Foto: Fredrik Nystedt/Rockfoto
HYMNs Daniel Andersson rapporterar om Way Out Ways-festivalens andra dag.
Vid lunchtid kommer meddelandet att dagens spelningar blir uppskjutna – det blåser så kraftiga vindar att arrangörerna inte kan säkerställa säkerheten. Extra vila tänker jag, vänder i dörren och sätter mig i soffan för att omplanera dagens schema. Utanför faller ett träd över en bil.
Med en stund över passar jag på att ge singeldebuterande Göteborgsbandet Beverly Kills en chans; kvartettens första singel ”Fourteen” placerar sig i samma fack som de flesta indiepopband som äntrat stadens kulturliv sedan 90-talet. Medlemmarna tillhör dock de bästa i klassen. Jag tar på mig ansvaret att få in lite mer Gbg på festivalen genom att lägga till låten i mitt DJ-set senare under kvällen.
För alla som inte varit på årets upplaga, eller de föregående årens festivaler, kan jag meddela att det är utmattande att klara sig igenom alla gatlopp av sponsorer som tornar upp sig efter entrén. Det är lite som att möta en klonad armé bestående av Gladiatorernas Hero. Huvudet sprängs nästan inifrån och överallt syns företagsloggor som gör allt för att fånga din uppmärksamhet. Detta är dessvärre priset dagens festivalbesökare får betala för att se 2018 års stjärnor på toppen av sin karriär – kvällens huvudakt Kendrick Lamar har förmodligen på egen hand varit en stor anledning till att biljetterna tagit slut. Det är dock svårt att bli upprörd eftersom all form av kritik rinner av som vatten på en gås. Och gåsen blir bara fetare för varje år.
Personligen har jag alltid varit lite mer intresserad av festivalens mindre bokningar, de som har potentialen att bli större i framtiden. Och Lamar, som jag såg vid förra besöket, får därför utgå från mitt schema. Det ligger inte någon fotobojkott bakom. Dessutom har jag ett DJ-set på Pustervik vid ungefär samma tid. Direktrapporterna säger att spelningen är grym, men att Compton-rapparen känns aningen ensam på scenen.
Foto: Alexander Tillheden/Rockfoto
Att släntra in på festivalområdet lite senare än tänkt, där sanden fortfarande yr och där Joy Orbison tvingas spela inför glesa led, skaver dock en aning med tanke på att jag hade sett fram emot Courtney Marie Andrews. Jag hinner emellertid tänka att de vore perfekt för Pustervik – och mig – att plocka upp detta tapp redan samma kväll. Och mina förhoppningar besannas. Jag tackar högre makter för att Courtney ges chansen att spela på ett ställe som passar hennes smakfulla och tidlösa countrysoul.
Jag tar plats under Linnétältet för att se en av årets stora garagebokningar. Förra året ägde Oh Sees samma scen och idag massakrerar Melbourne-kollegorna King Gizzard And The Lizard Wizard allt motstånd. I bakgrunden projiceras ett psykedeliskt oväder och plötsligt känns de yttre förutsättningarna som den perfekta inramningen. Här kan du läsa en utförligare rapport om spelningen.
Foto: Samuel Isaksson/Rockfoto
På samma scen är det sedan dags för Chicago-rapparen Noname och av dagens konserter är detta en av mina förhandsfavoriter. Fatimah Nyeema Warner har en av de varmaste rösterna inom dagens hiphop och kontrasten gentemot gitarroväsendet som präglade förra spelningen kunde inte ha varit större. Och detta är tjusningen med Way Out West – chansen att få uppleva de mest skilda uttryck.
Till en början är ljudet aningen skarpt och det irriterar en aning. Ljudteknikern gör dock skäl för sin lön och resten av spelningen är en uppvisning i charmig och träffsäker rap (med jazzvibbar och avslappnat mellansnack). Som publik känner du dig utvald. Jag lämnar tältet med ett leende och har redan glömt Timbuktus familjefunk som hördes på Flamingo-scenen strax innan.
Det blir dags att softa lite och det görs bäst utanför området. På vägen tillbaka ger lokaltrafiken mig långfingret och jag ser ut att missa M.I.A.s första halvtimme. Det visar sig att brittiskan håller publiken på halster och min timing kunde inte ha varit mer perfekt.
M.I.A. skapar ett galet dansparty och energin vet inga gränser. Uttrycket har inte förändrats det minsta sedan genombrottet för över 10 år sedan, men det saknar betydelse när ingen annan kommer upp i samma nivå. M.I.A. har satt sig i en position där hon bestämmer reglerna och inte ens tiden har kunnat dämpa urladdningar som ”Paper Planes” och ”Bad Girls”. Dessa låtar träffar lika hårt idag som då. Och hennes politiska texter är mer relevanta ön någonsin – det är inte så att världen har blivit en bättre plats det senaste decenniet. Jag tror att jag håller denna spelning högre än 2010 års Way Out West-besök.
Foto: Fredrik Nystedt/Rockfoto
För att hinna till Pustervik blir det endast en kort stund tillsammans med Karin Dreijer aka Fever Ray. Kan bara konstatera att det finns gott som kvinnliga artister som ställer allt på sin spets. I ärlighetens namn kan jag inte komma på en enda manlig artist som utmanar på samma sätt.
På Pustervik fylls snabbt den ödsliga lokalen till bristningen. Courtney passar på att tacka för möjligheten att spela under bättre omständigheter och Alex Cameron tycker att vi ska tänka på de som står i kön som ringlar sig runt kvarteret. Båda spelningar har inga problem att engagera och sistnämndes framträdande är en uppvisning i kitschig pop med 80-talsvibbar. Underhållande och proffsigt. Jag missar dessvärre Moses Sumney.
Foto: Fredrik Nystedt/Rockfoto
På vägen hem ömmar fötterna – det är jobbigt att vara på stadsfestival. Ingen ska påstå något annat. Klockan visar 05.00 och det är dags att stämpla ut för den här dagen.