Jorja Smiths uppenbarelse påminner om Billie Holiday och hela hennes framtoning utstrålar tidlös elegans och charm. Rösten äger en lätthet som ger ekon av svenska Zara Larsson. Låtarna svävar fritt och bandet skapar en skön stämning. Allt känns genomarbetat och proffsigt, men ändå avslappnat och okonstlat.
Publiken framför scenen är taggad och även om musiken tenderar att bli aningen sömnig – vissa låtar passar långt bättre på en rökig nattklubb – är stämningen på topp. Det är givetvis inte särskilt underligt med tanke på att detta är första timmarna på en festival som bjuder in till lika mycket häng som musik. Människor besöker Way Out West lika mycket för bokningarna som att umgås och dricka öl.
Föga oväntat tilltar jublet när ”Blue Lights” och ”Teenage Fantasy” strömmar ut över publiken, och när coverversionen av TLC-klassikern ”No Scrubs” framförs skapas allsång. En soft version av Frank Oceans ”Lost” fungerar också bra i sommarsolen. Nämnda versioner är skickligt genomförda, men saknar möjligtvis egenvärde. Hur som helst fungerar låtarna perfekt som uppvärmning inför kvällens spelningar – detsamma gäller förmodligen de som övat stämmor i Sing Sings-karaokebar ett stenkast längre bort.
I det stora är musiken lite väl tillrättalagd och jag hade gärna sett Jorja i ett annat sammanhang. Nu ska jag dock inte klaga på omständigheter som är omöjliga att rätta till.