidan om Göteborgsetiketten hittas även Stockholmsbolaget Lazy Octopus; under kvällen uppträder två av skivbolagets främsta namn, Alexandria och Anti Pony. Anton Ego utgör mellanakt.

– Lazy Octopus är riktigt spännande och så har de signat Holy Now. Ett av Göteborgs bästa band. VÅRØ är ett av alla mindre bolag som dykt upp de senaste åren och de gör ett fantastiskt jobb.

Och hur ser du på din egen kväll?

– Vi spelar sju låtar på 25 minuter. Knappt! Det är väldigt korta låtar. Sedan går jag av scenen och gör klart EP:n.

Presentationen ligger i linje med Antons beskrivning av den egna musiken. Enkelhet framför komplexitet.

Anton berättar att den närmaste framtiden handlar om att reflektera över olika val. När, var och hur musiken ska släppas. Planen är att ge ut en singel inom en överskådlig framtid. Album är inte aktuellt.

– Jag vill att det ska bli rätt, har väntat tre år på den här EP:n. Kan vänta ett halvår till…  Jag har gjort klart 3 av 5 låtar.

Blir det bara nytt material på skivan?

– Ja, de tidigare singlarna är inte med, men låtarna har funnits med länge och jag har spelat dem live vid flera tillfällen.

”Just nu har jag fyra potentiella singlar, det blir svårt att välja”

– Just nu har jag fyra potentiella singlar, det svåra blir att välja, skrattar Anton. Samtidigt är de väldigt lika, tre ackord och lättlyssnade. Tror att alla fungerar lika bra. Och EP-formatet passar mig bra, jag lyssnar mer på enskilda låtar än hela album.

Det råder dock ingen tvekan om att Anton är medveten om att det är svårt att slå igenom, men han är beredd att jobba hårt.

– Nu för tiden får musiken hitta folket och inte tvärtom… Ska man lyckas får man fan spela!

Malmöbandet Sista Bossen tipsar om favoritomslag och kommenterar omslaget till sitt kommande och andra album Titta inte på mig (när jag dansar). Skumpunkarna är aktuella med explosiva singeln ”Kvällar” och nämnda skiva släpps den 31 mars.

Frans Möller:

Green Day – Dookie

– Sjukt bra cover för att det är som en Where’s Waldo?-teckning. Man kan kolla på det rätt länge och kolla vad alla på teckningen gör, det är kul.

Kristopher Ståhlgren:

Various – Vägen till Gud

– Analysering är väl egentligen överdrivet. Titel i kombination med typsnitt, färg och framförallt bild gör att en blir nyfiken på att få höra vad vägen egentligen är.

Sven Fredrik Persson:

Solar Plexus – Det är inte båten som gungar – det är havet som rör sig

– Kanske inte det fräckaste skivomslag som mitt förstånd lyckas frambringa, men likväl en bild föreställande åtminstone 37 % av mina svenska favoritmusiker. Skivan gav mig som tonåring en musikalisk ”aha-upplevelse” när jag insåg att Monica Dominique spelade rollen som den störiga tågkupé-mamman i Repmånad.

Hampus Sundén:

AC/DC – Dirty Deeds Done Dirt Cheap

– De ser ju ut som ett sent nittis-cover fast redan på sjuttiotalet! Sen skadar ju inte heller att ”Ride On” ligger på plattan, en av historiens bästa låtar. Bon Scott alltså… R.I.P.

Patrik Schlegel:

The Strokes – Angles

– Jag blir snurrig av den.

Sista Bossen – Titta inte på mig (när jag dansar)

– Omslaget är designat av THE BIRD FACTORY och hamnar nog närmast Dookie om vi ska jämföra det med våra egna favoriter, kort sagt ett tecknat kaos. Vi gillar omslaget, det fångar både förvirringen men också de snabba växlingarna i vår musik.

The Kinks är ett av 60-talets mest uppskattade popband, samtidigt har de ständigt brottats med att vara underskattade. The Beatles, The Rolling Stones och The Who har alltid fått mer uppmärksamhet. Det är givetvis orättvist.

Londonbandet har sedan starten kretsat kring bröderna Ray och Dave Davies – förstnämnde stod för det mesta av låtskrivandet och sången, medan sistnämnde utvecklades till en av 60-talets mest framstående gitarrister. Dynamiken låg till grund för en av pophistoriens mest kreativa och framgångsrika duor, men ständiga konflikter skapade tidigt friktion. De har inte spelat med varandra sedan 1996. The Kinks debutsingel ”Long Tall Sally” släpptes 1964.

Intressant kuriosa är att Ray Davies tillbringade mycket tid i Göteborg under en period och det resulterade i att musikern Gunnar Frick blev en del av hans liveband mellan åren 2006-2009. Davies skymtades ofta kring Café KoM.

Nedanstående lista rangordnar The Kinks 50 bästa låtar. Jag har inte tagit med några sololåtar.

50. ”Lavender Hill” (1973)

Lavender Hill är en shoppinggata i södra London. Området har förekommit i flera populärkulturella sammanhang och den prisbelönta filmen The Lavendel Hill Mob från 1951 är ett av de mest kända exemplen. Alec Guiness gör en fin skådespelarinsats (helgonförklarad genom rollen som Obi-Wan Kenobi i Star Wars).

The Kinks spelade in ”Lavender Hill” 1968, men det planerade dubbelalbumet The Village Green Preservation Society bantades ner till 15 låtar. ”Lavender Hill” skrotades och släpptes istället på 1973 års The Great Lost Kinks Album (bestående av b-sidor och outgivet material). Introt präglas av en tramporgel och under låten hörs en stilla kör som skapar en atmosfärisk inramning.

49. ”Afternoon Tea” (1967)

Ray Davies är känd för sina urbrittiska referenser och ”Afternoon Tea” behöver ingen närmare förklaring.

I’ll take afternoon tea (afternoon tea)
If you take it with me (afternoon tea)
You take as long as you like
‘Cause I like you, girl

I take sugar with tea (afternoon tea)
You take milk if you please (afternoon tea)
Like you talking to me
Because you ease my mind

48. ”The World Keeps Going Round” (1965)

Ray Davies texter är ofta sorgsna och melankoliska, där regn och sol avlöser varandra. ”The World Keeps Going Round”– hämtad från 1965 års album The Kink Kontroversy – beskriver en värld som fortsätter att existera oavsett vad som händer och kan ses som en profetia inför dagens ständiga oro över sakernas tillstånd. Väl skrivet av Davies, 21 år gammal (nybliven pappa).

”The World Keeps Going Round” är ett av The Kinks första steg mot ett mer beskrivande och analyserande berättande. Ljudbilden har också förändrats; de tidiga British invasion-influenserna är fortfarande påtagliga, men grundstrukturen är mer avancerad och genomarbetad. Samtidigt är produktionen enkel och sparsmakad. Det handlar inte om The Beatles-perfektion.

47. ”The Way Love Used To Be” (1971)

Melodramatiska ”The Way Love Used To Be” placerades som b-sida till ”God’s Children” (båda låtarna finns med på 1971 års album Percy, som är ett soundtrack till filmen med samma namn). De vemodiga stråkarna, arrangerade av Stanley Mayers, sätter tonen. Mayers medverkade i över 60-filmer och är främst känd för gitarrkompositionen ”Cavatina”, som används i Oscarsbelönade The Deer Hunter från 1978.

Nämnda skiva blev den sista för Pye Records och albumspåret ”Willesden Green” är den enda Kinks-låten som inte sjungs av Ray eller Dave – istället är det John Dalton som står vid mikrofonen (fast medlem mellan åren 1969-1976). Ray sjunger på ”The Way Love Used To Be”. Inramningen är högtidlig och sakral.

46. ”Come On Now” (1965)

Detta är en garageinspirerad b-sida till klassikern ”Tired Of Waiting For You”. Utekvällen väntar och a-sidans titel kan nästan ses som en fortsättning på b-sidans önskan att komma iväg. ”Come On Now” har festen som slutmål. Kan tycka att Ray är lite väl grabbigt gnällig. Det är allmänt känt att båda bröderna Davies var minst sagt fåfänga. Jag vet inte om modeintresset är intakt, men under 60-talet stod framför allt Dave i framkant. Trendspaning: Från kostym till Peacock-mode.

45. ”David Watts” (1967)

Musikjournalisten Jon Savage har beskrivit ”David Watts” som Ray Davies sharpest homoerotic song. Och den beskrivingen kommer alltid att prägla min syn och ger låten en självklar placering på denna lista. The Jams version från 1978 följer samma uppstudsiga och pubertala hållning. Låten släpptes som b-sida till ”Autumn Almanac”, men finns även med på albumet Something Else By The Kinks.

44. ”There’s No Life Without Love” (1973)

”There’s No Life Without Love” är den första låten på listan som är skriven av Dave Davies – inspelningen ägde rum 1967, men det dröjde ända till 1973 innan låten släpptes officiellt. En konsekvens av att upphovsmannens soloalbum lades på is. Daves albumdebut släpptes först under 80-talet. Rays debut Other People’s Lives dröjde ända till 2006.

43. ”Stop Your Sobbing” (1964)

Sedan starten som låtskrivare har Ray Davies visat en enorm bredd och ”Stop Your Sobbing” från The Kinks självbetitlade debutalbum tillhör de mer nedtonade poplåtarna. Likheterna är få med genombrottssingeln ”You Really Got Me” från samma år.

Under en period var Ray tillsammans med Chrissie Hynde från The Pretenders, vars debutsingel ”Stop Your Sobbing” är en cover på The Kinks-låten med samma namn. De spelade även in ”I Go To Sleep” – en outgiven låt – som Ray skrev till sin dåvarande fru i samband med födelsen av deras dotter. Riktigt bra. En vaggvisa med spöklik inramning. Kan rekommendera både originalet och The Pretenders tokning.

42. ”Everybody’s Gonna Be Happy” (1965)

Ofta avfärdad som en bagatell, men jag blir alltid på bra humör när ”Everybody’s Gonna Be Happy” snurrar på stereon. Ett bra betyg. Låten släpptes som singel 1965 och 2000 fick den nytt liv genom soundtracket till Nick Hornby-filmatiseringen High Fidelity.

41. ”Do You Remember Walter?” (1968)

Ray Davies återvänder till ungdomen och det är inte första gången. Ett återkommande tema.

40. ”Set Me Free” (1965)

”Set Me Free” är ett av The Kinks första försök att visa upp en mjukare sida och jag älskar varje sekund. 

39. ”A Long Way From Home” (1970)

Lola Versus Powerman And The Montgomery, Part One är The Kinks sista kommersiella framgång. Skivan är känd för att blanda ”hårdrock” med pop, och mina favoritlåtar tillhör den senare genren. Det kommer att synas på den här listan. ”A Long Way From Home” präglas av mjuka folktoner och ger en varm och inbjudande känsla. Ray sjunger om längtan och tiden som flytt. Det övergripande temat handlar om att förlora kontakten med sina rötter.

38. ”Time Will Tell” (1983)

”Time Will Tell” är en oemotståndlig garagelåt som spelades in i mitten av 60-talet, men som inte gavs ut förrän den kontroversiella samlingen The Kinks Greatest Hits – Dead End Street nådde butikerna 1983. Den drogs tillbaka och släpptes igen efter ett par månader (minus ”Time Will Tell”). Medlemmarna ville inte ge ut bonusmaterialet med ofärdiga låtar.

37. ”Rosie Won’t You Please Come Home” (1966)

lay skrev om händelser i sin närhet och Dave fick sina gliringar, men systern Rosie omnämndes också i hans texter. ”Rosie Won’t You Please Come Home” kretsar kring Rosies förhållande med Arthur Anning och deras flytt till Australien. Rosies skilsmässa låg sedermera till grund för Arthur (Or The Decline And Fall Of The British Empire) från 1969. Denna låt är kammarpop av bästa kvalité. Rosie avled 2014. Rays äldsta syster Irene anses vara en av de som uppmuntrade musikkarriären genom att ge honom en gitarr i 13-årspresent.

36. ”Autumn Almanac” (1967)

”Autumn Almanac” är en positiv och sprittande poplåt som andas vår och vänskap. Den brittiska kulturen genomsyrar varje stavelse. Ray sjunger om fotboll, Blackpool och te. Låten släpptes som singel 1967 och finns inte med på något album.

35. ”This Man He Weeps Tonight” (1969)

Dave Davies fick inte så många chanser att synas och höras som låtskrivare, men singlarna ”Death Of A Clown”, ”Susannah’s Still Alive” och ”Lincon Country” är bland det bästa som spelades in under andra halvan av 60-talet. Förstnämnda singel finns även med på The Kinks-skivan Something Else By The Kinks. ”This Man He Weeps Tonight” hittas på baksidan till ”Shangri-La”. En stark poplåt med snygga janglegitarrer. Och missa inte Daves första The Kinks-inspelning ”Wait Til The Summer Comes Along” från 1965. Tidningen The Rolling Stone utnämnde Dave till nummer 88 av världens 100 bästa gitarrister (2003).

34. ”A House In The Country” (1966)

The Kinks fjärde album Face To Face är det första av bandets skivor som anses vara en fulländad klassiker. Produktionen når nya nivåer och Ray Davies blommar ut som låtskrivare. Och kritiker av det moderna samhället. Blurs ”Country House” ger en liknande känsla och Damon Albarn har spelat live med Ray Davies vid flera tillfällen. Albarn har även sagt att han var nära att bilda en supergrupp med Ray och David Bowie – ett samarbete som endast varade i 24 timmar.

And he’s oh so smug, oh yeah.
He’s got everything he needs,
‘Cause he’s gotta house in the country,
And a big sports car.
He’s gotta house in the country,
And a big sports car.

But he’s socially dead, oh yeah,
And it don’t matter much to him,
‘Cause he’s gotta house in the country
Where he likes to spend his weekend days.
Oh yeah, oh yeah, well all right

33. ”Where Have All The Good Times Gone” (1965)

”Where Have All The Good Times Gone” är en av The Kinks alla oförglömliga b-sidor (a-sidan ”Till The End Of The Day” hittas längre ner på listan). Ray Davies går in i rollen som äldre iakttagare av samtiden. Samtal på puben, om politik och samhället, resulterade i den nostalgiska texten.

David Bowie spelade in en cover på ”Where Have All The Good Times Gone”, som finns med på 1973 års album Pinups. Brixton-legenden gjorde även en halvtrist version av ”Waterloo Sunset” 2003. Bowie upprepade vid flera tillfällen The Kinks betydelse för sin egen musik och speciellt Rays sätt att återknyta till det brittiska. Att våga vara sig själv.

32. ”This Is Where I Belong” (1967)

”This Is Where I Belong” är en europeisk b-sida som spelades in i samband med Face To Face. Jag fördrar denna låt gentemot a-sidan ”Mister Pleasant”, som är allt för hurtig och käck, vilket gör att produktionen känns daterad. ”This Is Where I Belong” har åldrats mycket bättre och präglas av en tidlös inramning. Alla kan relatera till tematiken om längtan och vikten av att känna sig trygg och hemmastad. En annan bra b-sida från samma period är ”She’s Got Everything”.

31. ”Too Much On My Mind” (1966)

Det finns en skörhet som tilltalar med ”Too Much On My Mind”. Låten saknar all form av arrogans som präglar mycket av bandets tidigare material.

30. ”Milk Cow Blues” (1965)

The Kinks gör Sleepy John Estes ”Milk Cow Blues” från 1930-talet till sin egen. Låten har spelats in otaliga gånger, både före och efter denna version, men The Kinks fångar en smittande råhet som få matchar. Elvis Presley spelade in en snygg rockabilly-version med titeln ”Milk Cow Boogie Blues”, medan Robert Johnson döpte om originalet till ”Milkcow’s Calf Blues”.

29. ”Get Back In The Line” (1970)

The Kinks utvecklades till ett band som stod upp för arbetarklassen och Ray Davies misstro mot skivindustrin fick alltmer utrymme på skivorna. ”Get Back In The Line” står på de svagas sida och ger inte mycket för världens pampar som utnyttjar de som sliter för usla löner. Detta är en av de vackraste och mest stillsamma protestlåtarna som spelats in.

28. ”Rainy Day In June” (1966)

Ray Davies sjunger ofta (väldigt ofta) om väder och vind och denna gång nalkas mörka och hotfulla moln vid horisonten. Låten utvecklas till brittisk gospel. En av The Kinks mest underskattade inspelningar.

27. ”Situation Vacant” (1967)

”Situation Vacant” är ett relationsdrama mitt i vardagen. Johnny vill gör allt för att glädja sin svärmor och det slutar med att Johnny och Suzy skiljer sig. Svärmodern blir överlycklig. Låten har ett blues- och funkdriv som kompletterar texten perfekt. Nicky Hopkins hammondorgel är pricken över i:et.

26. ”Love Me Till The Sun Shines” (1967)

Dave Davies sjunger om kärlek och han gör det med känsla och finess. Orgeln, distinkta handklapp och effektiva rock ‘n’ roll-gitarrer ger en medryckande inramning. Ursprungligen b-sida till hitsingeln ”Death Of A Clown”.

25. ”Strangers” (1970)

Dave visar på ”Strangers” att han kunde matcha brodern och låten har ett skönt driv, som ger en avslappnad och harmonisk inramning. Verkligheten var dock en annan och Dave hade precis genomgått en mental kris. Brödens hade glidit isär och låten beskrivs ofta som en utsträckt hand.

24. ”20th Century Man” (1971)

Muswell Hillbillies från 1971 är den sista The Kinks-skivan som jag har en relation till. Produktionen och låtarna präglas mer av amerikanska kultur än brittisk. Jag älskar exempelvis outgivna ”Kentucky Moon”. Titeln på albumet kommer från Muswell Hill i norra London, där bröderna Davies växte upp.

Singeln ”20th Century Man” är ytterligare en klagosång över den moderna världens utveckling. Låten färgas av en snygg gitarrslinga, som skänker tempo och attityd och produktionen avslutas med ett virvlande orgelparti.

23. ”I Need You” (1965)

Tillbaka till grunderna. En garagelåt som satte standarden för tyngre rock. Gillar även The Zakary Thaks snarlika cover året därpå.

22. ”Two Sisters” (1967)

”Two Sisters” handlar om svartsjuka mellan två systrar, men givetvis syftar Ray på sin egna relation till brodern Dave. Han kallade bland annat sin lillebror för Priscilla, som är namnet på den ena systern i texten. Deras relation har alltid legat på gränsen till sammanbrott – de bråkade, bråkade lite till och sedan bråkade de ännu mer. Det har länge pratats om en återförening, men framtiden får utvisa om tiden har läkt alla sår. ”Dandy” är en annan låt som anses handla om brodern.

Introt präglas av användandet av klaviaturinstrumentet cembalo, vilket ger en högtidlig stämning och detta är den första Kinks-låten med stråkar. Fulländad pop och Rays hummande i slutet är ren magi.

21. ”The Village Green Preservation Society” (1968)

Ett beprövat tema; Ray Davies återvänder till ett Storbritannien som endast finns i minnet, men han undviker att bli en menlös och bakåtsträvande nostalgiker. En av anledningarna är att produktionen ligger i framkant och att musiken präglas av en oförstörd charm som inte går att ogilla. Detta är titellåten på albumet med samma namn och sista skivan med danska originalbasisten Pete Quaife. 

20. ”All Day And All Of The Night” (1964)

Singeln ”All Day And All Of The Night” följde upp ”You Really Got Me” och blev minst lika framgångsrik. De hade hittat en formel som fungerade, men popmusiken väntade runt hörnet.

19. ”See My Friends” (1965)

”See My Friends” är en skimrande psykedelisk poppärla med indiska raga-influenser. Singeln nådde inga större framgångar, men ljudbilden influerade. B-sidan ”Never Met A Girl Like You Before” är rakare och hade förmodligen fungerat bättre på listorna. Boston-bandet Lyres spelade in en fin version i samband med debutalbumet On Fyre 1984 (på albumet tolkas ”Love Me Till The Sun Shines”).

18. ”God’s Children” (1971)

Teknikhetsen fick Ray att skriva ”God’s Children” och det blev ett religiöst anthem om att återgå till naturen. En av bandets snyggaste produktioner. Det religiösa temat återkommer i 1978 års ”Black Messiah”, men tonen är helt annorlunda. Reggae möter folkpop.

17. ”Sunny Afternoon” (1966)

”Sunny Afternoon” är en av The Kinks mest kända låtar, men många missar att låten bär på starka samhällskritiska element. Ray beklagar sig över höga skatter och mitt i allt elände strular kärleken. Och det är sommar, årets bästa årstid. Allt borde vara på topp. Ray dricker dock öl en somrig eftermiddag. Det löser sig nog.

16. ”A Well Respected Man” (1965)

Detta är en av The Kinks första samhällskritiska låtar och produktionen är mer poporienterad än tidigare. ”A Well Respected Man” presenterades för omvärlden via bandets tredje EP Kwyet Kinks, men singelversionen blev en stor försäljningsuccé i USA. Det slutade med att låten fick ligga till grund för albumet Kinkdom, som endast släpptes på den amerikanska marknaden.

15. ”Lola” (1970)

Efter ett par skrala år fick The Kinks en megahit med ”Lola” och medlemmarna stod återigen i rampljuset. Låten handlar om en man som möter en transperson. Bonusfakta: den brittiska versionen innehåller ordvalet Cherry cola, medan den amerikanska versionen använder Coca Cola. The Raincoats spelade in en fantastisk cover 1979.

14. ”Victoria” (1969)

En uppstudsig popdänga om brittisk imperialism, klassystem och att älska sitt hemland. Det finns två sidor av samma mynt. The Fall spelade in en knäckande version 1988.

13. ”Lazy Old Sun” (1967)

The Kinks hade sin storhetsperiod i samband med psykedelians framväxt, men musiken tenderar att stå utanför dessa strömningar. Det finns dock undantag. Ett av dessa undantag är sinnesutvidgande ”Lazy Old Sun”. Instrumenteringen är underbar med maracas och trumpet i förgrunden. Inramningen ger en känsla av Indien, som bandet besökte ett par år tidigare. ”See My Friends” från 1965 är ett direkt svar på den resan.

12. ”Tired Of Waiting For You” (1965)

”Tired Of Waiting” följde upp ”You Really Got Me” och ”All Day And All Of The Night”, och blev ytterligare en listetta. Låten släpptes i januari och visar att The Kinks garageperiod var minst sagt kort. Ljudbilden är långt mer nedtonad än tidigare singlar. Det ska sägas att singeln ”You Still Want Me” – släpptes innan genombrottet – ligger närmare The Beatles än efterkommande garagesinglar.

11. ”Shangri-La” (1969)

Ytterligare en låt om bröderna Davies syster Rose. Enligt Ray bodde hon och maken i ett skyddat och profillöst område utan kontakt med omvärlden. Ett Shangri-la, ett fiktivt paradis.

Now that you’ve found your paradise
This is your Kingdom to command
You can go outside and polish your car
Or sit by the fire in your Shangri-la
Here is your reward for working so hard
Gone are the lavatories in the back yard
Gone are the days when you dreamed of that car
You just want to sit in your Shangri-la

10. ”Death Of A Clown” (1967)

Dave Davies fick en stor hit med ”Death Of A Clown” och låten prisades med en central roll på The Kinks-albumet Something Else By The Kinks. Texten handlar om att åka runt som en ambulerade cirkus, att ständigt visa upp sig för en ny publik: ”One night I nodded off at a party and woke up and saw all these decadent people running around. I had a vision of being a circus clown”.

9. ”Till The End Of The Day” (1965)

Det är något speciellt med hur Ray Davies fraserar, formar orden och får varje textrad att verka relevant. Bara att stiga upp och se solen blir till en betydande händelse. ”Till The End Of The Day” spelades bland annat in av Big Star och Alex Chilton – en av bandets låtskrivare och sångare – blev sedermera vän med Davies (de bodde grannar i New Orleans). Strax innan Chilton dog i mars 2010, medverkade han på Rays soloskiva See My Friends. Ty Segalls skrammelband Fuzz har också spelat in en version. Kan passa på att varma för nämnda soloskiva – den är inte bra.

8. ”Big Black Smoke” (1966)

”Big Black Smoke” är hypnotiserande och handlar om missbruk. Drinamyl/Dexamyl används först som ett sätt att motverka depressioner, men under 60-talet blev det allt vanligare att ungdomar tog stora doser. Drinamyl gick under namnet purple hearts.

Well, she slept in caffs and coffee bars and bowling alleys,
And every penny she had
Was spent on purple hearts and cigarettes

7. ”Dead End Street” (1966)

I likhet ”Big Black Smoke” – denna singels b-sida – valde bandet att släppa ”Dead End Street” som en fristående singel. Finns inte med på något av studioalbumen. Detta var inte unikt för The Kinks, men bevisar att bandets kreativa topp var minst sagt blomstrande.

Ljudbilden är teatralisk (Music Hall) och präglas av en dramatisk känsla. Texten behandlar fattigdom och missförhållanden i de lägre klasserna. Ett återkommande tema. Bandet spelade även in en charmig promotionvideo.

6. ”You Really Got Me” (1964)

Denna låt behöver ingen närmare presentation, så jag återvänder Ray Davies egna ord: ”A love song for street kids”. Bara ett tilläg. Dave Davies var 17 år när ”You Really Got Me” blev en hit och det innebär att han sådde fröet till heavy metal-genren redan i tonåren. Den 3 februari fyllde han 70 år. Grattis i efterskott.

5. ”I’m Not Like Everybody Else” (1966)

Det är möjligt att jag hörde The Nomads tolkning av ”I’m Not Like Everybody Else” från 1984 innan originalet. Minns inte. Tematiken passar dock vilken ungdomsgeneration som helst, där utanförskap och viljan att gå sin egen väg pekar ut riktningen. Dave Davies står för det mesta av sången. Grundtanken var dock att The Animals skulle släppa låten, men de nobbade erbjudandet.

4. ”Big Sky” (1968)

Luftigheten som präglar ”Big Sky” är oemotståndlig och det känns helt logiskt att Yo La Tengo spelade in en version till sitt debutalbum Ride The Tiger från 1986.

3. ”Waterloo Sunset” (1967)

Ty Segall spelade nyligen in en grym version av ”Waterloo Sunset” och att lyckas med denna popklassiker är en bedrift. Det är svårt att höra någon annan på sång än Ray Davies. Ordet klassiker känns nästan futtigt i sammanhanget. Till en början kallades låten ”Liverpool Sunset”.

2. ”This Time Tomorrow” (1970)

Det är en befriande känsla att lyssna på ”This Time Tomorrow” – ungefär som att ligga på en grönskande äng utan måsten och vardagshets. Tillvaron kunde inte vara mer bekymmersfri, samtidigt är låten en känga åt musikindustrin och att alltid vara på turné. Familjen bortprioriteras och vänner förloras. Musiken och texten motsäger varandra.

1. ”Days” (1968)

”Days” är en perfekt poplåt.

Spotifylista med samtliga låtar.

Ikväll anordnar R&B-stjärnskottet Gina-Lee en hyllningsfest till systerskapet på Paradiso i Stockholm. Detta med anledning av internationella kvinnodagen, men också på grund av att det är release för nya singeln ”Innan Dig”. HYMNs Daniel Andersson tog ett snack med Gina-Lee inför släppet.

”Innan dig” är mer storslagen än dina tidigare singlar ”Dramaten” och ”Drive Thru”. Är detta en avstickare eller kommer det mer material i samma anda?

– Haha, storslagen! Så korrekt beskrivning verkligen. Helt ärligt så sätter ”Innan dig” punkt för en era. Mer än så kan jag ej avslöja i nuläget…

Singeln släpps på internationella kvinnodagen. Vad betyder denna dag för dig som person?

– Jag tycker att internationella kvinnodagen är en så stark dag. Framförallt är det fint att se alla kvinnor/icke binära på stan, det är så mycket kärlek överallt. Blir så gråtig av det. Sen tycker jag om att tänka på mina idoler, typ Pussy Riot, Frida Kahlo, Malala, Sylvia Plath med flera, och fundera på den kamp vi fört så länge. Jag blir så stärkt av att tänka på alla som kämpat, som kämpar och ska kämpa. Det gör att jag orka fortsätta kämpa med mitt egna lilla krig. Sen tycker jag att det är absurt att man ens ska behöva en fucking dag för att hylla oss, för mig är alla dagar kvinnodagar.

Intäkterna för den digitala försäljningen av singeln går till föreningen Storasyster. En ideell förening som arbetar stödjande för personer som utsatts för sexuellt våld. Fler borde följa samma exempel. Hur kom du i kontakt med dem?

– Jag är ett stort fan av deras arbete och det kändes ganska självklart att ge dem intäkterna. Så vi mailade dem helt enkelt. Typ: hej, ta mina pengar! Haha. Och allvarligt talat är detta en jävligt personlig fråga. Den ligger mig nära om hjärtat och om jag bara kan hjälpa lite grann så känns det värt. Är bara tacksam för att det finns en massa fina personer som jobbar så hårt med dessa livsviktiga frågor.

”Jag ville skriva en låt till en av mina äldsta, bästa vänner”

Texten ger en ganska uppgiven känsla. Samtidigt finns det hopp. Att du funnit dig själv. Låten beskrivs som en hyllning till kvinnlig gemenskap. Hur växte låten fram?

– Jag ville skriva en låt till en av mina äldsta, bästa vänner. STOR shout out till Femi Frykberg. Hon var den som räddade mig genom högstadiet när jag var mobbad i min skola. Det var verkligen en sjukt jobbig period i mitt liv och jag vill med den här låten tacka henne och hylla vår vänskap. Den symboliserar också systerskapet, vilket är min nummer 1 kärlek i livet. Med den här låten vill jag säga att trots att du är utanför, missförstådd, mobbad eller ensam så finns systerskapet bakom dig var du än går. Så viktigt att komma ihåg det när man mår skit. Det har hjälpt mig jättemycket.

Om jag fattar rätt så är det Rebecca Scheja från Rebecca och Fiona som skrivit texten. Vad har ni för koppling till varandra? Och vad är det som gör henne till en bra samarbetspartner?

– Vi har skrivit den tillsammans! Jag har kanske skrivit lite mer text och hon har gjort melodier både för sång och prod. Hon är verkligen så himla bäst, älskar att jobba med henne och umgås med henne. Verkligen en sjukt generös, peppig, lojal och fin vän. Och dessutom en svinduktig producent.
Vi känner varandra på grund av att min bästis är ihop med hennes brorsa! Så jag blev inbjuden till hennes nyårsmiddag förra året utan att någonsin ha träffat henne. Fatta så bjussigt! Men det är sådana Rebecca & Fiona är…

Och du fortsätter att jobba med din pojkvän David Dahlgren. Det måste vara skönt att ha en producent som kan förstå dina tankar och idéer.

– Ja, såklart – han är bäst! Det är speciellt skönt eftersom jag ofta har väldigt bra koll på vad jag vill med prodden, sångeffekter och så, men till 100% saknar typ vokabuläret för att göra mig förstådd? Haha, alltså David fattar vad jag menar när jag använder mina egna ord istället för att vara superteknisk i beskrivningar. Typ också att jag kan ge honom en blick och han bara: ja, jag ska fixa det! Haha! Jag är inte så elitistisk och uptight när jag är i studion, leker inte runkig proddsnubbe typ. Känns som att det hämmar så mycket. Och David fattar allt. Det är så skönt.

Kan det någonsin bli problematiskt?

– Ja såklart! Ibland blir vi ju galna på varandra. Vi gillar att jobba med andra för det kan lätt bli irriterad stämning när vi sitter själva, haha. Obs #tbt till det stora ”bjällerklock/bells”-bråket vi hade. Alltså jag hatar nästan alla bell/klock-ljud, tycker det är gräsligt. Och David älskar det. Men vafan så är det ju med alla, man kan ju inte vara kopior i smak, det hade varit en mardröm! Och helt ärligt kan jag bli irriterad för att jag vill jobba så mycket med en snubbe. Alltså ja, jag är dödskär, superlycklig och sådär – men ibland känns det tråkigt att min kille inte är tjej? Låter det här helt sjukt?

Vad inspirerar till dina låtar?

– Hm, alltså allt som nånsin har hänt mig och som jag önskar skulle hända? Jag hittar på sjukt mycket, äkta mytoman – men låt en kvinna leva.

”Jag har övat så sjukt mycket på att försöka skita i vad alla andra gör”

Hur har tiden varit sedan debutsinglarna. Har du funnit din roll som artist?

– Jag har mått ganska dåligt emellanåt. Oroade mig väldigt mycket för vad alla andra gjorde när vi precis hade släppt första singeln. Typ: ”kolla vad den gör för feta samarbeten och signar med coola bolag” och så. Det var som att jag trodde att det jag gjorde inte dög, fast att det gick jättebra för mig. Såna här saker tar ju tid. Men jag har övat så sjukt mycket på att försöka skita i vad alla andra gör hela tiden och fokusera på mitt. Jag har märkt att det har gjort att jag har kunnat göra så mycket bättre musik på grund av detta. När jag släppte pressen och ångesten med musikskapandet så kom det bara. Det bubblar liksom ut texter och melodier, och på riktigt så har jag verkligen börjat njuta av att göra musik. Förut har det mest varit ångestladdat, grät nästan alltid i studion för jag kände så mycket press.

Berätta om kvällens spelning på Paradiso.

– Vi bjuder på dryck så långt det räcker! Verkar som att det kommer ca en miljon pers så kom i tid. Ett gäng grymma kvinnliga DJ:s spelar.
Kom och kramas och pussas med mig och fira internationella kvinnodagen och min nya singel såklart! OBS! För att komma in på festen måste man visa upp kvitto på att man köpt låten på iTunes. 12 kr som går oavkortat till Föreningen Storasyster, sjukt värt!

Vad händer framöver? Blir det ett större släpp i form av en EP eller liknande?

– Världens fetaste EP kommer innan sommaren. Den är ultra supermega hemlig just nu och jag är supernervös för hur den ska tas emot. Men helt ärligt: om ni inte gillar den så kommer jag lacka för den är så bra.

På fredag firar Maybe Canada sitt debutalbum Ruined Hearts på Pustervik i Göteborg. En skiva som ger ekon av Amerika, med texter som gränsar till uppgivenhet, där Magnus Hansson – ensam är i detta fall stark – sjunger från sitt innersta.

Denna låttitel är en av de mest geniala:

– ”Det doftar öl” – Tommy Körberg. Inga konstigheter med den titeln. Genialt tycker jag. Säga vad man vill om gubben men röst har han ju. Och i detta fallet en titel också…

En låt som funnits med sedan tonåren:

– ”Street Spirit (Fade Out)” – Radiohead. Magisk! Skulle kunna bli någon annan på den plattan med men den är så vacker. Radiohead har följt mig sedan The Bends även om jag kanske lyssnade på den något tyngre rocken i tonåren.

Den perfekta låten för en sömnig söndag:

– ”Lived In Bars” – Cat Power. Så baktung att en inte kan ta sig ur soffan. The Greatest är en riktigt härlig skiva! Det är så laid back och utan hets. Bara bra.

En låt som gör mig nostalgisk:

– ”The Beautiful Ones – Suede. Tänker på andra tider. Kul sådana. Rätt stimmig låt ändå. Kommer ihåg att jag höll på att försöka få till det där ilskna, skräpiga soundet i riffet på gitarren. Sån go attityd i sången.

En låt som inspirerat mitt eget låtskrivande:

– ”Jacksonville Skyline” – Whiskeytown. Kanske inte helt oväntat?… Ryan Adams och hans musik har gått ganska varm i mina ljudsystem under åren och jag gillar verkligen vad han gör. Den här fastnade jag för tidigt även om jag hört Ryans egna plattor innan.

Skander – uppvuxen och boende i Göteborg – har sedan 2015 års debutsingel ”Nu (Don’t Panic)” befunnit sig i centrum, samtidigt har 30-åringen verkat och utvecklats i sin egen R&B-bubbla. Uppslukad av sorg, förlorad i en spiral av negativa tankar, framträder en person som kämpar för att finna sig själv. Hon finns inte längre i hans närvaro. Livet har gått från rött till blått till grått. I bubblan har dessa känslor utvecklats till ett av årets starkaste album.

Ingen fulländas dock på egen hand och Skander är inget undantag. I hans absoluta närhet återfinns kusinen och producenten Albin ”Nibla” Hallberg, vars känsla för svala produktioner gör att texterna hamnar i rätt sammanhang. Varje textrad höjs upp och formas till vackra poem om livet (livet på botten). Skander vågar vara lågmäld och även om vissa upplevelser med lätthet kunde ha illustrerats med ilska, håller han sig lugn och sansad. Detsamma gäller produktionen.

Nibla är den person som befunnit sig längst i Skanders R&B-bubbla, men SOM031-bekantingarna Ikhana och Parham har också sina givna platser. Singeln ”Efter ikväll”, som är ett samarbete med förstnämnde, är bland det mest uppgivna och sorgsna som spelats in på svensk mark. Inramningen är becksvart. Skander finner dock styrka hos en nära vän. Uppriktigheten är slående och jag kan inte räkna upp särskilt många artister som är lika utlämnande. Kommer att tänka på Iiris Viljanen.

Skander har även bjudit in Seinabo Sey för att bli en del av hans innersta krets. ”Missförstå mig rätt” är vemodig, men inramningen ger en känsla av lätthet, som att läkningsprocessen håller på att ge resultat. Texten är mer svårtydd. Seinabo gör inget för att ta över, istället kompletterar de varandra. Två jämlika människor som finns för varandra.

Förseningar har skjutit fram albumet, men det innebär inte att Skander har legat på latsidan. Han medverkar bland annat på Mwuanas aktuella singel ”Även om”, som på många plan påminner om hans egna sololåtar – närvaron är densamma. Äkta känslor som skapar bilder. Jag känner inte Skander, men jag känner hans känslor.

De allra flesta har upplevt förlorad kärlek; vissa väljer ensamheten, andra super sig fulla på krogen, men ingen undgår minnena av det som en gång fanns. Skander omfamnar det svarta, texterna avslöjar att han provat de flesta läkningsmetoder, men det enda som har hjälpt på riktigt är de texter som utgör Hon. Det är inte alla som har förmågan att omvandla sorg till vacker och stark musik. Skander har den förmågan.

Idag fyller The Velvet Undergrounds debutalbum The Velvet Underground & Nico 50 år och med tanke på albumets ikoniska status är en hyllningstext på sin plats. Skivan sålde minimalt, men influerade desto fler. Idag är albumet en industri – tiderna förändras.

En personlig tillbakablick. Det pratades mest om eurodisco på rasterna, men vissa gick åt sidan och dessa personer diskuterade Nirvana. Och de nämnde The Velvet Underground med vördnad. De kallades för esteter… Jag köpte slutligen The Velvet Underground & Nico på EJ:s skivor i Lidköping (tidigt 90-tal). CD-utgåvan ligger numera på vinden. Jag blev samhällsvetare med kulturdrömmar.

The Velvet Underground bildades 1964 av Lou Reed och John Cale. New York utgjorde kuliss och mötet med Andy Warhol skapade inramningen. Reed hade ett förflutet som sångare och låtskrivare – missa inte The Jades ”So Blue”” eller The Roughnecks ”You’re Driving Me Insane”– medan Cale kom från en mer avantgardistisk bakgrund. Duon sammanstrålade i gruppen The Primitives. Reed och Cale mötte sedan Sterling Morrison, Moe Tucker och Nico. Sistnämnde introducerades av Warhol.

Inspelningen av debutalbumet skedde mellan april och november 1966. Warhol tog på sig producentrollen, men alla är överens om att Tom Wilson skötte uppgiften. Efter förseningar släpptes slutligen albumet den 12 mars 1967. Ett datum som emellertid är ifrågasatt. Anledningen är att ingen brydde sig om skivan de första åren. Idag har skivan ikonstatus och har sedan slutet av 60-talet bidragit till framväxten av punk, glam, avantgardism, indiepop och allt däremellan. Listan kan göras oändlig.

Med tanke på att The Velvet Underground & Nico har fått status som en av rockens främsta inspirationskällor, passade jag på att be några av landets musiker och kulturpersonligheter att ge sin bild av albumet.  De fick frågorna: Hur kom du i kontakt med The Velvet Underground & Nico och vilken/vilka är dina favoritlåtar? Albumet presenteras låt för låt.

De som medverkar är Rasmus Arvidsson (Avantgardet), Nora Karlsson (Boys), Matilda Wiezell (Melby), Elena Wolay (Jazz är farligt), Samuel Järpvik (Järpvik), Rebecca Bergcrantz (RAINDEAR), Alice Botéus (School ’94), Fredrik Söderström (Fort Not), Ribbs (Pomona Dream), Simon Hjort (Psykofant/Makeout Point), Albin Marklund (Molnet), Karl Sundström (Terra) Boy Matschullis Hector (COMISCOMSA) och Viktoria Ottosson (Lesley).

”Sunday Morning”

Ett av de vanligaste svaren på vilken låt som är det bästa soundtracket till en söndag är ”Sunday Morning”. Titeln ger en inbäddad och varm känsla. Och detsamma gäller musiken. Att texten handlar om paranoian som framträder när drogerna lämnar kroppen tillhör låtens mer dolda karaktär. Denna dubbla natur gör ”Sunday Morning” till en av The Velvet Undergrounds bästa inspelningar.

Watch out the world’s behind you
There’s always someone around you

”Sunday Morning” är The Velvet Undergrounds andra singel och släpptes för att kunna sälja debutalbumet (med ”Femme Fatale” som b-sida). Det gick inte särskilt bra. De låga inspelningskostnaderna gladde nog skivbolaget Verve extra mycket när försäljningssiffrorna började rulla in. I början av 1980-talet pratade Brian Eno med Reed om skivans status och i en efterföljande intervju med Los Angeles Times 1982 föddes ett av rockhistoriens mest använda citat: ” I think everyone who bought one of those 30,000 copies started a band.” Samlaren Mark Satlof har i skrivande stund 800 exemplar.

I inledningen av låten hörs klaverinstrumentet celesta – ett slags klockspel med tangenter – och det är John Cale som spelar. Tillsammans med Reeds änglalika sånginsats framträder en stämningsfull och rofylld inramning. I bakgrunden hörs Nico, som var påtänkt som sångare, men planerna ändrades i sista sekunden.

Kommentar:

Vem? Matilda Wiezell är sångare i Stockholmsbandet Melby och medverkar på Steve Buscemi’s Dreamy Eyes aktuella singel ”Closer”. Uppmärksammades nyligen på Billboard.

Matilda Wiezell: – Jag fick en blandskiva av en vän 2007, ”Femme Fatale” fanns med och jag blev kär i Nicos röst. Jag tror att jag lånade banan-skivan för att det var något en skulle göra, och så råkade jag älska den. Den är liksom så snäll och inte alls snäll på samma gång. ”I’ll Be Your Mirror” är en så himla bra tröstlåt, ”Sunday Morning” funkar perfekt som bakislåt.

”I’m Waiting For The Man”

En lyckosam resa. Ken Pitt är främst ihågkommen som David Bowies manager (1967-1970). Tidsperioden sammanfaller inte med Bowies storhetstid, även om Brixton-legenden hade en hit med ”Space Oddity” 1969. Pitts stora förtjänst är att han kom över ett pressex av The Velvet Underground & Nico, en skiva som han tog med sig till London. I almanackan stod det 1966. Bowie förändrades för all framtid. Och detsamma gäller musikhistorien.

Bowie har spelat in ett flertal versioner av ”I’m Waiting For The Man” och det är svårt att välja favorit, men liveinspelningen från Live Nassau Coliseum ’76 äger mest soul. The Velvet Undergrounds ursprungliga demoversioner är förresten långt mer folkbetonade än det slutgiltiga resultatet. Och John Cale sjunger delar av låten. Arvet efter Greenwich Village satte sina tydliga spår i början. För att inte tala Reeds omaskerade vilja att låta som Bob Dylan, vilket förstärks ytterligare genom munspelet. Cale pratsjunger på ett härligt sätt.

”I’m Waiting For The Man” har även spelats in av Moe Tucker, som lämnade musiken 1972, men nio år senare gjorde hon småskalig comeback och flera av hennes soloskivor har nått kultstatus. Tuckers tolkning är långt mer nedtonad än originalet.

Kommentar:

Vem? Rasmus Arvidsson är låtskrivare och sångare i hyllade Nybroduon Avantgardet (andra halvan utgörs av Patrik Åberg). Nu är de på gång att följa upp debutalbumet För många dyra skor och döda ögon med Jocke Åhlund-producerade På östkusten intet nytt. Senaste singeln heter ”Hög i gränder”.

Rasmus Arvidsson: – Kanske slitsamt det där citatet om att skivan inte sålde i speciellt många tusen ex men att alla som köpte den startade ett band. Men i mitt fall går det ändå inte att blunda för att skivan verkligen hade exakt den konkreta inverkan på mig. Jag har alltid skrivit texter och poesi, men jag skrev mina första låtar och började spela in direkt efter att jag börjat lyssna på den skivan. Sen har ju Lou Reed, med start vid det albumet, men även fortsättningsvis under hela sin karriär, trampat upp en stig av textförfattande som många av mina förebilder och inte minst jag själv fortsatt traska på. Utan Lou Reed och utan den första skivan hade det tagit väldigt mycket längre tid att nå dit vi gjort, om vi ens hade kommit fram dit än.

Rasmus Arvidsson: – Det går inte en dag i studion, i replokalen eller på soundcheck utan att jag refererar till ”Velvet-piano” eller ”Velvet-hamrande”. Vad jag primärt tänker på då är förmodligen ”I’m Waiting For The Man”. Så simpelt, så formulär 1A, men samtidigt så omöjligt att efterlikna med stolthet eller värdighet. Otroligt. Nu ska jag lyssna på det albumet.

”Femme Fatale”

Skådespelaren och fotomodellen Edie Sedgwick står som inspirationskälla till låtens titel. Hon blev medlem i Warhols innersta krets 1965 och syntes ofta i hans ateljé The Factory. Sedgwick avled av en överdos 1971.

”Femme Fatale” är den första av tre låtar på skivan som sjungs av Nico. De övriga är ”All Tomorrow’s Parties” och ”I’ll Be Your Mirror”.

Memphis-bandet Big Star släppte en strålande version 1978. Alex Chilton på sång. Körpartiet har ändrats från She’s a femme fatale till Elle est une femme fatale. Både Big Star och The Velvet Underground brukar användas som exempel på band som sålde minimalt, men som influerade desto fler. Enligt statistiken har ”Femme Fatale” spelats in av ungefär 40 olika band och artister.

Kommentar:

Vem? Alice Botéus är en av Göteborgs mest profilstarka artister, som även spelar i internationellt hyllade School ’94. Nyligen släppte Alice den omfattande boxen Mega (Skisser 2005-2016).

Alice Botéus: – Velvet Undergrounds första skiva är en sån platta som alltid funkar, typ alla låtar är sådana megaklassiker och jag tror det beror mest på Nico faktiskt. Jag ägnar mycket tid åt att läsa om band och se dokumentärer och jag har aldrig haft så mycket till övers för Lou Reed faktiskt, kanske mer personligt än musikmässigt dock, jag vet inte. Men Nico är ju helt klart den främsta anledningen till varför jag gillar den skivan så mycket.

Alice Botéus: – Mina favvolåtar är ”Femme Fatale”, ”I’ll Be Your Mirror” och ”All Tomorrow’s Parties”, men sen tycker jag mycket om ”Sunday Morning” och ”Heroin” också men de kommer på andra plats, jag gillar inte Lou Reeds röst heller faktiskt… Oj, vad jag inte gillar honom. Synd, men bra skiva!

”Venus In Furs”

”Venus In Furs” är en titel som Lou Reed lånade från Leopold von Sacher-Mas’s bok med samma namn (gavs ut 1870). Psykologen Richard von Krafft-Ebing myntade begreppet masochism med Sacher-Mas i åtanke.

Det är intressant att lyssna på alla demoversioner som finns tillgängliga och ”Venus In Furs” är inget undantag. I likhet med många andra låtar har medlemmarna inledningsvis svårt att fånga den rätta känslan. Ofta saknas nihilismen och mörkret från de färdiga versionerna. I sin slutgiltiga form är ”Venus In Furs” långsamt suggestiv och borrar in sig i medvetandet. Det är som att vara med i en sluten kult, där offerritualerna bringar allt annat än ljus och hopp. Församlingen sluter ögonen, följer trummans taktfasta uppmaning och därefter framträder sanningen.

Taste the whip, now plead for me
I am tired, I am weary
I could sleep for a thousand years
A thousand dreams that would awake me
Different colors made of tears
Shiny, shiny, shiny boots of leather
Whiplash girl child in the dark
Severin, your servant comes in bells, please don’t forsake him
Strike, dear mistress, and cure his heart

Kommentar:

Vem? Elena Wolay har ett imponerande CV och ligger bland annat bakom fanzinet och minifestivalen Jazz är farligt. Festivalen äger rum på Liseberg och årets två första bokningar stavas  Selvhenter och Amon Düül II.

Elena Wolay: – För mig låter debuten som meningen med livet. Rakt igenom. Att denna pärla hamnat i så många hem måste förändrat så mycket som jag inte ens vågar fördjupa mig i… I skrivande stund tar jag vara på den känslan istället för att plocka isär den i ett moln av lycka en söndag morgon som denna. Favoriten är ”Venus In Furs”.

Kommentar:

Vem? Simon Hjort är en av Stockholms stora indiepersonligheter och syns i konstellationer som Psykofant och Makeout Point. Sistnämnda bands singel ”The Place Where We Used To Live” är en av förra årets finaste inspelningar.

Simon Hjort: – Första gången jag hörde något från den skivan jag reagerade på var när jag såg filmen G som i Gemenskap. I en scen i filmen sitter Olle Ljungström och vaggar i en fåtölj medan han sjunger en avskalad och läskig version av ”Venus in Furs”. Jag såg den filmen tre gånger på samma helg och laddade sedan ner The Velvet Underground and Nico för att få den låten.

Simon Hjort: – Men det är ett album jag lyssnat många gånger på, både på egen hand och i grupp då den oftast sätts på när folk vill lyssna på musik på vinyl.

Simon Hjort: – Precis som med ”Venus in Furs” så upptäckte jag först storheten i låten ”All Tomorrow’s Parties” efter att ha hört Nick Caves tolkning av den. Det är verkligen en stor låt. Överlag så tycker jag väl att det är få album som fångar känslan av att ha på sig svarta tighta jeans, vara i Berlin och knarka skumma droger på en mystisk konstfest. Och denna åsikt kommer från en person som enbart mellanlandat i Tyskland.

Kommentar:

Vem? Viktoria Ottosson spelar lo-fi-inspirerad popmusik under namnet Lesley. Förra året nominerades Lesley till årets svenska grupp av Gaffa. Missa inte minialbumet Ser ingen sol på Haga.

Viktoria Ottosson: – Velvet Underground & Nico är en platta som jag återkommer till lite då och då. Jag tycker om ljudbilden och att varje låt är som ett eget landskap… Har ofta introt till ”Venus In Furs” på hjärnan, men en annan favorit är ”Sunday Morning”. Det känns lite läskigt att försöka beskriva skivan då The Velvet Underground är nästan som en slags gudar.

”Run Run Run”

”Run Run Run” utgörs av ett myller av karaktärer och samtliga söker droger. Teenage Mary, Margarita Passion, Seasick Sarah och Beardless Harry är alla slavar under narkotikan.

The Strokes – ett de mer framgångsrika Velvet-inspirerade banden – har bland annat tolkat ”Run Run Run”. I tv-serien Vinyl, som är en av förra årets mest utskällda produktioner, gör Julian Casablanca ett nytt försök och denna gång ligger inspelningen närmare originalets avslappnade hållning. Båda versionerna saknar dock förlagans avskalade och ihålliga karaktär. Reeds mellanöstern-klinganade sologitarr är svår att imitera. Primalrock som påminner om Chuck Berry eller Bo Diddley.

Kommentar:

Vem? Ribbs är den ena halvan av Pomona Dream (andra halvan utgörs av Sandra Bang). På tisdag släpper de sin nya singel ”LIMBO”, som gästas av den Los Angeles-baserade rapparen Def Sound. Kommande singeln följer upp föra årets debut-EP Rainbow Milk.

Ribbs: – Bananplattan är ju en sån där magisk klassiker som, så vitt jag vet, varit ständigt relevant inom populärkulturen under de senaste 50 åren – vilket gör det svårt att pinpointa det exakta ögonblicket jag själv hörde den första gången. Den har ju nästan kommit att bli soundtracket för New York under andra halvan av 60-talet av den anledningen. Jag hade emellertid en längre period för cirka 10 år sedan då jag snöade in på en massa psykedelisk musik från denna tidsperiod. Den här plattan kom att bli en av ingångarna och därmed en av grundpelarna i mitt lyssnande. Det var något med friheten i arrangemangen där det snarare verkade handla om att skapa en hypnotiserande känsla, och en ambition att resa i musik, än att skapa trallvänliga refränger och cleana produktioner. Även om visserligen skivan innehåller några “poppigare” låtar representeras den ändå bäst av sin urflippade frihet.

Ribbs: – Bara det faktum att delar av skivan låter falsk, kaotisk och stundtals rent fördärvligt musikaliskt, vilket å ena sidan är helt galet men å andra skapar en otrygg, oroande och nästan skrämmande känsla som man inte kan annat än njuta av, så länge man förstår hur man ska “rida ut det”. Det bästa exemplet på detta är nog sista spåret “European Son”. Eller varför inte “Heroin”? Att bygga upp en låt som ett rus är helt crazy, men jag älskar det! Det blir ju liksom musik på en helt annan våglängd! Om jag måste välja en favorit bland de låtar med någorlunda normala strukturer, där vissa spår är mer utspelade än andra, måste jag nog slå ett slag för “Run Run Run” då jag är svag för blues i allmänhet och John Lee Hooker-drypande blues i synnerhet. På det hela taget är den här plattan en odödlig klassiker som förtjänar sin plats i musikhistorien. Och en vacker dag ska jag äga en originalpress…

”All Tomorrow’s Parties”

”All Tomorrow’s Parties” är The Velvet Undergrounds debutsingel och i centrum står Nico. Den tyska isdrottningen. 1982 släppte Nico en nyinspelning av låten, som är mer atmosfärisk och svalt postpunkig. B-sida till ”Procession”.

Inspirationen till låten fick Reed genom att iaktta och observera de personligheter som befann sig i Andy Warhols absoluta närhet. Warhol har sagt att detta är hans Velvet Underground-favorit.

Kommentar:

Vem? Rebecca Bergcrantz aka RAINDEAR medverkar på 047s aktuella album &. ”Loss”  är ett elektroniskt spår som präglas av Rebeccas starka röst. RAINDEARs debutalbum Embers släpptes förra året.

Rebecca Bergcrantz: – Jag lyssnade på detta album en hel del gånger under de år jag bodde i London. Utan att riktigt ha nördat in på Velvet Underground på det sätt jag kanske gjort med vissa andra band kan jag säga att har jag alltid sett upp till dem och sett dem som väldigt ikoniska. Älskar Nicos utomjordiska sångröst också.

Rebecca Bergcrantz: – ”Venus In Furs” är mäktigaste låten. Älskar också ”All Tomorrow’s Parties” och ”Femme Fatal”. Har en grej för de folkiga och psykedeliska tongångarna som finns i de två förstnämnda.

”Heroin”

Det finns många anledningar att publiken ratade The Velvet Undergrund & Nico-skivan. Nedanstående textrader säger att bandet inte delade mentalitet med samhället i stort. Året innan hade John Lennon sagt att The Beatles var större än Jesus och det mottogs inte heller särskilt bra. Nu hade redan Lennon världens största fanskara och de fortsatte att älska honom. The Velvet Underground hade inte riktigt nått samma status.

Don’t know just where I’m going
But I’m gonna try for the kingdom, if I can
‘Cause it makes me feel like I’m a man
When I put a spike into my vein
And I’ll tell ya, things aren’t quite the same
When I’m rushing on my run
And I feel just like Jesus’ son
And I guess that I just don’t know
And I guess that I just don’t know

Kommentar:

Vem? Boy Matchullis Hector är ena halvan av COMSICOMSA. Tillsammans med Erik Malmberg från Sagor & Swing skapar Boy Matschullis Hector analog dansmusik. Senaste låten på SoundCloud är ”The Perfect Gag”.

Boy Matschullis Hector: – En ikonisk skiva som jag spelat och återkommit till med behållning sedan tonåren. Jag tycker speciellt mycket om atmosfären och nerven i flera av låtarna, särskilt ”Venus In Furs” och ”All Tomorrow’s Parties”. Jag tycker att deras mix av punk, erotik och poesi ger en suggestiv och skön ljudbild, albumet är för mig coola kattens eviga soundtrack.

Boy Matschullis Hector: – ”Heroin”-låten gillar jag minst lika bra, den är förmodligen inspelad i samma session som ”Venus In Furs”.

”There She Goes Again”

The Velvet Underground & Nico är ett album som både förbryllat och fängslat, och en av anledningarna är introt till ”There She Goes Again” – ett av skivans rakare spår, där huvudtemat är missbruk och prostitution. Huvudpersonen står på sina bara knän och tillvaron har rämnat. Låtens första sekunder är nämligen en rak kopia av The Rolling Stones ”Hitch Hike” från 1965  (som i sin tur är en cover på Marvin Gaye-originalet med samma namn). Båda låtarna kretsar kring en kvinna, men Lou Reeds verklighet är råare och brutalare.

I likhet med många andra Velvet Underground-låtar har ”There She Goes Again” tolkats av ett flertal band och artister. I 70-talets Athens – en amerikansk småstad i Georgia – var det inte helt lätt att få tag i ett exemplar av The Velvet Underground & Nico, men det hindrade inte den kommande R.E.M.-sångaren Michael Stipe från att anteckna och notera. På 1983 års singelversion av ”Radio Free Europa” hittas en fin version av nämnda låt (originalet släpptes redan 1981, men kommersiella framgångar resulterade i ett nysläpp). 1984 återutgavs The Velvet Underground & Nico för första gången. Då blev det lite lättare att upptäcka albumet.

Kommentar:

Vem? Fredrik Söderström är sångare och låtskrivare i lo-fi-bandet Fort Not. Duons debutalbum It Is Love släpptes förra året. Ryktet säger att medlemmarnas är i studion.

Fredrik Söderström: – Min relation till VU och Nico är nog mer indirekt än direkt. För dess inflytande till flera av mina favoritskivor. Skivan är fantastisk, blandningen av det sköra och råa och så de otroliga melodierna. Men anledningen till att jag älskar den är för all bra musik som växt fram ur VU och Nico-fröet. Skivor jag växte upp med, som format mig, som betyder mer för mig än vad bananskivan gör. Skivor med Marmoset, Yo La Tengo, Pavement, The Vaselines, The Clean, Television Personalities, Sonic Youth m.m.

Fredrik Söderström: – ”There She Goes Again” är favoriten.

”I’ll Be Your Mirror”

”I’ll Be Your Mirror” släpptes som b-sida till ”All Tomorrow’s Parties”. Spår nummer 9 är i likhet med ”Sunday Morning” en stilla inspelning, som bäst kan beskrivas som en öm kärlekshistoria. Det sägs att Nico kom fram till Reed efter en spelning och sa: ”Oh Lou, I’ll be your mirror”. Det låter efterkonstruktion lång väg.

Kommentar:

Vem? Boys är ett annat namn för Nora Karlsson. Musiken kan beskrivas som tidlös indiepop med rötterna i Sarah Records. Nora har släppt EP-skivorna Kind Of Hurt och Love On Tour (utgivna på PNKSLM Recordings).

Nora Karlsson: – Jag började lyssna på VU under gymnasiet någon gång. Minns en morgon på väg till skolan när jag lyssnade på dem och när jag var framme kunde jag bara inte stänga av så jag gick några varv runt skolan för att lyssna klart, kom försent men det var det värt.  Jag tror att min favoritlåt på skivan är ”I’ll Be Your Mirror”. Tycker på något vis om att basgången är rätt otight och ostämd, haha. Sen tycker jag att texten bara är så jävla vacker I’ll be your mirror, reflect what you are, in case you don’t know. Det är fint.

Kommentar:

Vem? Karl Sundström är låtskrivare och sångare i Göteborgsbandet Terra. Bandets debutalbum Terrarism fick mycket uppmärksamhet förra året.

Karl Sundström: – Jag var besatt av New Yorks punkscen under gymnasiet och VU’s första platta är ju lite som gamla testamentet i den världen, så lyssnade såklart väldigt mycket på den.

Karl Sundström: – Till en början brydde jag mig nog inte så mycket om musiken utan mer allt runt om kring. Hela paketet var ju så jävla fängslande. Som 12-åring ville man gå på Hogwarts och trolla och som 16-åring ville man hänga på Max’s Kansas city och knarka. Båda hade lika stark dragningskraft. Tyvärr åldrades punkarna ganska dåligt och de som överlevde (med några få undantag) är svintöntiga och gnälliga idag. Vill starkt avråda från att kolla på denna intervju med Televisions gitarrist Richard Lloyd. Illusionen dör direkt.

Karl Sundström: – Rent musikaliskt tycker jag att det är VU’s bästa platta, mycket på grund av Nico. Bästa låt om jag måste välja: ”I’ll Be Your Mirror” och ”Sunday Morning”, men den är stark från första till sista spåret.

”The Black Angel’s Death Song”

Lou Reed och John Cale var förmodligen inte helt lätta att jobba med och deras inbördes relation var minst sagt spänd. Addera Andy Warhol. Det är ett under att det blev en skiva överhuvudtaget. ”The Black Angel’s Death Song” är låten som fick bandet sparkade från Café Bizarre i december 1965. Efter att ha framfört en ursinnig version, blev medlemmarna ombädda att aldrig spela den igen. De gjorde tvärtom och ökade intensiteten ytterligare.

En teori är att ”The Black Angel’s Death Song” handlar om nazismens förföljse av judarna under Andra Världskriget. Texten är dock sprängfylld av metaforer och är inte särskilt lätt att reda ut.

Kommentar:

Vem? Molnet är ett annat namn för Göteborgsbaserade Albin Marklund (född och uppvuxen i Skellefteå). Missa inte hyllade EP:n Sometimes.

Albin Marklund: – Upptäckte skivan via min storasyster, någon gång på högstadiet skulle jag tro. Tyckte den lät ballare och råare än allt jag lyssnade på då. Sedan dess har den hängt med. Gillar fortfarande de flesta låtarna, men kan ha svårt att relatera de rockigaste stunderna.

Albin Marklund: – Favoritlåtarna är ”The Black Angel’s Death Song”, ”I’ll Be Your Mirror” och ”Sunday Morning”.

”European Son”

The Velvet Underground & Nico präglas av bredd och en vilja att utmana. Skivan inleds lugnt, men avslutas i kaos. ”European Son” formas av ett monotont manglande. Fram till 0.58 är allt relativt lugnt; Reed sjunger om gröna tapeter och att säga adjö, men sedan förändras scenbilden radikalt. Det börjar med att John Cale krossar tallrikar mot en stol – därefter är det raka vägen ner i avantgardismens mörka hål. Gitarren som hörs efter 6.21 är som ett rop på hjälp. Ett andningshåll i en annars kvävande och svårgenomtränglig ljudmassa.

”European Son” tillägnades Delmore Schwartz (poet och novell-författare). Reed var hans student på Syracuse-universitetet. Låten spelades in tre månader innan Schwartz avled den 11 juli 1966.

Brittiska shoegaze-legenderna Ride tolkade ”European Son” 1990; ljudbilden är inte lika tät och ogenomtränglig, men fångar ljudet av det tidiga 90-talet och speglar på så sätt The Velvet Undergrounds inflytande över dåtidens indiescen. Och förhållandet är detsamma idag.

Kommentar:

Vem? När Samuel Järpvik spelar pop skippar han förnamnet. Samuels två första solosinglar ”Håll mig hårt i handen” och ”Såga av mig på mitten” är vemodig och smittsam indiepop. En bra start på en förhoppningsvis lång karriär.

Samuel Järpvik: – Minst sagt en klassiker. Det är ljudbild att sjunka in i, där man vill befinna sig. Lika cool 50 år senare. Nico och Lou Reeds röster är i perfekt harmoni. Andys omslag har väl också blivit ett av de mest klassiska skulle jag säga?

Samuel Järpvik: – Jag har ett väldigt fint minne till skivan. Vaknade upp i en sekelskifteslägenhet i Marseille, jag tittar ner från loftsängen och där står fransosen, som står som ägare till lyan, barfota, och lägger på Velvet Undergrund på vinylen. På soffan ligger påsar från bageriet fyllda med vitt bröd och croissanter. Det är så jag tänker på skivan numera.

Samuel Järpvik: – ”Venus In Furs” har ett monotont arabiskt sväng. Sjukt bra. Refrängen kommer och öppnar upp och ger en hoppfull vibb. Sen är väl ”Sunday Morning” helt enkelt en för bra låt för att inte nämna. ”Heroin” är en grym låt, men jag har aldrig sett den som en favorit.

Nico dog i juli 1988. Sterling Morrison dog i augusti 1995. Lou Reed dog i november 2013.

Multiprojektet Jazz Är Farligt har funnits i sex år och detta firas i lilla baren på Riche i Stockholm ikväll. HYMNs Daniel Andersson passade på att ställa några frågor till grundaren Elena Wolay – mångsysslare och outtröttlig inspirationskälla.

Jazz Är Farligt är en klubb, ett fanzine och en festival på Liseberg. Elenas driv är imponerande, idéerna verkar aldrig sina och att följa alla projekt ger mindervärdeskomplex. De flesta hade tappat orken för länge sedan, men Jazz Är Farligt har närt de alternativa strömningarna ända sedan 2011. Och förhoppningsvis har bollen bara satts i rullning. En sak är helt säker – idag är det jubileumsfest i Stockholm. Och den 16 augusti är det återigen dags för Jazz Är Farligt på Liseberg.

”Sun Ra är inspiratören, Stockhausen pappan och Alice Coltrane mor till det hela”

För alla som inte har koll på Jazz Är Farligt. Hur skulle du beskriva projektet?

– Kärnan i projektet är väl att utbilda, inspirera, driva smalare musik/subkulturer framåt och göra det på ett kreativt sätt. Föra musiken framåt. Därav nya märkliga projekt hela tiden. Musikaliskt är experimentellt kärnan. Sun Ra är inspiratören, Stockhausen pappan och Alice Coltrane mor till det hela. Jazz Är Farligt är alltså inte bara jazz. Idag är det dessutom ett fanzine, live-klubb, en festival på Liseberg och en barnföreställning om Sun Ra… Från början var det bara en klubb alltså.

– Utöver detta gör jag ibland radio, skriver för tidningar som Lira och Orkesterjournalen för att överleva och ibland gör jag radio för att jag har så mycket tid över… Eller inte..

Sex år, trodde du att det skulle bli så många år?

–Nej och fantastiskt att det växte till vad det blev..

Berätta om åren som lett fram till kvällens fest?

– Jag är ju en person som till den större delen har drivit projektet framåt. Allt är väldigt tidskrävande och väldigt ofta ekonomiskt ohållbart, så därför gör jag oftast väldigt många saker samtidigt för att få mitt liv att gå ihop. Det hela har varit intressant. Konsten att överleva är ju alltid intressant och ibland för jävlig men ur det desperata växer ibland den finaste konsten.

Vad händer under jubileet?

– Ett härligt häng med människor som varit en del av projektet genom åren. En massa DJ:s som Jockum Nordström, Anette Ericson, Marisa Fjärem, Filip Lindström (Profet Musik), Nathan Hamelberg, Liselotte Wennerstrand med flera.

Passar på att blicka bortom jubileet; förra årets endagsfestival på Liseberg bjöd på Silver Apples, Anna Högberg Attack!, Arthur Brown och Lydia Lunch. Besökssiffrorna skrevs till 2250. Årets upplaga har fram till dagens datum presenterat frijazz-konstellationen Selvhenter och krautlegenderna Amon Düül II. Två bokningar med ett öppet sinne och intresse av att utmana sin publik.

Hur fick du till Amon Düül ll?

– Det var inte så svårt, men visst det tog sin lilla tid… Vi hade mailats under ett år och nu fick vi äntligen till bokningen. Extra roligt då underhållningschefen Per Alexandersson på Liseberg är ett lika stort fan som jag är. Alltid bra med en chef som är med på tåget lika mycket emotionellt.

Och vad står på egendan inom det närmaste?

–  Släppa fler fanzines. Helst varannan månad. En hel del live bokningar i huvudstaden kommer att arrangeras månadsvis och med fri entré.

Trivselbandet Real Estate lämnade hemstaden New Jersey för att spela in sitt fjärde album In Mind i Los Angeles (producerad av Cole M.G.N.). Ljudbilden har dock inte genomgått några större förändringar; det handlar fortfarande om musik för verandan, omgiven av en prunkande trädgård, där inget stör eller distraherar – musik att åldras till. Jag föreställer mig ett 70-årigt jag, barnen har blivit stora och allt som existerar är ljudet av ”Holding Pattern” eller ”Two Arrows”. Sistnämnda låt är skivans centralspår och ett av få exempel på nytänkande.

”Two Arrows” förenar det gamla med det nya. Låten inleds med att Martin Courtney sjunger om att vara sysslolös, gitarrerna förenar The Byrds-psykedelia med The Velvet Undergrounds avskalade estetik, men inramningen bryts med ett långt reverbindränkt autro. Bandets nye gitarrist Julian Lynch, som ersatt Matt Mondanile, gör ett hypnotiskt framträdande. Alla som missat Lynch soloskivor Born2Run, Terra och Lines har mycket att upptäcka. En annan favorit är ”Diamond Eyes”, som påminner om The Beach Boys i skarven mellan 60- och 70-tal.

Allt är med andra ord inte som vanligt även om det mesta är sig likt. En annan skillnad är användandet av synthar och att Courtneys röst vävs in i en knappt hörbar autotune-förvrängning. På förstasingeln ”Darling” blir det knappt märkbart, men Real Estate är de små förändringarnas band. Det hade varit minst sagt förvånande om de hade gjorde en Neil Young anno Trans från 1982 – medlemmarna är inte redo att äntra The Computer Age.

Real Estate är svårslagna när det kommer till att skriva melankolisk janglepop och det är nästintill omöjligt att inte dras med i bandets musik. Samtidigt tryter tålamodet emellanåt, det går inte att sitta på verandan allt för länge, mönster behöver brytas och In Mind innehåller ett par låtar där omvärlden börjar distrahera. Lämnar gungstolen för tv-soffan. Veranden finns dock kvar och jag återvänder så fort andan faller på.

Many Voices Speak – ett alias för Matilda Mård – har sedan debutsingeln ”Video Child” hyllats för sin melankoliska och nostalgiska popmusik. På lördag gästar Matilda Klubb HYMN på Oceanen i Göteborg (tillsammans med Malmöbandet Hater).

I samband med Where’s The Music? förra månaden spelade Many Voices Speak på en liten scen i en fritidsliknande lokal – omgivningen blev snabbt betydelselös. Matilda började sjunga och under spelningens 30 minuter – en halvtimme som försvann allt för snabbt – hade byggnaden kunnat genomgå en helrenovering utan att publiken förstått vad som pågick bakom deras ryggar. Allt fokus på scenen.

Nedanstående video fångar, i likhet med nämnda konsert, samma känsla av verklighetsflykt. Emelie Markgren dansar helt naturligt med hockeyklubba i skiftande natur. Bakgrunden varierar mellan betong, sand och skog. Människans påverkan är ständigt närvarande, vilket gör att musikens sorgsna karaktär förstärks ytterligare.

Hög tid att bekanta sig närmare mer Many Voices Speak. Debut-EP:n Away For All Time och en gästinsats på Grapells singel ”Some Places” har fått många att upptäcka Matildas varma utstrålning.

Berätta om projektets tillkomst!

– Musiken har vuxit fram och utvecklats vid min sida sen jag började göra egna låtar. Låtarna som EP:n består av kom till under en längre vistelse i Borlänge och blev del av projektet Many Voices Speak när de genomgått Petter Nygårdhs behandling. Det var Petters debut som producent i stort sett, men han satte en så pass väsentlig prägel på det sound som utgör Many Voices Speak att han blivit en permanent komponent i projektet.

Läste att Borlänge blev en tillflykt som skapade någon form av stabilitet.

– Ja, att flytta dit var min egen behandlingsmetod för att få tillbaka en bra relation till musiken; att leva lite mer som jag gjorde när låtskrivandet blomstrade, dvs i en mindre stad där det inte händer så mycket. Sen visade sig Borlänge vara väldigt inspirerande i sig.

Du gjorde din första officiella spelning på Where’s The Music? tidigare i år. Hur var det att framföra låtarna inför en större publik? (det var många som trängdes för att komma in)

– Det var härligt. Festival-konceptet är ändå tacksamt när man gör sin första spelning. Hade inställningen att jag kunde vara lite av en gatumusikant som besökarna bara kunde passera eller i bästa fall stanna till vid en stund. Så den publik som bildades stärkte mig mer än den skrämde.

Har du stött på några problem när musiken ska överföras från skiva till scen? Det känns som om det kan vara knivigt att fånga samma lätta och mjuka stämning.

– Jag ser det som två separata företeelser och på sätt och vis två olika uttrycksformer. Att soundet byter skepnad från skiva till live eller till och med från spelning till spelning känns som en naturlig och positiv effekt.

På lördag spelar du på Klubb HYMN i Göteborg. Vad har du för relation till västkusten?

– Under perioder i mina tidiga 20’s när jag känt att jag inte haft ett ”riktigt liv” har jag haft planer på att flytta till Göteborg och skaffa ett sånt liv. Har alltid haft bilden av Göteborg som exotiskt och rejält på samma gång.

”I skapandet behöver jag vara själv för att kunna öppna upp helt och hållet”

På scen har du ett ett band, men som artist är du solo. Hur fungerar den kombinationen?

– Den fungerar bra. I skapandet behöver jag vara själv för att kunna öppna upp helt och hållet. I framförandet behöver jag de andra för att jag inte kan spela så bra som dem och för att de gör allting roligare.

Du delar artistnamn med en dikt av Karin Boye. Berätta om din relation till henne.

– Hennes dikter var en av de saker som satte igång mitt eget skrivande som tonåring. Jag märker att jag dras till det tidlösa uttrycket även i låtskrivandet, vilket säkert är inspirerat av henne på många sätt.

Det är många som tolkat Boye musikalisk. Med varierad framgång. Den tanken har aldrig slagit dig?

– Nej inte direkt. Det som får mig att vilja göra en cover i första hand är oftast att jag skymtar något storslaget som hålls lite gömt i originalet. Det är just den känslan av att ”fynda” jag går igång på, och då måste det vara mer än en text från början.

Du har däremot gjort en strålande tolkning av ”Blue Moon”. Vad skulle du säga är det viktigaste för att lyckas med en tolkning?

– Hm. Kanske att verket som tolkas har en viss kvalitet från början. Väldigt likt att fynda på loppis när jag tänker efter.

Viken är din favoritversion?

– Jag har inte varit så intresserad av låten innan jag hörde den i ”Fame” med Dominique Dunne. Hon framförde den med en svärta som de andra versionerna saknar.

Din musik är nostalgisk på något sätt. Och det gäller även ”Blue Moon”. Hur har du funnit ditt uttryck?

– Jag tror mitt uttryck är ett resultat av allt jag inspireras av. Att blicka tillbaka är definitivt en återkommande inspirationskälla för mig. Därav nostalgin säkert.

Musiken har gått väldigt bra utomlands. Hur kommer det sig tror du? Är du överraskad av intresset?

– Jag är väldigt överraskad och glad för det. En faktor är förstås att jag har två grymma skivbolag [Strangers Candy och Hit City U.S.A.] som sprider musiken utanför Sverige. Får man bara hjälp att sprida musiken till tillräckligt många finns det ofta någon där ute som tycker om det man gör.

I lördags kom beskedet att rocklegenden Chuck Berry avlidit i en ålder av 90 år och kondoleanserna strömmade in. St Louis-legendarens betydelse för rock ‘n’ roll-scenen går inte att överskatta. Berry debuterade 1955 – vid en ålder av 30 år – med singeln ”Maybellene”. Rockhistorien hade fått en av sina grundbultar. De flesta är dock överens om att Jackie Brenstons ”Rocket 88” utgör fundamentet.

Under hela sin karriär var Berry rocken trogen, men det finns en avstickare som utmärker sig och det är albumet Concerto in ”B Goode” från 1969, vars titellåt är hela 18:44. Ett spår som täcker upphovsmannens karriär genom ett psykedeliskt filter. Att börja sitt Chuck-lyssnande med denna låt är inte att rekommendera, men som fördjupning fungerar den alldeles utmärkt. En annan lång låt är Bo Diddley-samarbetet ”Bo’s Beat” från 1964 (men den är bara 14:23).

Året efter släpptes singeln ”Tulane” och denna låt är en återgång till 50-talets ljudbild. Temat är emellertid aningen oortodoxt – texten handlar om en knarkhandlare på flykt.

Brittiska postpunkbandet The Raincoats är en av musikhistoriens bäst bevarade hemligheter, samtidigt nämns de ofta som stora inspirationskällor. Skivbolaget Rough Trade gjorde rätt som satsade på dem i slutet av 70-talet.

Kurt Cobain var ett av The Raincoats största fans och han fick albumen The Raincoats (1979), Odyshape (1981) och Moving (1984) återutgivna i början av 90-talet. Grungelegendaren bjöd även in dem att turnera med Nirvana 1994, men dessa planer gjordes om intet när Cobain avled den 5 april samma år. Initiativet resulterade ändå i comebackalbumet Looking In The Shadows från 1996.

Efter Cobains död släppte Hole singeln ”Doll Parts” – en låt som Courtney Love skrev i samband med att hon träffade Cobain 1991 – och med tanke på den tragiska bakgrunden lät inte framgångarna vänta på sig. Låten är en av bandets största succéer. På singelns b-sida hittas en cover på The Raincoats ”In Void”. En vacker gest och ett bevis för musikens förmåga att skapa känslor.

(nedanstående lista har som mål att ge en översikt, det är ingen best-of).

1. ”Fairytale In The Supermarket” (1979)

The Raincoats debutsingel ”Fairytale In The Supermarket” släpptes under första halvan av 1979, gavs ut på Rough Trade och producerades av combon Geoff Travis/Mayo Thompson. Travis grundade nämnda skivbolag – ett år innan denna release – och Thompson kan beskrivas som en kultfigur inom alternativ popmusik. Sistnämnde producerade flera av Rough Trades första band, inklusive Kleenex, som The Raincoats turnerade med vid flera tillfällen.

”Fairytale In The Supermarket” utgör en av hörnstenarna inom 70-talets DIY-kultur och är en av de första indiesinglarna. Punken hade nått sin kulmen och 1979 blåste nya vindar – estetiken var den samma, men ljudbilden stöptes om. The Raincoats blandade avantgarde, folkmusik och pop, och de utgick från punkens nonchalans. Musiken skulle hållas enkel. Gamla ideér födde nya.

Gitarristen Ana da Silva och basisten Gina Birch träffades 1976, de hade noll musikalisk erfarenhet, men två år senare släppte de en av 70-talets bästa singlar. I övrigt har medlemmarna varierat, men ett av de främsta kännetecknen är Vicky Aspinalls violin, som för tankarna till The Velvet Underground och John Cale. Aspinall medverkade inte på comebackalbumet.

2. ”In Love” (1979)

”In Love” släpptes ursprungligen som b-sida till ”Fairytale In The Supermarket” – tillsammans med ”Adventures Close To Home” – och denna låt är långt mer nedtonad än a-sidan. Aspinalls violin tillåts att utvecklas fritt, Gina Birch sjunger och pratsjunger om vartannat, vilket skapar en lekfull inramning. The Raincoats kan inte anklagas för att vara städade.

”Adventures Close To Home” skrevs av Paloma ”Palmolive” Romero innan hon lämnade The Slits 1978 – en mer polerad version finns med på nämnda bands debutalbum Cut från 1979. Palmolives sejour i The Raincoats blev dock kort – endast ett halvår. Hon fanns inte med när bandet släppte sitt självbetitlade debutalbum i november 1979 (Cut nådde skivaffärerna strax innan).

Kan även rekommendera Peel Session-versionen av ”In Love”.

3. ”No Side To Fall In” (1979)

”No Side To Fall In” är det första spåret på The Raincoats albumdebut, som utelämnade ”Fairytale In The Supermarket”, och det är en kort och glimrande poplåt på 1.50. Jag älskar hur rösterna överlappar varandra och att grundstrukturen ger en studsande och bekymmersfri karaktär. Inramningen är minst sagt avslappnad. ”No Side To Fall In” är omöjlig att genrebestämma.

4. ”Lola” (1979)

The Kinks släppte singeln ”Lola” 1970 och låten blev en omedelbar hit. Texten handlar om ett möte mellan den manlige huvudpersonen och en transperson – det har spekulerats om Candy Darling – och deras sexuella relation. The Raincoats version är en riktig fullträff och omvandlar originalet till sin egen. Sättet att angripa den manliga rockkanonen påminner om The Slits tolkning av Marvin Gayes ”I Heard It Through The Grapevine”. De visade sin uppskattning genom att göra sin egen grej.

The Raincoats tolkade även Sly And The Family Stones ”Running Away” och denna coverversion gavs ut som singel 1982. Ljudbilden påminner om dagens Jens Lekman.

5. ”Off Duty Trip” (1979)

The Raincoats var sällan medvetet politiska, men ”Off Duty Trip är ett starkt undantag. Låten handlar om en våldtäktsanklagad militär som behandlades med silkesvantar för att inte skada hans karriär. Den militäriska och statiska refrängen sätter tonen. Låten skrevs av Aspinall och är ett tidigt inlägg gällande vår tids oacceptabla våldtäktskultur. Låten är dessvärre lika aktuell idag som 1979. First Aid Kit släppte nyligen ”You Are The Problem Here” på samma tema.

Amerikanska Preoccupations spelade nyligen in en fin version.

,

6. ”Black And White” (1979)

Det finns inte en dålig låt på The Raincoats debutalbum. ”Black And White” tillhör de mer lättlyssnade spåren och präglas av Lora Logics maniska saxofon – bekant från X-Ray Spex och det egna projektet Essential Logic. Logic grundade sistnämnda band efter att ha sparkats från X-Ray Spex.

7. ”Shouting Out Loud” (1981)

”Shouting Out Loud” är öppningsspåret på The Raincoats andra album Odyshape från 1981. Palmolive hade lämnat plats för Ingrid Wiess på trummor och bland gästmusikerna hittas Robert Wyatt och Charles Hayward från This Heat.

På sätt och vis är ”Shouting Out Loud” ljudet av ett helt nytt band, men med bibehållen experimentlusta. Musiken är fortfarande svårt att kategorisera. ”Shouting Out Loud” präglas av en världsfrånvändhet som saknas på debuten och Ana da Silvas röst känns långt mer alienerad än på de första inspelningarna. Inramningen är klaustrofobisk och Weiss taktfasta trummande skapar en ödesmättad atmosfär.

 8. ”Only Loved At Night” (1981)

”Only Loved At Night” präglas av en Scritti Politti-liknande gitarr, men det som är mest påtagligt är avsaknaden av ljud. Produktionen är minimalistisk, det är som att ljudbilden tömts på innehåll, där varje instrument tillåts att fånga lyssnaren uppmärksamhet. Användandet av kalimba – även kallat tumpiano – ger en hemsökt känsla och förstärker låtens ödsliga karaktär.

Det mörka tonläget utvecklas ytterligare på albumets följande spår ”Dancing In My Head”, där cello och piano ger en mer varierad karaktär och Gina Birch sånginsats fångar ett sårbart och överjordiskt tonläge. Jazz, folkmusik och arabiska toner blandas om vartannat.

9. ”No One’s Little Girl” (1982)

”No One’s Little Girl” är öppningslåten på The Raincoats tredje album Moving från 1984. Ljudbilden är luftigare, mer inbjudande och dansantare än på föregående skiva. ”No One’s Little Girl” släpptes som singel 1982, men skrevs redan 1977 av Gina Berch. Instrumenteringen ger en känsla av Can anno 1973.

10. ”Don’t Be Mean” (1995)

Efter Moving splittrades The Raincoats, men under 90-talet gjorde de comeback och 1996 släpptes albumet Looking In The Shadows. Singeln ”Don’t Be Mean” – med  Sonic Youths Steve Shelley på trummor – kan beskrivas som en brygga mellan då och nu. Ena foten i 90-talets alternativa strömningar och andra foten i 80-talets postpunk. Inte revolutionerande, men medlemmarnas bevisade att det fanns mer att ge. B-sidan ”I Keep Walking” är minst lika bra. En annan favorit är från denna era är ”You Ask Why”.

Göteborgsbandet Agent blå balanserar på slak lina, de riskerar nämligen att bli en klyscha – ett band som endast återupprepar det som varit. Tur att medlemmarna är så jävla bra på att skriva snygga och effektiva indiepopsinglar. Agent blå är ett samtida Shop Assistants för kids som söker melodistarka popkickar.

Gruppens senaste singel ”Rote Learning”, som är ett första smakprov inför bandets efterlängtade debutalbum, borde inte göra någon besviken. Och de som gastar om att Henrik Berggrens aktuella singel ”To My Brother, Johnny” är indiemusikens räddning, bör ta sig en närmare titt på musksveriges verkliga bakgator. Frågan är om Luxury har en vinstkalkyl. Den 9 juni släpper Agent blå sitt självbetitlade debutalbum och om världen vore rättvis, så skulle skivbolagets grundare Rasmus Hansén få en rejäl bonus efter sommaren.

”Rote Learning” är den perfekta fortsättningen på ”(Don’t) Talk To Strangers”. Gustav Data från Makthaverskan har producerat.

Bård Ericson aka boerd, född och uppvuxen i Stockholm, skapar elektronisk musik som tangerar tystnaden som infaller nattetid – tiden på dygnet då stillheten och lugnet når sin kulmen. Ett lätt snöfall ger samma känsla.

boerds senaste singel ”Void” – utgiven på franska etiketten Cascade – är en av årets vackraste inspelningar. Inramningen påminner mig om Jefre Cantu-Ledesmas ambientalster Songs Of Forgiveness från 2014, men till skillnad från nämnde amerikan och flertalet andra kompositörer, har Bård förmågan att fånga en puls och en mänsklighet som många saknar i hans genre. Musiken är mer än yta.

Bakgrunden till ”Void” kretsar kring ensamhet, ett tillstånd som Bård beskriver som både positivt och negativt. Resultatet har blivit en låt som är varken glad eller sorgsen, och som fångar en sinnesstämning där omgivningen spelar mindre roll. Ljudbilden är kristallklar och tonerna tillåts att sväva fritt. I centrum står sångerskan Ellen Arkbro, som Bård samarbetat med tidigare.

– Ellen och jag är gamla vänner sedan länge. Hon är jazzsångerska från början och spelade mycket med en kompis till mig under gymnasiet. Sedan började hon läsa komposition på Musikhögskolan. Hon sjunger inte så mycket längre, men gör fantastisk musik själv, elektronisk musik, men komponerar annat också.

”Jag har skickat ett utkast och frågat om hon vill göra något”

– Vi har haft ganska okomplicerade samarbeten. Jag har skickat ett utkast och frågat om hon vill göra något. Sedan har det gått ganska snabbt.

Förra årets singel ”Too Sad” är ett annat lyckat exempel där sång – låten gästas av Klara Annell – och Bårds besjälade och atmosfäriska ljudbyggen vävs samman till en perfekt enhet. Jag föreställer mig att 1800-talskonstnären Caspar David Friedrich och hans svindlande naturlandskap bygger på samma premisser – båda fångar det sköna och vackra i tillvaron.

Vad vill du förmedla genom att använda sång? De flesta av dina låtar är instrumentala, baserade på olika samplingar.  

– Om jag ska vara ärlig så är det massor av låtar som jag vill ha sång på, men som är instrumentala. Jag tycker nästan alltid att det skulle passa bra. Om det hade funnits en Ellen-knapp, ett musikprogram, så skulle jag använt mig av den funktionen hela tiden. Åtminstone för att prova, se på möjligheterna.

”Och att lägga på sång är ju mycket mer omständigt än att bara sitta själv”

– Och att lägga på sång är ju mycket mer omständigt än att bara sitta själv. Det är nog den främsta orsaken till att det inte är mer sång på skivorna, samtidigt vill jag inte ha sång på allt, jag älskar verkligen instrumental musik.

Fram till idag har Bård släppte tre fullängdsalbum (Dwaal, 2016 Panacea, 2015 och Cerebrum, 2013). ”Void” är ett smakprov inför en kommande EP som ges ut i vår.  Han är medveten om att hans musik attraherar en liten grupp av musikintresserade. Det har dock gått bättre utomlands än i Sverige.

– Instrumental musik får inte så mycket uppmärksamhet. Jag vet inte om detta är specifikt för just Sverige, men jag känner att det är väldigt viktigt att ha ett ansikte och sång till musiken. En artist helt enkelt. Intresset för den mer anonyma och instrumentella musiken verkar inte vara så stort här, om man jämför med exempelvis Frankrike, Tyskland eller England. I alla fall rent kommersiellt, folk lyssnar säkert mer än vad som uppmärksammas.

– Man läser sällan om min typ av musik i tidningar eller hör liknande låtar spelas på radio.

– Undantagen är techno och dansmusik som blivit väldigt stort. Jag tänker både på den hyperkommersiella och den smalare Under Bron-technon. I dessa fall finns det många kanaler, men det finns inte så många platser för den elektroniska musiken där lyssnarna är stillasittande.

boerds kommande EP släpps på franska skivbolaget Cascade, vilket förstärker bilden av Sverige som numret för litet för denna typ av musik.

Hur kom du i kontakt med Cascade?

– Jag mailade lite olika etiketter och ett bolag som svarade gillade mina grejer, men de släpper svårare ambient än vad jag gör, skrattar Bård. De gillade dock musiken så mycket att de ville hjälpa till.

– De var snälla och kikade själva runt för att se om de kunde hitta något och det blev Cascade.

Cascade grundades 2009 och är ett mindre bolag baserat i Paris. boerd är etikettens 36:e release. Fokus ligger på hiphop och elektronika, och det råder ingen tvekan om att Bård har hittat en bra plattform för sin musik.

– Jag hade lite koll på dem sedan innan för jag hade lyssnat på en av deras artister. På Spotify finns det en funktion, där man kan lyssna på musik som påminner om ens egna grejer och det kan vara kul att kika där ibland. Fastnade för en artist som heter Julien Mier. Och det visade sig att han låg på Cascade.

Bård har en bakgrund som klassiskt skolad musiker och sedan tre år frilansar han som kontrabasist. I nuläget är det Kungliga Operan och Radiosymfonikerna som är arbetsgivarna.

– Denna vår jobbar jag heltid på Kungliga Operan. I övrigt frilansar jag runt om i landet, men främst i Stockholm. Så det blir lite Radiosymfonikerna, lite kungliga Filharmonikerna, lite Norrlandsoperan i Umeå, och så vidare.

”Efter gymnasiet blev det klassisk kontrabas och sedan har jag levt på det kan man säga”

– Jag började spela kontrabas när jag var 10, på kulturskolan. Och jag spelade även gitarr och trummor i lite olika band. Kontrabasen blev mer och mer seriös och jag hade en bra lärare som uppmuntrade mig att söka till musikhögskolan. Efter gymnasiet blev det klassisk kontrabas och sedan har jag levt på det kan man säga.

Hur länge har den klassiska och den elektroniska musiken existerat sida vid sida? 

– Den elektroniska musiken blev allt viktigare i 14-årsåldern. Då började jag lyssna mycket på chip-musik, musik som främst är gjord på gamla tv-spelskonsoler, Commodore 64 och Game Boy. Jag släppte mycket sådan musik på nätet i 15-16-årsåldern. Det är ungefär 10 år sedan, minns Bård och det märks på hans tonläge att de första åren betyder något speciellt.

Till en början kallade han sig Multifaros, men sedan fem år ligger allt fokus på boerd. chip-musiken är utbytt mot elektronisk ambient. Under en period spelade han även radiovänlig popelektronika i trion Stay Ali.

På vilket sätt överlappar den klassiska och den elektroniska musiken? Hur mycket påverkar din klassiska bakgrund?

– Jag jobbar ju dagligen med den klassiska musiken, men det är svårt att avgöra hur mycket som influerar eller påverkar min elektroniska musik. Det är dock flera som påpekat likheterna, jag använder emellertid inte den klassiska musikens kompositionstekniker. Men det är klart att det lyser igenom ibland.

Bård berättar att flera av hans låtar bär spår av klassisk musik och ett av de främsta exemplen är ”Brainfog” på senaste skivan Dwaal, där tonerna i basgången är lånad från Dimitri Shostakovichs ”10:e symfoni”. I glimrande ”Lunar” från samma album finns en synthslinga från operan Carmen.

Mycket av Bårds musik präglas av samplingar och för det mesta handlar det om röster, piano och gitarrer som är inspelade av honom själv.

– Jag har en massa ljudfiler på datorn där jag spelat in mig själv när jag improviserar, och så klipper jag och klistrar i det. Så går det vanligtvis till.

En av mina boerd-favoriter är ”City Sleep” och detta spår präglas av en pitchad röst som vävs samman med ett vackert pianostycke, där de elektroniska impulserna får gestalta nuet, medan pianot återkopplar till dåtiden. Just detta stycke är hämtat från den legendariske jazzpianisten Jan Johansson.

Jag får en känsla av att det mesta i ditt liv kretsar kring musik. Lyssnar du mycket på andras låtar och kompositioner?

– Det stämmer nog rätt bra. I och med mitt yrke utsätts jag för musik dagligen på ett lite annorlunda sätt än många andra som sysslar med elektronisk musik, kan jag tänka mig. Musiken är ständigt där men jag har också ett ganska hantverksmässigt förhållningssätt till den. Att jobba som klassisk musiker innebär mycket repetition, egen övning, och att spela samma opera 50 gånger på ett halvår. Det kanske låter långtråkigt, men jag har verkligen lärt mig uppskatta det. De flesta musikstycken växer för mig ju fler gånger jag spelar dem.

”Det är kreativt på ett helt annat sätt än att sitta och läsa noter”

– Men det är väldigt skönt med ett avbrott, och för mig har skapandet av elektronisk musik blivit en väldigt skön paus från kontrabasspelandet. Det är kreativt på ett helt annat sätt än att sitta och läsa noter.

– Jag lyssnar väldigt mycket på musik också, såklart. Förutom att jag snöat in mycket på triphop från 90-talet på senaste tiden så kan man nog säga att jag mest lyssnar på väldigt ny musik och väldigt gammal musik.

Hur gammal?

– Jättegammal! När det kommer till klassisk musik har jag snöat in lite på det som kallas ”tidig musik”, dvs medeltid, renässans och barock. Tro det eller ej men musik från den tiden är inte helt olik vår tids popmusik, stycken är ofta 4-5 minuter långa och svängiga som fan!

Bård berättar att 70- och 80-talet är årtionden som han mest lyssnat sporadiskt på. Han nämner dock Brian Eno. En av ambienttraditionens förgrundsgestalter.

I likhet med Eno är din musik väldigt lågmäld. Hur har du hittat ditt formspråk?

– Hmm, alltså, jag har väldigt mycket ideér om hur jag vill att det ska låta, men det blir sällan så, säger Bård och skrattar. Men jag kommer närmare och närmare.

Du är med andra ord närmare kärnan idag än vid debuten 2013.

– Ja, det vill jag påstå. I alla fall på det sättet att jag kommit närmare mina idéer. Men det behöver inte betyda att musiken blir bättre, det får andra avgöra. Men det blir mer som jag vill och det lågmälda är ganska genomgående i det mesta som jag gör. Musiken är väldigt introvert.

– Jag vet inte hur man lyssnar på musiken, men jag får en känsla av att man är själv, säger Bård. En passande beskrivning är hörlursmusik, man hör musiken på ett väldigt bra sätt i lurar, specifika ljud och så vidare. Och att man har hörlurar betyder i regel att man är själv.

Har du några influenser utanför musiken?

– För mig handlar nog elektronisk musik mycket om estetik; jag tycker om när grejer är vackra, när det känns harmoniskt. Jag har något slags intresse för formgivning, arkitektur och inredning också, kanske hänger det samman. Naturen är en annan sådan företeelse.

”Void”-omslaget och musiken speglar varandra bra. Berätta om tankarna bakom.

– Det blir en omslagsspoiler, det är en inzoomning av EP:ns omslag. Detta kan man visserligen se på vissa banners. Olle Kirchmeier, en vän till mig, har fotograferat. Jag tycker att hans bilder är fina, så jag fick låna den.

Jag bad Bård att göra en spellista för att fördjupa bilden av hans musikaliska skapande.

– Målsättningen var att få med olika musikstilar som jag lyssnar på, som jag har inspirerats av, tror nog att det blev en ganska bra blandning. Mycket har släppts under de senaste åren.

– Men jag tog med några låtar från den klassiska traditionen, musik som jag bär med mig och som inspirerat mitt eget skapande. Jag har bland annat tagit med ett Arvo Pärt-stycke. En 1900-talskompositör som fortfarande lever och som kommer från Estland. Mycket av hans musik är nästan åt ambient hållet. Det är inte ambient, men det finns likheter, säger Bård och förtydligar att han inte är den förste som gjort den kopplingen.

– Listan innehåller även lite pianomusik, ett Scarlatti-stycke [Domenico] och ett John Cage-stycke. Piano har jag använt mig mycket av i min egen musik. Jag lyssnar mycket på pianomusik. Scarlatti-stycket är väldigt fint och Cage får stå för den lite flummiga delen. Det är ett stycke för preparerat piano, där han placerar olika föremål på strängarna för att skapa slagverksliknande effekter. Det låter nästan elektroniskt, men det är en vanlig flygel. Det är grymt.

Förra veckan gjorde Per Magnusson aka Sportsman storstilad comeback med snygga och böljande ”Running On A Beach”, som genom ett vemodigt och nostalgiskt filter återskapar tiden innan vuxenlivet – en tillvaro utan måsten – som aldrig kommer tillbaka och vars konturer blir allt suddigare. Produktionen är återhållsam; ett ödsligt piano, som i min värld återspeglar dåtiden när instrumentet återfanns i var mans hem, förstärker bilden av det förflutna som aldrig kommer tillbaka. Istället snurrar spiralen bara snabbare och snabbare.

Sportsmans debutalbum Neverland ges ut den 2 juni på Best Fit Recordings.

Idag går det att lyssna på ytterligare en låt med tropiska vibbar och denna gång handlar det om Karl X Johans nya singel ”Twisted Up”, som är mindre vemodig och mer upplyftande, men sanden mellan tårna är minst lika påtaglig. Detsamma gäller ambitionen att fånga ljudet av ett glittrande 80-tal. En avgörande skillnad är att Karl X Johan adderar en inbjudande dancehall-känsla, som skapar en rytmisk och obekymrad atmosfär. Båda låtarna faller under etiketten ”måsten för den vintertrötte svensken”.

Ett bra sätt att motverka ilska, frustration och pessimism är att visa motsatta känslor. I anti-Trump-följetongen Our First 100 Days presenteras 100 låtar i protest mot USA:s sittande president Donald Trump och idag är det dags för Jens Lekmans bidrag. Och Kortedalasonen använder just skrattet för ge sin syn. Glädje blir allt mer sällsynt i dagens samhällsdebatt.

Nya låten ”Your Laugh” – återkopplar till 60-talets solskenspop–  är naivistiskt charmig och utgör ett starkt botemedel mot sorgsenhet och uppgivenhet. De sistnämnda känslorna blir allt starkare ju mer Trump motverkar miljöarbete och människors lika rättigheter.

Missa inte denna intervju som publicerades i samband med att Lekman släppte sitt senaste album Life Will See You Now. En skiva som hyllades av en enig kritikerkår.

Foto: Samuel Isaksson

Stockholmsbaserade Matriarkatet är aktuella med singeln ”Norrort” och nyligen avslutades en turné tillsammans med punklegendarerna KSMB. Daniel Andersson träffade bandet i samband med turnéavslutningen på Pustervik i Göteborg, men redan i helgen är det dags för Umeå Open – ingen vila för ett av Sveriges mest intressanta punkband.

Norrort är ett område i Stockholm som vanligtvis inkluderar Danderyd, Sollentuna, Sigtuna och Täby. Matriarkatets singel med samma namn handlar om erfarenheten att växa upp i förorten, individens kamp mot bostadsbristen och den allmänna känslan av hopplöshet. En plats att både hata och älska. Temat avhandlades redan på kvartettens debutalbum Antiklimax – träffsäkra ”Turbaniseringen” är ett exempel  – från 2015, där medlemmarna knockar med 12 intensiva punk-anthems.

Matriarkatet består av Emmy Lidgren (trummor), Ebba Vikdhal (gitarr), Lina Molarin Ericsson (bas) och Gabriella Schröder (sång). Vi har bestämt träff vid Pusterviks entré och medlemmarna har knappt hunnit smälta sin Linköpings-spelning förrän Göteborg står på tur. Jag kallpratar med Emmy och Lina som berättar att de haft en riktigt bra turné och att spelplatserna gett dem chansen att uppträda på helt nya ställen.

– Tidigare har vi har mest spelat uppåt i landet, konstaterar Emmy. Men nu har vi fått chansen att spela i både Malmö och Lund. Och KSMB har varit grymma.

”Att spela på alla dessa nya ställen har varit riktigt roligt”

– Att spela på alla dessa nya ställen har varit riktigt roligt, inflikar Lina.

Har ni lyssnat mycket på KSMB?

– Jag har lyssnar väldigt mycket, det är ett av mina favoritband, säger Lina.

Hur kändes det att få frågan om att spela förband?

– Det var helt stört faktiskt, och jag tycker att de håller fortfarande, påpekar Lina.

– Vi har inte hunnit se alla spelningar eftersom vi har roddat det mesta själva, kört mellan spelningarna och så vidare, säger Emmy. Men det har varit bra. Och hela turnén har som sagt varit ett bra sätt att få spela på nya platser och samtidigt har vi fått chansen att spela på större scener.

På Gaffa har det varit möjligt att följa medlemmarnas turnéäventyr i dagboksformat; förutom att pierca nyfunna vänner och följa Emmys första tid som bilförare, går det inte att att ta miste på samtligas glädje inför att spela på exempelvis Cirkus. En lokal med anor.

Vi lämnar entrén för att gå upp till bandets loge – ett rum anpassat för hårdhudade studenter med studiemedel. Medlemmarnas är överens om att detta är ett av de minsta rummen som de erbjudits på turnén.

Foto: Samuel Isaksson

Förutom att Matriarkatet har getts möjligheten att spela på nya ställen, har även publiken gett nya erfarenheter. Åskådarna har nämligen visat upp en äldre och manligare sida än vanligt. Helt naturligt med tanke på huvudbandets långa historia. Gruppen bildades i Skärholmen 1977, men fick sin slutgiltiga form 1978.

– Det har ju varit en lite annorlunda publik än vanligt, säger Lina. Högre medelålder, fler män.

Situationen borde dock vara optimal; medlemmarna beskriver bandet som en plattform för att ventilera sina åsikter och att predika för redan frälsta ger sällan effekt, men med en överhängande manlig punk- och rockpublik borde åsikterna kännas som svidande örfilar. Publiken har dock visat större uppskattning än förväntat.

”I de flesta städer, inklusive Malmö, sjöng publiken med och det överraskade”

– I de flesta städer, inklusive Malmö, sjöng publiken med och det överraskade, säger Emmy med ett leende. Det var en ny erfarenhet. Har ju aldrig spelat där tidigare.

– Exakt, men det har nästan varit så i alla städer, konstaterar Gabriella.

– Jag är själv en person som lär mig texter, så det berör på djupet när andra gör detsamma med ens egna låtar, säger Emmy. Det är verkligen smickrande när folk kommer till spelningarna och sjunger med, det är så fint. Spelningarna får en extra dimension.

Intresset har med andra ord ökat i samband med den här turnén?

– Jo, det är många som har sagt att de inte kände till oss sedan innan, men att de gillade musiken jättemycket, säger Emmy. Folk skriver på Facebook, ger oss en massa beröm.

– Det beror nog på att vi har åkt till alla dessa mindre städer, mött en ny publik som aldrig fått chansen att upptäcka vår musik, säger Gabriella. Även om musik sprids på nätet, är det alltid bra att spela mycket.

– Kan bara hålla med, och publiken har breddats, säger Ebba.

– Än så länge har responsen varit bra, inga burop än, skrattar Emmy. Det kanske kommer.

Att vara förband har sina nackdelar; tidiga spelningar och det dröjer innan publiken hunnit samla sig. Men ingen av medlemmarna visar upp några bittra miner, tvärtom.

– Vi brukar nästan aldrig spela så här tidigt, det gör att publiken brukar dyka upp mitt under gigen. Vi inleder med en nästan tom lokal och sedan fylls det på, säger Lina.

– Vi hinner knappt äta middag innan spelningarna, skrattar Gabriella. 18:00 ska vi stå på scen.

– I Malmö blev det lite kaotiskt när vi kom på att vi skulle spela tidigt. Vi hade precis käkat och skulle sedan direkt upp på scenen. Det blev minst sagt bråttom, ”Oj, vi spelar om en halvtimme och vi har inte ens bestämt vilka låtar vi ska spela”, säger Emmy och gestikulerar. Men det gick bra.

Trots stress och snabba beslut har det mesta gått smärtfritt, men medlemmarna bjuder på en dråplig händelse som inträffade i Linköping. Gabriella berättar att hon spottade ut en snus, som hon sedan trampade i, och som gitarristen i bandet som spelade efter halkade på. Buskis i punksvängen. Förutom Matriarkatet har Sixten Redlös och Sir Reg följt med på KSMB-turnén (vilket band som råkade ut för snusincidenten avslöjar inte historien).

På tal om låtordning. Finns det utrymme för spontanitet? ”Upp i galgen” har fått inleda de senaste spelningarna.

– Under den här turnén har vi faktiskt kört samma, säger Gabriella.

– Om vi har flera spelningar i rad brukar det bli samma, det kan givetvis hända att vi ändrar något mellan spelningarna, påpekar Lina. Men det mesta är samma.

– Ibland över vi in en bra övergång från en låt till en annan, säger Gabriella.

”Ja, så att du ska slippa prata mellan låtarna”

– Ja, så att du ska slippa prata mellan låtarna, replikerar Lina.

– Jag är ingen talare. Sedan har vi inte haft så många möjligheter att repa, nu när Emmy inte bor i Stockholm längre.

– Jag pluggar i Hultsfred och det har minskat antal rep. Den här setlisten satte vi ihop under ett av få rep innan turnén. Vissa låtar har en tendens att hamna i början, det har bara blivit så. Och så har vi den nya singeln, den skulle in på ett passande ställe.

Bandets aktuella Lazy Octopus-singel ”Norrort” skiljer sig en hel del från gruppens tidigare material. Punkaggressiviteten har tonats ner till förmån för en mer indiebetonad ljudbild. Ebbas gitarr har exempelvis fått en mer melodistark framtoning.

– Vi ville ändra oss lite, bli mer poppiga, förklarar Lina. Utveckla ljudbilden, men vi har ju inte som uttalat mål att bli ett indieband.

– Vi försöker fortfarande göra det genuint, men utvecklas, säger Gabriella.

– Det är tråkigt att göra samma sak hela tiden, påpekar Ebba.

Den musikaliska utvecklingen känns lovande och singeln lovar gott inför framtiden. Ebba förklarar att bandet har funnits i mer eller mindre exakt fyra år och att tiden gått jättefort. Hon påpekar att de lärt sig mycket under de här åren och det gäller att våga ta nästa steg.

Hur kom ni i kontakt med Lazy Octopus?

– Det var vid någon spelning för länge sedan, vi och Lazy skulle sätta ihop en spelning, svarar Emmy. De mailade, frågade vill ni spela här och så vidare. Och sedan är Sebastian [Fors] riktigt schysst. Vi klickade direkt och det slutade med att han ville släppa något med oss. Nu hade vi den här singeln och ville få ut den på ett bra sätt. Lazy Octopus kändes som ett självklart val.

Debutalbumet släpptes på Bolaget PUNKT, som blev etikettens enda namn och med tanke på att bolaget grundades av en vän i samband med releasen, uppfattar de skivan som mer eller mindre självutgiven. Oavsett säljer albumet fortfarande.

– Det var kul att släppa vinylen där och det gick ju väldigt bra, konstaterar Emmy. Och skivan säljs fortfarande på Bengans, åtminstone i Stockholm.

Vid starten var det dock nära att Matriarkatet aldrig blev verklighet. Åtminstone inte i nuvarande form. Bandet formades genom att Emmy och Ebba träffades på en festival. Ebba spelade i band, Emmy anslöt och sedan tillkom Lina. Därefter hoppade två medlemmar av och plötsligt stod de utan sångare. De satte ut en annons. Gabriella svarade.

– Det var din syster som såg annonsen och tipsade dig, minns Emmy. Du skrev ett mail när jag var i Egypten.

– Och jag var i Chile, svarar Gabriella.

– Jag kommer ihåg att jag satt på ett hotell och att vi skulle träffa dig, säger Emmy.

– Och så kom du inte, skrattar Lina.

”Jag bangade nästan ur, skyllde på att jag var förkyld”

– Vill ni veta sanningen, frågar Gabriella och ler hemlighetsfullt. Jag bangade nästan ur, skyllde på att jag var förkyld. Blev så jävla nervös.

– Ja, vi kontaktade din pappa. Sökte på Schröder, säger Emmy. Tur att det löste sig.

Med tanke på bandets genomslag ska vi alla vara tacksamma över utgången. Och alla som sett Matriarkatet live, vet att detta är ett av Sveriges bästa band.

Vad händer framöver? Jag vet att ni kommer tillbaka till Göteborg för en spelning med Solen den 27 maj.

– Det ska bli jätteroligt, säger Emmy.

– Solen är personliga favoriter. Jag tycker att de är fantastiska musiker, berömmer Gabriella.

– Om jag har förstått det rätt, så har de frågat sin bokare om oss. Kul att de haft oss i åtanke. Och så ska det bli grymt att komma tillbaka till västkusten, säger Emmy.

– Annars ska vi skriva nytt, men det finns inget släpp inplanerat, förtydligar Ebba.

– Nu närmast blir det i alla fall Umeå Open, det ska bli kul. Fint med lite festivalkänsla, säger Emmy. Vi spelar på lördag 01:00, men vi kommer redan på fredag, så tänkte kolla lite bokningar.

Jag besökte nyligen på Where’s The Music? Spelningarna var riktigt korta, 30 minuter. Hur ser ni på festivalformatet?

– Våra spelningar är 20 minuter så det ska inte bli några problem, skrattar Gabriella.

– Vår skiva är ju en kvart, inflikar Lina.

Foto: Samuel Isaksson

Imorgon är det återigen dags för Klubb HYMN och denna gång riktas strålkastarljuset mot Järpvik och Echo Ladies. Oceanen i Göteborg är platsen. Under kvällen agerar Anton Alvin aka FLAWS DJ. Vi bad om 5 låtar.

En låt som jag minns från mina tonår:

– ”Faces” av Affordable Hybrid. Jag minns Affordable Hybrid från gymnasiet. De var coolast och spelade så grymt bra. De var ”på riktigt” på något sätt. Låten ”Faces” ger mig starka minnesbilder från olika gig. Jag minns hur det kunde vara veckans höjdpunkt att vara ute för sent och höra något band, på den tiden kändes det som en liten bit av världen utanför på något sätt. En del av att växa upp, eller att drömma om livet efter 19 kanske.

Denna låt speglar min egen musik:

– ”Truth Is A Beutiful Thing” av London Grammar. Svårt. Någon sa att jag lät som S. Carey. Då blev jag förstås glad. Men också lite förvånad. Jag har nog själv någon hybrisartad och uppblåst bild av att min musik är unik och talar till en hel generation och så, haha. Eller i alla fall att det finns någon typ av egen ton i det jag gör. Men jag väljer nya London Grammar-singeln ”Truth Is A Beatiful Thing” som liknar min egen musik. Otroligt hett tips. Skört och innerligt och vackert och fult och helt fruktansvärt gripande.

En låt som alltid får mig på bra humör:

– ”(No One Knows Me) Like The Piano” av Sampha. Jag har lyssnat mycket på Sampha ganska länge. Känns som att han kokat under ett tag och att det han gjort gått under någon slags indieflagg. Det finns något i hans röst som är så träffande. Jag tycker att jag hör varenda ord. Ofta försvinner en låt, den passerar revy. Men i det här fallet upplever jag att det inte går att sona ut riktigt.

Den perfekta låten för en sömnig söndag:

– ”re:stacks” av Bon Iver. Haha, ingen aning. Jag har så sällan ro för sånt. Men, jag antar att någon Bon Iver-låt skulle vara lämplig. ”re:stacks” är så otroligt bra till exempel!

Denna låt kan jag inte undvika att spela som DJ:

– ”The Logical Song” av Scooter. Valfri Scooter-hit.

Idag släpps Levande Döds nya skiva Upp till kramp. Ett personligt album som pendlar mellan hopp och förtvivlan.

Erik Karlsson aka Chicagojazzen har beskrivit Upp till kramp som ”raggarrock fast mörkt som fan”. Bakom bandnamnet hittas Karlssons ungdomskompis Erik Lahti, vänner sedan länge och en av Luleås starkaste röster. Tillsammans har de producerat skivans 8 låtar, där textrader om ångest, djävulskap och tillvarons meningslöshet brottas om utrymmet. Ingen av dem är dock huvudpersoner.

Den 31 mar 2015 begick Nils Kejonen självmord. Erik och Nils var mitt uppe i arbetet med att forma Levande Döds framtid, men skapandet byttes ut mot sorg. Två år senare släpps det påbörjade albumet – på dödsdatumet – och förhoppningsvis betyder releasen att upphovsmannens livspussel fått någon form av struktur och ordning. Sorgen kommer alltid att finns kvar, trasigheten lyser igenom, men samtidigt har de senaste två årens arbete resulterat i en av 2017 års bästa rockskivor.

Tidigare i år släpptes ”Högsbo Forever” och detta spår är omöjligt att förbise. Efter att ha tryck på repeatknappen otaliga gånger, tillåts den efterföljande låten ”Allt är förjävligt” att höras. Kan dock rekommendera samtliga spår. Bland Cun Club-flirtar och skeva ackord framträder melodier som är värda din fulla uppmärksamhet.

På albumet medverkar Erik Lahti, Nils Kejonen, Anna Levander, Måns Lundstedt, Erik Karlsson, Sebastian Holmlund, Lars Teglund, Mattias Nyberg, Rasmus Winblad, Jesper Lindqvist, Albin Marklund och Emanuel (hårdrockare från burträsk).

Det mesta som spelas på klubben, hörs i radio eller uppmärksammas av musikjournalister är svensk eller engelskspråkig musik. Men det finns givetvis en uppsjö av fantastiska band och artister som sjunger på sina modersmål. Dessa ska vi uppmärksamma genom att låta olika musikpersonligheter tipsa om sina favoriter. 25 låtar var. Inga låtar på engelska.

Först ut är Ebba Östberg som är ena halvan av den ambulerande klubben Kiss My Ass Club – den andra halvan utgörs av Julia Sahlström. De lärde känna varandra i samband med en Tame Impala-spelning 2012, sedan flyttade båda till Göteborg från Stockholm för att arbeta på skivetiketten Woah Dad! Musiken har med andra ord styrt Ebbas väg genom livet.

Innan vi presenterar Ebbas lista – en härlig blandning av psykedelia, kraut och progressiv rock – är det på plats med en intervju.

Hur växte musikintresset fram och har intresset förändrats mycket genom åren?

– Jag får skylla mitt relativt nischade musikintresse på min pappa, som redan när jag och min syster var små inte bara spelade musik för oss utan framförallt berättade, förklarade och beskrev musiken och på så sätt engagerade oss i vad vi hörde. Kortfattat har det mesta sin grund i 60-talets flower power och i den tidiga brittiska progressiva rörelsen, tillsammans med en dos varierande världsmusik. Jag får villigt erkänna att jag fortsatt i den banan, så intresset har kanske inte förändrats så mycket som det snarare förädlats.

– Jag var rätt ensam om att ha det här musikintresset bland vänner och jämnåriga väldigt länge, så en milstolpe är när jag strax innan jag tog studenten insåg att det fanns en då liten men aktiv scen för den här sortens musik, och med det alltså andra som jag, haha.

Hur hittar du din musik?

– Själva sökandet och grävandet är något jag mestadels gör och gjort själv. Från att ha listat musiker, band, album etc. från dokumentärer och biografier som yngre till att hamstra spellistor på Spotify med sånt man snubblar över och fastnar för, så är det hela liksom organiskt på ett sätt. Sen har jag åkt runt på en hel del festivaler och spelningar där man såklart introduceras för ny musik, andra människor med samma intresse, och framförallt nya upplevelser av musik. Musik kan ju vara så otroligt mycket mer än något man bara upplever genom att lyssna på.

Tips på bra källa?

– Jag vill passa på att tipsa om att lyssna på Klingan i P2, gick alltid i bakgrunden hemma om söndagarna och är ett fantastiskt sökande program av grym kvalitet!

Finns det någon röd tråd i din Spotifylista?

– Egentligen inte. Oftast är jag rätt petig med att bygga spellistor med stämningar, teman eller liknande, som resor, haha. Men med tanke på temat ni kör på detta så tänkte jag mer att nu kör vi brett istället. Mer mångfald, mindre eftertänksamhet, typ.

Ebba och Julia / Kiss My Ass Club

Berätta om Kiss My Ass Club.

– KMAC är en klubb jag har tillsammans med min vapendragare Julia Sahlström och som hände som en oundviklig slump efter att vi härjat omkring i psychscenen flera år, och sedan började jobba med Woah Dad!-gänget för ett par år sedan. Vi har arrat lite spelningar och kör klubbkvällar både i Göteborg och Stockholm där vi oundvikligen fokuserar på psykedelia i dess olika former.

– Var det hela tar vägen framöver får vi se, vi är inte så låsta till någon vision eller plan utan gör det vi tycker om med dem vi tycker om, men en strävan är ju självklart att komma tillbaka till livebiten, det är anledningen till att vi började med detta och det är den vi brinner starkast för.

Ebba hade svårt att hålla sig till antalet låtar. Vi avslutar därför med två bonustips:

Kalacakra – ”Nearby Shiras”

Cheveu, Group Doueh – ”Skit. Pt. 1”